Jag var också i Indierummet så gott som hela tiden. Jag är väldigt nöjd med hur det gick för oss, och vill ge ett jättestort tack och kramar till Vico och alla spelledare som fyller i med energi och pepp när jag inte har det. Jag spelleder gärna de spel jag kan, men jag är inte så bra på att gå fram till bordet och säga "det här är mitt favoritspel och här är varför det är skitcoolt" som många av er andra. Flera gånger stod jag i närheten, svarade artigt på frågor om spel, och efter någon annans pitch tog jag hand om att spelleda gruppen. Det är svårt att prata med folk man inte känner.
Nåja, jag fick spela AW i tre varianter! Och alla gick bra:
Det första jag gjorde var att spela Dungeon World med vad som verkade vara en familj eller något, och alla typiska ingredienser var med – prästen som envisas med att riva ner alla falska avgudabilder trots att fienden närmar sig och man behöver fly, den djärve tjuven som rullar mellan benen på stora dumma troll, diskussioner om hur man ska göra för att få med sig den väldigt tunga skatten genom tunneln som nu har rasat igen, öppna hål i marken som leder ner till en lavasjö…
Jag är nöjd med: göra en lagom lång dungeon också, där rummen låg naturligt i förhållande till varandra och det blev en bra upplösning på slutet.
Jag är mindre nöjd med: hur Rangerns lejon ofta glömdes bort och blev irrelevant. Det är en del av vad som gör honom cool, jag borde dragit in det mer.
Det andra AW-hack jag spelade var Monsterhearts, som Svarte faraonen beskrev ovan. Jag varnade för att tonårsdrama inte är min starka sida och att spelarna skulle behöva hjälpa mig med energi, koncept och scensättning, och det blev en skön stämning av att skapa spelet tillsammans.
Jag är nöjd med: sätten jag lyckades sätta flera rollpersoner på samma plats för att öka på tempot i berättelsen, och hur fé-världen och dess invånare blev (The Fae är en playbook jag aldrig tänkt så mycket på eller gripits av innan)
Jag är mindre nöjd med: när jag tvekade, stallade och ibland fegade ut när jag skulle göra hårda moves. På ett konvent borde ett misslyckande få eskalera situationen ganska ordentligt, direkt. Jag gav många andra chanser.
Till sist spelade jag AW proper, med Lu-kaazh, gizmo, samma Linn (min flickvän) och en Henrik jag känner vagt från en brädspelsförening för ett par år sedan. Vi körde i princip rollpersonsskapande och ett halvt möte; en stor scen mellan Shitface the Chopper och Sorrow the Hocus (och deras gäng) var på gång men Henrik valde att åka hem istället för att vara kvar, trött, och ta en buss många timmar senare. Så vi bröt mitt i alltihop, och alla var så trötta att vi överens om att det nog hade blivit lite segt om vi fortsatt. Fortfarande synd att vi inte fick se hur det gick, dock. Ett hedersomnämnade får gizmo för mest sårbara och creepy Brainer jag sett – ett litet barn, inte ens 10 år, krympling, som roar sig med att plåga djur.
Jag är nöjd med: beskrivningarna av Resort, det gamla skidhotellet som Jackbird the Maestro D' hade gjort till sin restaurang. Beskrivningarna av Brainerns psykiska krafter – det blev creepy trots att hon aldrig hann lyckas med ett weird-slag.
Jag är mindre nöjd med: att jag inte vågade pusha min vision om platsen och människorna som bode där – vi fick ett vagt "byn" som folk gick till och letade efter folk i trots att jag tänkte innan att det vore tufft om alla bodde utspritt, för sig själva, och det enda pålitliga sättet att hitta dem var att resa till deras gård (verkligen deras turf) eller hänga på Resort tills de dyker upp.
Jag spelade såklart andra grejer också. Nämligen följande:
Två omgångar Null State, båda för att det fanns nya människor som ville spela men inte hade så mycket tid. Null State är så sjukt bra koncept för konvent, tack krank för att det finns!
Första gången återanvände jag en plott jag kört, med en utomjording som är ett slajm som äter allt organiskt, växer, och sprider sig skitfort. Alla gruppens planer byggde på agenten som hade specialitet 6 i "köra" (alla typer av fordon) som fick tag i en gaffeltruck. Ramma väggen, kör sönder luftslussen, lasta på en tunna flytande syre och rulla fram den, göm er bakom trucken… Men det var kul för de andra också, de var inte utan saker att göra. Den nordkoreanska kärnvapenexperten räddade dagen genom att hantera en raketmotor och bränna upp slajmet.
