Nekromanti Good vs Evil ,är det viktigt eller ens intressant i rollspel?

[Cissi]

MODERERING: Jag vill bara i all ödmjukhet be Swedish Chef och Vlad Tepes Dracuela att släppa sin privata diskussion innan den blir tråkig för oss alla, båda har ni varit lite trista i tonen i era senaste inlägg till varandra. Cirkulera.

I övrigt till alla inblandade, intressant tråd. Håll den på en bra nivå.

 

[Anarchclown]

I moderna samhället har vi avfärdat ondskan som förklaringsmodell, vilket gjort oss ganska dåliga på att definiera ondska. "De är onda" säger vi om de som bryter mot vår egen moral utan att egentligen fundera så mycket om saken. På medeltiden använde man ondska och onda ögat ganska mycket. Det var då mycket mer definierat vad det var än det känns som att det är nu. Dessa gamla definitioner fungerar fortfarande rätt bra och inkluderar inte psykiskt förvirrade massmördare.

Det här är saker jag tyckt mig förstå utifrån saker jag läst, sett i dokumentärer med mera.

På medeltiden definierades ondska som handlingar födda ur avundsjuka och hat. Ondska var separat från synd, vilket var ett större begrepp. Att skydda sig mot "det onda ögat" var att skydda sig mot avund. Man såg avund som motivationen till stöld. Eftersom stöld var allvarliga saker under en period när fattiga kunde dö om de torskade resurser vid fel tillfälle så var stöld ondska då.

Emedan jag tycker att stöld är ett ganska ringa brott i dagens samhälle så tycker jag nog fortfarande att handlingar som skadar andra motiverade av hat, avundsjuka eller allmän illvilja kan definieras som ondska. Är det en särskilt praktisk definition? Nej. Det inkluderar inte ens handlingar som motiveras av ideologi till exempel, men det är likväl en definition som är mindre relativistisk än den moderna världen brukar föredra.

Ingen aning om riktigt vad jag vill ha sagt med detta, det är mest lite reflektioner över "ondska" som koncept historiskt och idag som det kan appliceras på rollspel. Jag ser till exempel demons i DND som födda ur hat, emedan devils är födda ur Greed/envy. Det hjälper mig med att fundera ut deras motivationer. Det är inte så att de är inkapabla att känna andra känslor, det är bara att dessa känslor motiverar deras hela existens.

 

[krank]

Krank:
Detta var mycket intressant. Berätta mer. Hur gör du det? Berätta hur du gör det i din undervisning eller hur du gör det med barn eller tonåringar.

Generellt ser jag ett värde i att människor ges möjlighet att utvecklas och lära sig saker.
Om fler än jag får möjlighet att utvecklas och lära sig saker, så kommer vi gemensamt att nå längre, och utvecklas ännu mer och lära oss ännu mer.
All forskning, all kreativitet, handlar i grunden om att bygga på varandras arbete. All samhällsförbättring kräver samarbete. Samarbete har visat sig vara en stark evolutionär fördel överlag.

Ett mord innebär att en person som hade kunnat utvecklas och lära sig, och hjälpt oss andra att utveckla oss och lära oss, försvinner.

Dessutom tycker jag om att leva i ett samhälle där jag inte ständigt riskerar att bli mördad. Det rationella är då att bygga ett samhälle där mord är så ovanligt som möjligt. Den kortsiktiga lösningen kanske hade varit att själv skaffa sig ett vapen och stänga in sig i en bunker, men det är kortsiktigt och dumt -- framför allt om målet är att maximera utveckling och att man lär sig saker. Man kan inte uppnå speciellt många mål instängd i en bunker. Alltså finns det god anledning att bygga ett samhälle där mord betraktas som icke önskvärt, och där vi gör vårt bästa för att minimera antalet mord.

"Det är fel för att det är ont" är en cirkelargumentation, och det är att ge upp allt hopp om en rationell moral. Det är att ge efter för magkänslan och den egna oförmågan.


