Nekromanti Gnälla på chefen?

[Patrick Bateman]

Framför man berättigad kritik på ett vettigt sätt, skulle jag inte längre kalla det gnäll.

Problemet är: vem avgör huruvida det är befogad och vettigt framförd kritik, eller om det är gnäll?

Den enes frihetskämpe är den andres terrorist, och allt det där...

Visst är det så. Jag tror inte det är möjligt att ge någon exakt definition. Men handen på hjärtat, vet man inte precis vad som är gnäll och vad som är befogad kritik - egentligen? Det går inte att exakt beskriva i ord, men när man hör det kan man direkt avgöra om det är gnäll eller befogad kritik.

Jag fastnar vid ett ord, som jag ändå tror är en vattendelare mellan gnäll och kritik - framförd. Gnäll är aldrig eller sällan något som direkt når föremålet för missnöjet. Det är snacket runt fikabordet när chefen inte är där. Det är pratet kollegor emellan. Men oavsett om det är berättigad kritik eller ej, är det ingen som berättar om sitt missnöje. Kritik är däremot klagomål som framförs till chefen.

Men visst, när man hört samma kollega, framföra samma klagomål på möten flera veckor i sträck, då är det tveksamt om det inte glidit in i gnäll-facket ändå.

 

[ripperdoc]

Inte då. Det går alldeles utmärkt att ha en deterministisk världsbild ("alla beslut jag tar och allt alla gör är direkta kausala resultat av det som hänt tidigare, den fria viljan finns inte") och ändå inte ha några problem med att ta initiativ.

Det finns ingen motsättning mellan att vara "offer" för omständigheterna och att "ha kontrollen" över sitt liv.

Jag har också en deterministisk världsbild, men nu pratar du om filosofi, jag pratar om attityd. Filosofi är alltid kul men svårt att utnyttja i arbetslivet. Folk som gnäller tenderar att ha problemet att de ser sig som ett offer. Jag bara föreslår en alternativ attityd som jag vet funkar bättre på en arbetsplats.

 

[Bunny]

Är det inte väldigt ofta folk gnäller om sina chefer? Varför?

Det bör tilläggas att jag tycker att de allra flesta i Sverige får ungefär vad de förtjänar till skillnad från de som menar att vårt samhälle präglas av orättvisor

Jag skulle istället uppmana människor att vara fortsatt kritiska. Samhället blir inte bättre och mer behagligare bara för att "gnällspikarna" tystnar och vi finner oss i att förhålla oss till våra egna förutsättningar och möjligheter. Vi gör det väldigt lätt för oss genom att nöja oss med att det är hos "gnällspikarna" själva felet ligger - inte någon annanstans. De saknar handlingskraft och är inkompetenta. Så har tonen legat genom i princip hela denna tråd. Det skulle jag vilja kalla för en livaktig föreställning i dagens samhälle.

Därigenom skuldbelägges de som fortsätter att ifrågasätta och belysa på arbetsplatserna och i andra sammanhang. Det är synd, för vi borde bli bättre på just de delarna. Mycket av det som gör åtskillnad på individer sker omedvetet för oss, för att det är en ordning vi har vant oss vid och därför inte ser. Därför behövs avvikande röster och perspektiv. För idag får folk faktiskt inte vad de förtjänar, istället får vissa mycket mindre och andra mycket mer utefter strukturer som har mycket lite med kompetens att göra. Den dagen den sista "gnällspiken" tystnat kommer vi vara blinda inför den sanningen.

Jag står hellre ut med 10 "gnällspikar" än bara en av dagens profeter för positivt tänkande. Alltså en av dem som försöker få mig att inbilla mig att alla möjligheter finns - det är bara upp till mig. Så ser det inte ut. Det är en felaktig analys som har mycket lite med tyckanden och låtanden att göra. I slutändan handlar det om valet att bortse eller inte bortse från maktanalysen, att blunda eller inte blunda för den ojämlikhet och de orättvisor som faktiskt finns.

 

[ripperdoc]

Jag står hellre ut med 10 "gnällspikar" än bara en av dagens profeter för positivt tänkande. Alltså en av dem som försöker få mig att inbilla mig att alla möjligheter finns - det är bara upp till mig. Så ser det inte ut. Det är en felaktig analys som har mycket lite med tyckanden och låtanden att göra. I slutändan handlar det om valet att bortse eller inte bortse från maktanalysen, att blunda eller inte blunda för den ojämlikhet och de orättvisor som faktiskt finns.

