Nekromanti Gråta av att spela rollspel

[JohanKarlsson]

Jag har nog aldrig gråtit under bordsrollspelande, jag tror att det är en kombination av flera olika faktorer, men den viktigaste tror jag är att det aldrig varit en del av det sociala kontraktet som vi spelat under. Jag skulle gärna vilja att det var det men har svårt att se hur jag ska föra upp det.
...
Så ja, mitt tips är nog egentligen bara samma som flera redan har sagt, prata om det, exakt hur vet jag inte riktigt jag kan hålla med Ape om att det riskerar att bli krystat men kanske snarare på nivån att 'vad tycker ni om en kampanj med mer emotionellt spel där vi verkligen släpper loss känslor?' än att 'ikväll vill jag att alla gråter'.

Ja det är nog något man bör prata om innan man börjar göra det,
och så får man väl pröva sig fram försiktigt tillsammans antar jag,
om man nu hittar några som vill prova.

 

[Maktfaktor]

För mig skulle det vara omöjligt att gråta framför min spelgrupp. När jag rollspelat online(World of Darknesschattar) har det dock skett. För det första spenderar man ju i regel mycket mer tid med sin karaktär när man gör det, ibland några timmar om dagen, och man kommer därmed närmare de man spelar, utan att man alls behöver ta hänsyn till vem man spelar med.

Nej, jag tänker att det helt beror på spelgruppen, det bör vara någon man är mycket nära och litar på som man spelar med eller människor man inte träffar utanför rollspelandet.

 

[JohanKarlsson]

När jag rollspelat online(World of Darknesschattar) har det dock skett. För det första spenderar man ju i regel mycket mer tid med sin karaktär när man gör det, ibland några timmar om dagen, och man kommer därmed närmare de man spelar, utan att man alls behöver ta hänsyn till vem man spelar med.

Intressant. Jag har aldrig spelat den typen av rollspel (online-chat). Har fler sådana här erfarenheter av det?

 

[Maktfaktor]

Det är rätt skoj om man känner att man har en massa "liv" man inte känner för att spendera på något bättre. ;-)

Jag har spellett ganska mycket online och ibland känner man verkligen att man kommer otroligt nära andra människor, på ett sätt som kommunikation ansikte mot ansikte inte tillåter.

 

[JohanKarlsson]

Om man skulle få för sig att prova sånt,
var hittar man det?

 

[Arfert]

...jag har bara gråtit när jag spellett Merp på svenska.

 

[Purgatid]

Du kan inte skapa en situation som påverkar dina spelare, såvida du inte 1) vet vad dina spelare reagerar på. Eller 2) har spelare som är vana vid att leva sig in i andra människors känslor. Empatisk förmåga är dock ingenting som alla är bra på, eller ens kan utveckla. Alltså, de flesta har ju empatisk förmåga, annars skulle man klassas som någon med personlighetsstörning. Men du kan nog inte hoppas på att hitta en enkel metod som garanterat fungerar. Det är för övrigt likadant med skräckrollspel. Tröttsamt många spelledare har (exempelvis) försökt skapa skräck kring vampyrer och gore för mig, och det är typ hopplöst. Vampyrer är ungefär lika skrämmande för min del som säg... En påse bananer. Jag skräms av absurda eller omöjliga entiteter. Tänk Slenderman, snarare än Greve Drak-Ulla.

På samma sätt skulle det vara hopplöst att få mig att bryta samman i tårar av t.ex dödsfall. Inte heller heroiska dödsögonblick gör något speciellt för mig. Påverkas väldigt lite av sådana saker, t.om i verkliga livet. Hoppas jag slipper ge anekdoter för att påvisa min poäng här... Men... Däremot påverkas jag starkt av lojalitetsuttryck, eller personer som envetet vägrar ge upp (trots att de garanterat förlorar). Jag kan påverkas av det meningslösa i en kamp (ex: låten flickan & kråkan). Andra påverkas ingenting av sådant, eller väldigt lite.

Vad jag menar är: det går inte att reducera människor till simpla kartongfigurer som kommer reagera X om de utsätts för Y. Det går inte att skaffa sig garantier genom att säga att om du och din spelgrupp gör såhär och såhär, så kommer det bli känsloladdat. Visst hjälper det med inlevelse, och visst är vissa spel mer konduktiva för att skapa sådan dramatik än andra. Men om du är spelledare och du vill skapa sådana situationer för dina spelare så behöver du veta vilka knappar du skall trycka på, eller så behöver du och din spelgrupp träna upp er empatiska förmåga och hoppas på att ni har talang för att sätta er in i vad andra människor känner. Alla är inte bra på det, och vissa kan aldrig bli bra på det, för deras hjärnor är inte byggda för det. Det gör inte dem till sämre människor eller något sådant, det är bara sådana de är. Alla är inte bra på allting.