Jag är lärare för tonåringar, men vi kommer ganska sällan in på den här sortens diskussioner. De gånger vi gör det, är jag ganska nöjd med att kunna ge fullgoda svar byggda på konsekvens och rationalitet istället för magkänsla och moralisk positionering.

Onda människor är farliga.

Jag hävdar att det finns massvis med goda människor som är farliga också; möjligen på andra sätt. Och om farlighet räcker för att en människa ska räknas som "ond" så har vi redan ett ord för det: "farlig". Vi kan rentav bygga förstärkningar av ordet: "jättefarlig".

En person som inte tror på godhet eller ondska, kommer denne att agera och ingripa om denne ser en våldtäckt äga rum till exempel? Kommer en sådan person vara beredd att kämpa mot förtryck och övergrepp?

Bevisligen, ja. Eftersom jag vet människor som ingripit mot våldtäkt utan att ha en absolut moralsyn, och jag tycker absolut att jag kämpar mot förtryck, övergrepp och orättvisor.

Det där argumentet är väldigt, väldigt likt de där stolliga högerkristna i USA som tror att ateister är amoraliska för att de "inte har någon moral". Det finns en skillnad mellan att förkasta den endimensionella "gott-ont"-skalan och att vara nihilist.

Eller så kan man vända på det hela: hut förklarar man det goda handlandet, om man förnekar ondska. Finns det ena måste även det andra finnas. Ondska är frånvaron av godhet.

"Godhet" har jag heller ingen användning för, som begrepp. Allt jag skulle kunna vilja säga med "godhet" kan jag lika gärna säga med "önskvärt" eller "konstruktivt". På samma sätt som jag generellt föredrar "icke konstruktivt" eller "icke önskvärt" eller "otaktiskt" för saker jag anser destruktiva eller moraliskt förkastliga. "Moraliskt förkastliga" är för den delen också ett mycket bättre begrepp än "onda", återigen för att man slipper den religiösa eller absoluta aspekten; fokus hamnar lite mer på den som har moralen, inte personen hen applicerar sin subjektiva moral på. Det är inte perfekt dock, eftersom det fortfarande antyder en "objektiv" moral.

Däremot är "godhet" inte lika destruktivt för det rationella tänkande. Jag förnekar med andra ord behovet av både "ondska" och "godhet". Samma handlingar är i allra högsta grad möjliga även utan dessa religiöst färgade, moraliskt absoluta och extremt subjektiva begrepp. Jag skulle rentav vilja säga att fler önskvärda handlingar blir möjliga utan dem, eftersom de har en tendens att förhindra diskussion -- och det är genom diskussion och idéutbyte vi utvecklas och lär oss saker.



Jag tror absolut inte att du är något udda undantag. Vår kultur ÄR väldigt influerad av kristendomen, vilket bland annat syns i att vår kultur är hemskt upptagen med att just prata om "ondska" och "godhet". Mitt argument handlar inte om att vi som håller med mig är många; att ha många med sig är ju givetvis ingen garant för att man innehar den vettigare positionen.

 

[Max Raven]

I rollspel? Endast i undantagsfall. Det finns alltför många rollspelare som använt sig av alignment-systemet för att ursäkta sina handlingar (nej, att du är Chaotic Good ursäktar inte att du dödar allt som är Evil). Rent berättarmässigt känns det också väldigt trist.

I vår verklighet? Nej. Man kan begå onda handlingar (d v s vad de allra flesta anser vara ondskefullt) men jag vet inte om det finns mer än någon enskild, utanför fiktion, som betraktar sig som ond. Det kommer, helt enkelt, i vägen för förståelse och preventiva åtgärder.

 

[Radioaktiv]

Hej hej forumet!

Tycker du att det är viktigt med ont mot gott i rollspel?