Nu är jag varken idealist eller ideologiskt lagd så jag tycker att du drar lite för stora växlar på detta. Än så länge har jag bara pratat om arbetsplatser (eller föreningar, rollspelsgrupper, etc), inte samhället i stort. Att gnälla definierar jag som att kritisera för tredje, fjärde och sjuttiofemte gången. Dessutom tenderar gnäll att bara påpeka problem, inte lösningar. Alla svenska arbetsplatser jag varit på har sin beskärda del av helt onödigt gnäll. Gnäll är kontraproduktivt.

Att kritisera och bringa nya idéer är helt min kopp te, men istället för att se det som att någon annan (e.g. chefen) ska lösa situationen, så kan man ofta SJÄLV vara en stor faktor till att lösa situationen. Nu pratar vi ju om att gnälla på chefer - om en chef visar dålig karaktär - se då till att själv visa mycket god karaktär. Det kommer noteras av arbetskamrater och förhoppningsvis "farfar" (chefs chef).

Jag är ingen livsstilsprofet och har aldrig läst något av dylika - däremot har jag hört repeteras ett Ghandi-citat, nu fritt citerat av mig: "be the change you want to see". Inte "talk a lot about the change you want to see"

 

[Arfert]

Alltså en av dem som försöker få mig att inbilla mig att alla möjligheter finns - det är bara upp till mig. Så ser det inte ut. Det är en felaktig analys som har mycket lite med tyckanden och låtanden att göra. I slutändan handlar det om valet att bortse eller inte bortse från maktanalysen, att blunda eller inte blunda för den ojämlikhet och de orättvisor som faktiskt finns.

...fan, jag håller med Bearnie!!

Den som tror att "det är bara upp till mig" behöver nog en reality-check. Samhället ÄR orättvist och ojämlikt.

 

[krank]

Dessutom tenderar gnäll att bara påpeka problem, inte lösningar.

So?

Vi tänker bättre tillsammans. That's the way it works. Man behöver inte vara den som kommer med lösningen - man kan vara den som upptäcker problemet också. Kanske håller någon annan med om vad problemet är, och kan - med sin erfarenhet - komma med en konstruktiv lösning.

Individen är värdelös. Det är tillsammans vi kan lösa problem. "Om jag har sett längre än andra, så är det för att jag har stått på jättars axlar" är det väl nån smart typ som sagt? Så är det.

Det är nämligen rätt sällan gnället bara är "X är dåligt". De flesta som gnäller har en specifik teori om vad som gör det dåligt, och då är vi genast på en mycket mer positiv väg.

För ja, chefen kan mycket väl vara ett problem.


Nå; i övrigt håller jag med Bearnie helt.

 

[ripperdoc]

[
Den som tror att "det är bara upp till mig" behöver nog en reality-check. Samhället ÄR orättvist och ojämlikt.

Självklart är samhället orättvist och ojämlikt. Världen är faktiskt riktigt jävlig, särskilt om man jämför den med ideal. Och till skillnad från Vitulv tror jag INTE att alla får ungefär vad de förtjänar (även om man alltid kan diskutera vad det betyder att "förtjäna").

Allt jag säger är att i arbetslivet är det bättre att själv "vara" förändringen man önskar, så långt det går, än att bara kritisera eller gnälla. Gnälla får man för all del göra, men då tror jag man bör inse att det knappast är den mest effektiva strategin för att faktiskt nå den förändring man vill åt. Som att byta ut, eller komma förbi, eller skapa förståelse hos, den "jävliga chefen" som det ändå finns gott om där ute.

 

[MrG]

Är det inte väldigt ofta folk gnäller om sina chefer? Varför?

Det bör tilläggas att jag tycker att de allra flesta i Sverige får ungefär vad de förtjänar till skillnad från de som menar att vårt samhälle präglas av orättvisor

Jag skulle istället uppmana människor att vara fortsatt kritiska. Samhället blir inte bättre och mer behagligare bara för att "gnällspikarna" tystnar och vi finner oss i att förhålla oss till våra egna förutsättningar och möjligheter. Vi gör det väldigt lätt för oss genom att nöja oss med att det är hos "gnällspikarna" själva felet ligger - inte någon annanstans. De saknar handlingskraft och är inkompetenta. Så har tonen legat genom i princip hela denna tråd. Det skulle jag vilja kalla för en livaktig föreställning i dagens samhälle.