Andra gången lyckades jag, efter inspiration av en agent som valde "Neurohacking" som specialitet, göra ett uppdrag som kombinerade de två inspirationskällorna jag aldrig riktigt känt funkat – en rogue A.I. och Dollhouse-konceptet med hackade människor. En A.I. hade helt enkelt lyckats hacka alla människor i en hel skyskrapa, agenterna skickas in med foliehattar. Gruppen delades upp väldigt mycket, och i Null State hinner man paradoxalt nog med mindre om man är på fler ställen.
Jag är nöjd med: att jag båda gångerna fick ihop ett sammanhängande äventyr som inte klagade på trovärdigheten hos förrän efteråt. Precis innan, när folk har gjort rollpersoner, får jag alltid lite ångest och känner att "nej, jag kommer inte komma på något, jag kommer behöva bryta och skicka iväg dem på grund av spelledarkramp" men det släpper alltid i tid.
Jag är mindre nöjd med: hur långa stunder det blir när en viss person inte gör något, när gruppen är uppdelad. Hur sällan jag sköt ihjäl folk för småmisstag.
Jag spelade Värmedöd, även det beskrivet ovan av Svarte faraonen. Roligast blev diskussionerna mellan avsnitten, när vi spekulerar i vilken sorts historier som fortfarande går att berätta, vilka skådespelare som tagits in som proxies, och vilka produktionsbeslut som lett till att rollfigurer kapats.
Jag är nöjd med: de gånger jag lyckades ta en roll som jag inte vet så mycket om, och bara spela på som om ingenting ändå. Jag gjorde insatser som både Joffrey, Arya och Roose Bolton.
Jag är mindre nöjd med: att vi fick leta en del för att reglerna här och var är lite vaga.
Jag spelade The Cat of Excellence, som egentligen är mer av en improövning. Det var tio väldigt väl använda minuter, och Hennes Nåd Prinsessan Consueyla Bananahammock av Dominikanska Republiken belönades, till gästernas applåder, med Guldkatten för excellens och stil i helhet och detalj, dvs var Bäst Klädd på hela den stora balen. Sir Paul Butterworth var god tvåa.
Jag introducerade Genesis och tre av mina Chalmerskompisar (varav den ena, Anton, varit med på Värmedöd innan) för The Quiet Year, ett post-apoc kartritarspel. Jag gjorde en Vico: drog regler, såg till att de kom igång, gick och tittade till dem då och då men var annars inte med själv. De var nöjda, även om Genesis säger att det inte är hans typ av spel.
Vi gick också för att titta på Verbal Kombat, och som vanligt fanns det ruskigt bra improvisatörer som det alltid är kul att se, och som alltid överraskar. Vi gick ändå efter att ha sett allas första match. Jag har alltid tyckt att det blir lite för snusk-äckligt för min smak – varje jävla match ska ju dra in könsorgan, pungkulor osv som krossas, förstörs och/eller används som vapen. Jag förstår att det ingår i konceptet tillsammans med BLOD! och gore i allmänhet, men det är inte min favoritdel, och jag tror att less is more här. I år öppnade dessutom allt med en väldigt olustig ton när Den Sexistiske Rapparen (ett koncept som hade kunnat göras jätteroligt) öppnade med att i princip våldta sin motståndare som sin attack. Inte helt okej. Som sagt, man kan vänta med att langa fram kuken i en verbal kombat-match tills en bit in i matchen, eller kanske till och med ett par matcher in i turneringen.
Konventet i övrigt:
Ett uttalande som fick mig att bli lite varm inombords var när en av mina kompisar (icke-forumit) sade att jag var hans mentor när det kom till Apocalypse World – jag kände igen mig i hur jag avböjde att spelleda AW för Arvid förra året. Jag känner mig fortfarande ofta ung och oerfaren jämfört med er andra indierävar, men det är kul att jag börjar lära mig någonting.
Jag är sjukt nöjd med att så många olika spel spelades i Indierummet i år. Någon räknade samman antal spelade omgångar från listan vi satte streck på, och det blev 54. Det räknar in korta saker som Cat of Excellence och VERY FAST HOCKEY PUCK, men också femtimmarspass av AW.
Det sämsta med konventet var att jag inte fick spela varken hollowpoint eller Mumins Värld. Lu-kaazh ska skriva playbooks till det senare – då kanske det blir mer attraktivt – men det förra verkar det inte finnas någon annan räddning än att jag förbereder ett scenario och pitchar det stenhårt nästa konvent.
.
Väldigt sugen på fler rollspel - bland annat därför jag registrerade mig här idag.