Det beror på vad man menar med ondska och godhet. För mig så är de begreppen till rätt stor del irrelevanta, eftersom alla spelare ändå kommer tycka olika. Sedan kommer deras karaktärer ha olika motivation till att göra saker, och vem tycker egentligen att det är roligt att skapa en antagonist vars karaktär är helt platt, typ, ond från födseln? För det är väl det som krävs för att någon skall vara ond egentligen. Som Vitulv sade innan så är det något man uppfattar subjektivt. Jag kommer spontant att tänka på MUA och de olika fraktionerna som slåss om makten. Det är rasism från alla olika håll, och det är egentligen rätt få som inte anser sig stå över alla andra. Skall man då se det som att de alla är onda? Eh, det kan man väl om man vill. Men det blir så trist okomplicerat, orka.

Är Orcher alltid onda ? / Är alver goda?

Är någon alltid ond eller god? Självklart inte. Det beror väl på vem man spelar som också. Fråga dvärgarna så kommer du inte få höra mycket gott om någon av dem liksom.

Snabb fundering bara tycker du sakerna ovan är viktigt eller intressant för rollspel?

Ur ett visst perspektiv så är det självklart det, men för mig så är det inte så mycket den grundläggande naturen för väsendet i fråga som är relevant. Varför skulle mina spelare ha full koll på det i vilket fall? RP ser ett antal handlingar baserat på någon motivation som antagonisten utför. Jag ser egentligen inte varför ont eller gott i sig spelar någon roll.

Är det viktigt att det finns fiender som man vet är onda, eller gillar du mer att spela i en gråskalig värld

Det beror väl på hur man menar, vad för karaktär man spelar osv. I de grupper jag varit i, säg när vi spelar MUA, så har vi alla haft väldigt olika åsikter om vem vi skall hjälpa, slåss mot och varför. Men egentligen har det handlat mycket om ifall målen helgar medlen, och när vi korsat den gränsen som innebär att vi själva slutar vara någon slags hjältar längre. Att spela i en så polariserad story etc. gör det liksom för enkelt för rp, och hur roligt kan det vara? Det är en sak att ha en nemesis, vilket är awesome. Något slags hatobjekt utvecklas väl alltid, men jag tycker inte att det är samma sak som att inkorporera någon slags dogmatisk ondska eller godhet i spelet. Att sätta etiketten ”ond” på någon känns lite… rälsat?

 

[kloptok]

Intressant påstående eftersom flera moralfilsosofer anser att man just kan resonera kring det objektivt. Immanuel Kant, Nietzsche,m fl. Mäta med instrument, säger du? All vetenskap behöver inte vara mätbar med instrument. Jag delar inte den uppfattningen och det gör inte Stephen Hawkins m.fl. heller, eftersom man anser att man kan räkna ut saker. Så jag skriver inte under på din definition av vetenskap.


Märkligt att du uppfattar det som implicit då jag har med ett supertydligt exempel i mitt förra inlägg. (Albert Fish).

Men du vill ha en mer generell definition av mig?
Kör till här kommer den:
DEFINITION AV ONDA MÄNNISKOR (Alla punkter nedan skall passa in).

1. Begår handlingar utifrån en medvetenhet om att dessa handlingar gör andra illa. Den onde är medveten om att handlingen är skadlig för offret och av offret oönskad, men struntar i offrets lidande.
2. Den onde begår den onda handlingen utifrån ett själviskt perspektiv att själv uppnå självtillfredställelse eller njutning, eller för att uppnå makt och kontroll över offret.
3. Den onde personen saknar empati för andra människor, är egocentrerad och har en narcsisstisk personlighetsstörning.

Om vi talade om grupper i verkligheten håller jag med om att det är ett känsligt ämne och svårt eller omöjligt att sätta etiketten onda på en hel grupp eller folkslag. Men nu gällde det ju en fantasyvärld och en påhittad ras (tiraker). Jag ser inget problem med det, så länge man håller sig i påhittade världar.

Kanske inte här på forumet, men det är vanligt i samhällsdebatten i övrigt i detta specifika ämne.


Ok. Se min definition ovan.