Därigenom skuldbelägges de som fortsätter att ifrågasätta och belysa på arbetsplatserna och i andra sammanhang. Det är synd, för vi borde bli bättre på just de delarna. Mycket av det som gör åtskillnad på individer sker omedvetet för oss, för att det är en ordning vi har vant oss vid och därför inte ser. Därför behövs avvikande röster och perspektiv. För idag får folk faktiskt inte vad de förtjänar, istället får vissa mycket mindre och andra mycket mer utefter strukturer som har mycket lite med kompetens att göra. Den dagen den sista "gnällspiken" tystnat kommer vi vara blinda inför den sanningen.

Jag står hellre ut med 10 "gnällspikar" än bara en av dagens profeter för positivt tänkande. Alltså en av dem som försöker få mig att inbilla mig att alla möjligheter finns - det är bara upp till mig. Så ser det inte ut. Det är en felaktig analys som har mycket lite med tyckanden och låtanden att göra. I slutändan handlar det om valet att bortse eller inte bortse från maktanalysen, att blunda eller inte blunda för den ojämlikhet och de orättvisor som faktiskt finns.

På många sätt så sant, men ger mig två tankar:

1. Inom ledarskap lär man sig ofta statistken över gnällspikar och det är om jag minns rätt 20% av gruppen (eller om det var 10%) oavsett vad man försöker göra åt det Så Bearnie du behöver inte oroa dig!

2. Gnäll inte bara gör något åt det! I Sverige har vi bra trygghet i arbetsrätten och i avtal och kan vanligtvis göra något åt saker. Ibland kan det vara att sluta, men ofta finns det bättre saker att göra. Som när en kompis till mig berättade om att hela personalen hade hotat med att säga upp sig om de inte blev av med chefen och jag frågade om de hade kollektivavtal, han svarade nej och blev sedan chockad när jag berättade om att de har en strejkrätt på sin sida i lagen att ta till. Kort och gott, har ni usla chefer kontakta facket!

-Gunnar (har sett två psykopatchefer fått gå, hejja facket!)

 

[Bunny]

2. Gnäll inte bara gör något åt det! I Sverige har vi bra trygghet i arbetsrätten och i avtal och kan vanligtvis göra något åt saker. Ibland kan det vara att sluta, men ofta finns det bättre saker att göra. Som när en kompis till mig berättade om att hela personalen hade hotat med att säga upp sig om de inte blev av med chefen och jag frågade om de hade kollektivavtal, han svarade nej och blev sedan chockad när jag berättade om att de har en strejkrätt på sin sida i lagen att ta till. Kort och gott, har ni usla chefer kontakta facket!

-Gunnar (har sett två psykopatchefer fått gå, hejja facket!)

Det här adresserar att vi bör bli duktigare i både vår analys och i vår kritik. Just nu är författarna bakom Makthandboken mina idoler - handboken går in på vad makt är, hur den kännetecknas och hur härskartekniker kommer i bruk, men också dess motsatser; bekräftelsetekniker och solidaritet, samt visar på sätt genom vilka man belyser och ifrågasätter när ojämlika maktstrukturer tas i bruk. Det finns många tjejer jag skulle vilja trycka den här i handen på.

 

[Thom Kiraly]

Måste hålla med MrG här.

Jag tycker att gnället är både av godo och ondo och oftast är det enkelt att skilja på när det är allvar eller när någon gnäller "bara för att". När det är på allvar gäller det att också ta det på allvar och inse att om man är flera på arbetsplatsen som tycker att något är dåligt skall man inte bara hoppas att man själv kan "vara förändringen" och att det ska räcka. Man skall organisera sig! Själv är jag med i ett ganska radikalt fack, men det är oftast inte ens nödvändigt. Ibland behövs faktiskt inget fack alls, bara bestämda medarbetare och kampvilja.
Tyvärr odlas dock just nu en kultur där arbetsrätten hamnar i skymundan och facken decimeras och/eller framställs som överflödiga.

Sen har vi ju detta med vilka som hamnar på chefsposition. Jag tror att det skiljer sig oerhört mycket beroende på storleken och inriktningen på företaget. Handlar det om större företag så känns det som att kontakter tar dig längre än faktisk kompetens. Är företagen mindre kan problemet som nämnts tidigare uppstå: en person, som kanske brinner för det den håller på med, startar firma utan att ha en aning om hur fan man sköter anställda. Resultatet är inte svårt att räkna ut.

Slutligen finns det ju de som helt enkelt ärver också. Det måste vara väldans praktiskt. Säg till om ni har en förmögenhet över som jag kan få ärva så kan vi nog fixa lite med era testamenten. Det hade varit schysst...