För övrigt samma sak med inlevelse. Vissa är extremt bra på det, andra lär sig det liksom aldrig. De blir aldrig bra på att visualisera vad spelledaren beskriver, och de kommer alltid vilja ha ett rutnät eller en karta för att kunna förstå vad som händer. Det finns inte så mycket att göra åt det egentligen, annat än att acceptera att människor är olika.

En annan sak att tänka på är att tryggheten i en spelgrupp inte måste vara samma sak som tryggheten att uttrycka känslor. En person kan mycket väl vara trygg med sin spelgrupp, kunna tala om de mest känslosamma saker man kan tänka sig, men som ändå aldrig skulle gråta så att någon annan ser det. Vissa gråter inte ens inför sin make/maka. Vissa låter inte sina barn se tårar.

Vissa tillåter sig inte ens att gråta när de är helt ensamma.

Så, jag vill nog fråga följande:

Är du säker på att dina spelare har förmågan att empatisera med karaktären de spelar?
Vet du vad som påverkar dem?
Kan ni skapa känslomässiga situationer utan att det blir pinsamt?

 

[JohanKarlsson]

Vad jag menar är: det går inte att reducera människor till simpla kartongfigurer som kommer reagera X om de utsätts för Y. Det går inte att skaffa sig garantier genom att säga att om du och din spelgrupp gör såhär och såhär, så kommer det bli känsloladdat. Visst hjälper det med inlevelse, och visst är vissa spel mer konduktiva för att skapa sådan dramatik än andra. Men om du är spelledare och du vill skapa sådana situationer för dina spelare så behöver du veta vilka knappar du skall trycka på, eller så behöver du och din spelgrupp träna upp er empatiska förmåga och hoppas på att ni har talang för att sätta er in i vad andra människor känner. Alla är inte bra på det, och vissa kan aldrig bli bra på det, för deras hjärnor är inte byggda för det.

Naturligtvis är människor komplicerade. Det är ju precis det som är det intressanta.
Jag söker inga magiska knappar som får folk att gråta,
det är inte gråtandet i sig jag är ute efter,
men jag är nyfiken på hur man i rollspel uppnår det där känsloladdade som skapar tårar i mina ögon när jag ser rätt film,
och även om inga garantier finns,
så kan jag tänka mig att det finns tekniker och spel som underlättar detta.

 

[DeBracy]

Kom på att den här tråden på Story Games kan vara av intresse:h
ttp://www.story-games.com/forums/discussion/14899/4-out-of-7-cried

 

[JohanKarlsson]

Kom på att den här tråden på Story Games kan vara av intresse:h
ttp://www.story-games.com/forums/discussion/14899/4-out-of-7-cried

Det där ska jag definitivt kolla in,
men det hinner jag inte just nu.
I'll be back.

 

[Genesis]

Jag har gråtit ibland under rollspel, generellt in character. För mig är nyckeln helt enkelt utlevelse. Spela en person som gråter (när det känns naturligt i scenen) och börja snyfta. Fokusera på känslan (för mig mycket i bröstet och bakom ögonen) och jobba fram det. Allteftersom känns det mer naturligt och man lever sig in mer genom att leva ut mer. Fake it till you make it, helt enkelt. Däremot är det ovanligt att jag som spelare gråter över något som händer i spelet.

Bästa sättet att få till en scen där gråt känns naturligt brukar vara att spela vardagsdrama. Psychodrame är kung på det. Spela en homosexuell man som gift sig med en kvinna, spela en mamma som försökt ta livet av sig, spela en dotter som får reda på att hennes mor varit otrogen och den som uppfostrat henne inte är hennes biologiske far. Playing close to home, kallas det ibland. Det går såklart alldeles utmärkt att få till liknande scener i fantasy eller scifi, men genre-förväntningarna ligger ofta på en annan nivå här. Utpost har dock givit mig en del härliga gråtscener.

Och som andra sagt: man måste vara trygg i spelgruppen. Att känna sig trygg är dock något man kan öva upp, och numera har jag inte så svårt att böla inför främlingar på konvent (även om jag försöker känna in att det är okej med alla i gruppen). Bästa sättet att öva upp sin "göra bort sig inför folk"-tröskel är att spela Sea Dracula.