En parentes i sammanhanget: naturvetenskap bygger på empiri. Att Stephen Hawking och några andra teoretiker tycker att vi bör ändra på det för att vi kan formulera matematiskt konsistenta teorier för vårt universum som vi förmodligen aldrig kan belägga empiriskt är väldigt problematiskt, och det råder verkligen ingen konsensus om detta inom de empiriska vetenskaperna (snarare råder det konsensus om motsatsen). Därmed ser jag inte detta som ett relevant exempel. Vill du diskutera detta ytterligare får du gärna starta en ny tråd, vi är många inom forskningsvärlden som har tankar kring detta.

Vi kan göra empiri med din definition. Det blir fortfarande problematiskt när vi ska göra bedömningar om vad folk känt och tänkt när de utfört vissa handlingar och vad de varit medvetna om i det ögonblicket (hur avgör vi detta?) men låt oss anta att vi kan uppnå en uppdelning av människor i "onda" och "goda". Oavsett så är mitt problem med detta att jag inte anser att det är meningsfullt eller givande att placera in människor i ett binärt "god-ond"-system, eller ens längs en god-ond-axel. Verkligheten och den mänskliga hjärnan är mer mångdimensionell än så.

Angående dina referenser till Kant och Nietzsche (Hawking ser jag inte som ett dugg relevant i den här frågan, se min kommentar ovan om naturvetenskap och empiri): Kant talar om att onda personer inte följer den moraliska "lagen". Men Kant baserade sina resonemang om den moraliska lagen på religion och en kristen gud, det tycker jag är väldigt problematiskt att göra idag. Nietzsche förnekar vad jag förstår existensen av en universell moral, så jag vet inte om det är ett relevant exempel i det här fallet.

---

Men nu talar vi ju faktiskt om rollspel i den här tråden! Kul! I en fantasivärld kan du bryta i princip alla fysikens lagar, så varför inte inordna alla varelser längs en god-ond-axel? Det kan säkert ge både givande och roligt spel. Personligen föredrar jag ofta gråskalor, men det är ju en smaksak. Jag ser det inte som en nödvändighet att bygga en fantasivärld på vår verklighet - snarare är väl charmen just att inte göra det.

 

[Swedish Chef]

Jag har läst 60 poäng Kriminologi, 60 poäng psykologi, jobbat på St sigfridssjukhus där fler av Sveriges värsta brottslingar sitter/ har suttit. Jag har min bild du har din, jag drar mej ur ondska i verkligheten diskussionen, Krank säger ändå allt jag vill säga.

 

[Vitulv]

.

Visst är det en förklaring, men den är inte bättre än att han är ond, för alla som är galna begår inte brott, som du säger att du vet. FBI anser inte heller att de egentligen behöver studeras särskilt mycket mer på ämnet seriemördare i den meningen att man bör intervjua dem. De menar att de redan har tillräckligt mycket material från just intervjuer.



Ja, de flesta faktiskt. Jag har inte påstått något annat. Och det är just av denna anledning, att de flesta med psykopati inte mördar som gör att den förklaringen allena lämnar mycket i övrigt att önska.


Du visar här att du inte vet så särskilt mycket, om du inte ens kan skilja på massmördare och seriemördare. Albert Fish var en seriemördare. En massmördare dödar per definition minst fyra människor vid ett och samma tillfälle.
Definitionen av seriemördare (ordet myntades av Robert Ressler 1984) är att det är en person som dödar minst tre olika personer vid minst tre olika tillfällen. De två olika mördartyperna är lika olika som psykopati och schitzofreni är, så du borde verkligen läsa på läxan innan du klankar ned på andra att de inte gjort sin. Jag har förövrigt på universitetet fått erkännande av doktorer och professorer i kriminologi att jag kan mer om ämnet än dem. (De kan i och för sig inte mycket, åtminstone inte då 2005). Massmördare håller jag med dig om att man inte föds till. De flesta seriemördare har nog inte fötts till det heller, men sedan finns det en del som man faktiskt undrar hur sjutton de blev seriemördare, då man hos dem inte hittat någon av de gängse förklaringarna, som hjärnskada, extra Y-gen, övergrepp i barndomen, etc. Ted Bundy är ett exempel som brukar anges av FBI.

