anth
Vetefan
Rollspel har alltid varit en fråga om "suspension of disbelief", d.v.s. spelarnas förmåga att leva sig in i en fantasivärld som inte finns på riktigt.
För c:a 45 år sedan kritiserade någon DnD och sa bl.a. att "Save vs. Breath Weapon", där man bara tar halv skada från drakeld om slaget lyckas, är orealistiskt.
Varpå Gary Gygax svarade: så "Save vs. Breath Weapon" är orealistiskt - men draken som sprutar eld är realistisk?
Var går er gräns för när illusionen bryts och rollspelet känns overkligt? Och vad sväljer ni med hull och hår?
För mig inträffade det vid en hexcrawl ute i vildmarken där ingen av rollpersonerna hade vildmarksfärdigheter och det var helt uppenbart att vi hade svultit ihjäl om inte spelledaren lät oss "hitta" proviant när vi behövde.
Kort sagt har jag svårt för Deus ex machina där kavalleriet kommer i sista minuten och räddar skinnet på rollpersonerna.
För c:a 45 år sedan kritiserade någon DnD och sa bl.a. att "Save vs. Breath Weapon", där man bara tar halv skada från drakeld om slaget lyckas, är orealistiskt.
Varpå Gary Gygax svarade: så "Save vs. Breath Weapon" är orealistiskt - men draken som sprutar eld är realistisk?
Var går er gräns för när illusionen bryts och rollspelet känns overkligt? Och vad sväljer ni med hull och hår?
För mig inträffade det vid en hexcrawl ute i vildmarken där ingen av rollpersonerna hade vildmarksfärdigheter och det var helt uppenbart att vi hade svultit ihjäl om inte spelledaren lät oss "hitta" proviant när vi behövde.
Kort sagt har jag svårt för Deus ex machina där kavalleriet kommer i sista minuten och räddar skinnet på rollpersonerna.