.
Jag har inte formulerat saken som du här ger sken av, jag ogillar att man lägger ord i min mun och tycker nog du borde fått en moderering just precis här. Din ton är aggressiv och utpekande. Jag tänker inte försvara något jag aldrig har påstått. Det där får stå för din bristande förmåga att läsa innantill.

Förövrigt är det i DSM IV man skiljer på personlighetsstörning och psykisk sjukdom. Psykopati har aldrig klassats som en psykisk sjukdom och är inte ens med i DSM IV (vilket jag tycker är bedrövligt). Så det är inte jag som skiljer på det där egentligen, även om jag håller med om deras definition. Förövrigt delar jag professor Sten Levanders uppfattning om psykopati, men det gör alltså inte du då?


Det anser inte John Douglas, en av världens ledande experter på seriemördare. Det blir alldeles för mycket OT, men jag kan kanske skapa en ny tråd och citera ca tio sidor boktext från honom, så får du själv läsa och inse att experterna inte håller med dig. Vad sägs? Det kommer dock ta litet tid för mig, för jag har en del annat att göra än att undervisa dig, men jag kan gärna lägga ut texten.

Visa mig mer respekt först. Jag har inte lust längre då ditt beteende ger mig avsmak. Enligt ovan verkar du inte kunna mycket i alla fall. Det heter dessutom kriminalpsykologi inte brottspsykologi. Kanske du åtminstone kan lära dig rätt terminologi?

Att du har mage att skriva något sådant efter detta mest passivt aggressiva inlägget jag läst på forumet! Självkritik är inte din grej va? Om du tonar ned dig ska jag gärna göra detsamma. Jag har inte angripit någon enskild, det har du. Kom väl ihåg det. jag förstår att sinnet kan rinna till ibland och jag vet att jag kan uppfattas av känsliga personer som passivt aggressiv, för de är inte vana vid personer med vurm och passion i vårt land. (De flesta svenskar har ju en flegmatisk läggning). Men jag avsåg inte i mitt tidigare inlägg att vara passivt aggressiv. Jag har starkt rättspatos, det är det ni misstar för passiv aggressivitet. Men du har här varit långt värre än vad jag rimligtvis kan ha uppfattats som. Vi bör nog ta och lugna oss båda två (för ditt angrepp på min person har gjort mig lite sne) och lämna denna förgrening av diskussionen i denna tråd, för det blir för mycket OT.

DUDE! Bor du i Uppsala, gillar gärningsmannaprofiler och leder Sveriges mest avancerade rollspelsgrupp?

 

[KamiFisk]

Nein. Även de som är längst ifrån mig på min personliga moralskala räknar jag inte som onda, Godhet lika så. Det utesluter dock inte att jag ibland använder termen. Men jag skulle lika gärna kunna ersätta den med något som passar bättre.


I rollspel använder jag aldrig absolut ondska eller absolut godhet, tycker inte det tillför något.

 

[krank]

Jag vill parentetiskt säga att det är att underskatta tonåringars förmåga till rationellt tänkande att hävda att de inte kan ta till sig mer avancerade resonemang kring konsekvenser och samhällsbygge, att de skulle behöva den förenklade "träningen i att känna igen ondska". Tonåringar har sin stolthet och går kanske inte omedelbart med på vad man säger, men min erfarenhet är att de dels ofta har ett eget samhällsengagemang och dels absolut är kapabla att greppa rationella resonemang om de förklaras på rätt sätt. De saknar livserfarnehet, de är inte korkade.

 

[Mutanten]

En sak som är bra med onda orcher och goda alver det är att det blir mer intressant när man väl möter undantaget som bekräftar regeln dvs en ond alv och en halvgod orch. Det bryter av mer än när allt är grådaskigt. Jag tror jag föredrar en tydlig uppdelning av good vs evil i rollspel. I verkligheten har jag en betydligt mer nyanserad inställning men i rollspel gillar jag det svartvita av någon anledning.

 

[Mutanten]

Förövrigt är det i DSM IV man skiljer på personlighetsstörning och psykisk sjukdom. Psykopati har aldrig klassats som en psykisk sjukdom och är inte ens med i DSM IV (vilket jag tycker är bedrövligt).

Jag orkar inte läsa allt ni har skrivit men narcissistisk personlighetsstörning och antisocial personlighetsstörning ingår i DSM-IV. Varför tycker du att det är bedrövligt att psykopati inte finns med i DSM-IV? Vad är det i "din" definition av psykopati som inte omfattas av narcissistisk eller antisocial personlighetsstörning?

 

[Mutanten]

De saknar livserfarnehet, de är inte korkade.

Exakt. Jag tror tom att dagens ungdomar är marginellt intelligentare än föregående generation. Dessutom tror jag att tonåringarna har en fördel av att sakna kunskap eftersom de därigenom är "friare i tanken". I andra sammanhang är det så klart en nackdel att sakna kunskap så kunskap är nog på gott och ont.

 

[Mannen i skogen]

Jag som trodde att tråden skulle handla om godhet och ondska i rollspel...

Det har slagit mig att det är rätt svårt att skriva ordentligt goda spelledarpersoner, särskilt goda spelledarpersoner med makt.
En baron med ansvar för en hel förläning kan ha sina undersåtars bästa för ögonen, men det innebär att han kan behöva ta i med hårdhandskarna mot monster, orcher, banditer och ibland – rollfigurer.
I praktiken finns det kanske inte ont och gott i mina kampanjer, utan ondska å ena sidan och godhet som tvingas till extrema åtgärder å andra.
Som kampanjförfattare måste jag alltså utforska vilka åtgärder de goda figurerna är beredda att ta till för att leva upp till sin godhet, särskilt i mötet med ondska. Det är väldigt intressant. Under spel tvingas jag ofta ta ställning till hur goda spelledarpersoner hanterar mötet med rollfigurerna, vilket kan bli lite tröttsamt ibland...

 

[Mutanten]

För mig handlar onska och godhet mer om intentionerna hos SLP än om hur SLP konkret beter sig i spelet. Vad har SLP för avsikt och anser jag och spelgruppen att den avsikten är god eller ond? Detta ska komma fram i slutet av äventyret. Då kan det också visa sig att den onde i själva verket var god och tvärtom. Tji fick alla fördomsfulla spelare som utgick ifrån att allt är vad det ser ut att vara.

EDIT: Jag tycker också att det här med ondska och godhet passar olika bra in i olika spel och genrer. I ett spel som tex Chock tycker jag att ren ondska och ren godhet passar bättre in än i ett spel som tex Kult. Jag kan därför egentligen inte svara på om jag vill ha tydlig uppdelning mellan ondska och godhet i rollspel. Det beror ytterst på det enskilda spelet. Men om jag måste välja så tror jag att jag föredrar en svartvit rollspelsvärld. Jag gillar Chock mer än jag gillar Kult just pga den här aspekten.

 

[Tony.Meijer]

De saknar livserfarnehet, de är inte korkade.

Njajo typ, fast kanske.
Den forskning jag läst antyder att sättet tonåringar tänker på (speciellt då i yngre tonåren) är kvalitativt skiljt från hur vuxna tänker, av den enkla anledningen att deras hjärnor fungerar annorlunda. Det betyder för all del inte att dom nödvändigtvis är dummare, men deras sätt att resonera är annorlunda från ditt och mitt.

 

[Magnamund]

Jag är helt ointresserad av det. Jag ser inte "ondska" som ett meningsfullt eller användbart begrepp IRL, och har inget behov av det i rollspel.

Tvärtom är "absolut ondska" och "absolut godhet" riktigt feta turn-offs för mig i rollspel. De gör det svårare för mig att leva mig in i spelvärlden och i min rollperson. Visst, jag har spelat rollpersoner med svartvit moral, men för mig som spelare är en spelvärld med "faktisk ondska" knappt ens begriplig.

Personligen skulle jag se nazismen som en ondskefull ideologi och Hitler som en ond man t.ex. En ideologi, verklig eller fiktiv, som resulterar i försök att utrota ett eller flera folkslag kan jag inte se som annat än genuint ond. Att medvetet förtrycka människor, plåga dem, tvinga dem till slaveri, svält och misär etc är ondskefullt. Vad var Hitler om inte ond, en elaking, en buse, en kanalje eller kanske bara på lite dåligt humör? Han är ju bara ett exempel f.ö.

Är man såpass utvecklingsstörd eller psykiskt sjuk så att man inte förstår konsekvenserna av sina handlingar så bör man nog inte betraktas som ond men jag tycker det finns många exempel på ren och skär ondska i vår värld bland människor som är normalbegåvade. Jag har sett exempel på det i min omedelbara närhet och har enligt min och adras åsikt vuxit upp med det och kan därför inte hålla med om att begreppet ondska är värdelöst. Men alla får förstås tycka vad de vill.

 

[RasmusL]

Personligen skulle jag se nazismen som en ondskefull ideologi och Hitler som en ond man t.ex. En ideologi, verklig eller fiktiv, som resulterar i försök att utrota ett eller flera folkslag kan jag inte se som annat än genuint ond. Att medvetet förtrycka människor, plåga dem, tvinga dem till slaveri, svält och misär etc är ondskefullt. Vad var Hitler om inte ond, en elaking, en buse, en kanalje eller kanske bara på lite dåligt humör? Han är ju bara ett exempel f.ö.

Är man såpass utvecklingsstörd eller psykiskt sjuk så att man inte förstår konsekvenserna av sina handlingar så bör man nog inte betraktas som ond men jag tycker det finns många exempel på ren och skär ondska i vår värld bland människor som är normalbegåvade. Jag har sett exempel på det i min omedelbara närhet och har enligt min och adras åsikt vuxit upp med det och kan därför inte hålla med om att begreppet ondska är värdelöst. Men alla får förstås tycka vad de vill.

Du är lite sen, typ ett år

 

[Magnamund]

Märkte det. Jag följer inte alla trådar slaviskt och missar en hel del av dem.

 

[krank]

Hey, lite trådnekro!

Personligen skulle jag se nazismen som en ondskefull ideologi och Hitler som en ond man t.ex. En ideologi, verklig eller fiktiv, som resulterar i försök att utrota ett eller flera folkslag kan jag inte se som annat än genuint ond. Att medvetet förtrycka människor, plåga dem, tvinga dem till slaveri, svält och misär etc är ondskefullt. Vad var Hitler om inte ond, en elaking, en buse, en kanalje eller kanske bara på lite dåligt humör? Han är ju bara ett exempel f.ö.

Jag tycker i och för sig att jag redan svarat på det här tidigare i tråden, men: jag ser inte vad begreppet "ond" tillför i sammanhanget. Jag behöver inte kalla Hitler "ond" för att kunna ta avstånd från honom, hans ideologi och hans handlingar.

Jag tycker rentav att det är konstrproduktivt att kalla Hitler "ond" eftersom det gör att man stänger dörren för analyser som skulle kunna leda till att vi kan undvika att något liknande händer igen. Hitler var en produkt av sin tid, och hade inte han klivit fram tror jag att någon annan gjort det. Hitlerregimen gjordes möjlig genom första världskriget och freden i Versailles, Hitler själv formades av första världskriget och av rådande nationalistiska strömningar... och så vidare, och så vidare. Om vi nöjer oss med att förklara naziregimen med att det var en grupp onda män i toppen så kommer vi garanterat inte att kunna hindra att det händer igen. "Ondska" förklarar ingenting, tvärtom innebär begreppet att man ger upp inför sin vämjelse och att man inte orkar tänka ett steg längre.