 

[Purgatid]

Naturligtvis är människor komplicerade. Det är ju precis det som är det intressanta.
Jag söker inga magiska knappar som får folk att gråta,
det är inte gråtandet i sig jag är ute efter,
men jag är nyfiken på hur man i rollspel uppnår det där känsloladdade som skapar tårar i mina ögon när jag ser rätt film,
och även om inga garantier finns,
så kan jag tänka mig att det finns tekniker och spel som underlättar detta.

Mkey. Om vi antar då att du känner dina spelare hyggligt bra, men inte perfekt. Vi antar också att ni kommer köra en längre kampanj eftersom det kan bli svårt att känna med sin karaktär i en kortare spelvända. I så fall är mitt förslag att integrera deras karaktärer. Först och främst skall man inte tillåta (som SL) att spelarna berättar vad de gör i tredje person, typ "min gubbe går bort till smeden och frågar om han säljer svärd." Nope, nein, aja baja. Allt tal skall göras in character, dvs spelaren kan berätta om vad karaktärens kropp gör, men inte vad denne säger. Så i ställer får denne beskriva i stil med "Jerian går bort till smeden, och så säger han: "Ursäkta mig, gode man. Just du ja, ja. Säg mig, säljer ni klingor här?"

Man behöver inte föreställa rösten, men förmå gärna spelarna att ändra sina ordval. Undvik sådana ord som t.ex "okej" eller "semester." Dessa koncept kanske inte ens existerar. Spelar man ett spel i modern tid, eller framtid är det såklart en annan sak, men för fantasy och sådant så kan moderna uttryck paja en del av känslan. Det kan såklart INTE paja känslan också, men varför riskera det?

Involvera dina spelare i karaktärens liv. Äventyr är awesome, men om allting handlar om att klara äventyret så blir det mindre rollspelande och mer dungeoncrawl, trots att man inte ens är i en dungeon. Låt NPCer fatta tycke för RPna, be dem om råd eller hjälp, eller försöka hjälpa RPna. Kanske en ung man från någon bondgård när drömmar om att bli en riddare, så låt denne hänga runt gruppens riddare (om sådan finnes) och försöka bli som RPn. Visa att NPCer är riktiga människor, t.ex genom att inte låta skurkar vara genomonda, utan att dessa existerar på gråskalor. Låt karikatyrer brytas rakt av. Intelligenta varelser har alltid skäl och tankar bakom det de gör, och är inte NPCerna levande med egna önskningar, sätt att tala, personligheter och egenskaper, så kommer heller inte spelarna att känna varken lojalitet eller ömhet för dessa personer.

Om spelarna känner att deras karaktärer har en plats, och har faktiska relationer till de NPCer (och varandra) i spelet, så kommer de dramatiska situationerna sakteliga på egen hand. Precis som RL.

 

[Caspen]

Jag har tyvärr aldrig gråtit när jag spelat rollspel även fast jag egentligen velat. Jag lever mig alltid in väldigt mycket och engagerar mig i allas livsöden, även NPC:ernas, problemet är att jag inte känner att de andra jag brukar spela med gör det till samma grad. Därför har jag inte känt mig helt bekväm än att faktiskt alltid visa helt hur jag känner när det händer saker när vi spelar. Synd! Så det är väl mitt tips, var bekväm med de du spelar med

Var dock nära för ett tag sen när vi spelade Mutant År Noll när jag skulle återgälda ett halsband till en npc jag funnit på hennes partners döda kropp. Tidigare hade vi bara sett de båda som väldigt nära vänner men när jag fann halsbandet så såg jag att det stod hennes namn på det men med en liten tvist, det var ett gulligt smeknamn. Då klickade det och jag förstod att de var ett par. Min röst brast och jag höll på att börja böla när jag berättade att personen hon älskade var död.

 

[Wenner]

Jag säger bara ASF : greyhound bus

Maken till känsloresa har jag knappt varit med sen dess (i Rollspel)

 

[JohanKarlsson]

Jag säger bara ASF : greyhound bus

länk?

 

[Rymdhamster]

Jag säger bara ASF : greyhound bus

Säg gärna lite mer. Som exempelvis vad ASF är, och om greyhound bus är ett äventyr eller vad?

 

[JohanKarlsson]

För mig betyder ASF Always Strikes First, en specialregel i Warhammer.

 

[DeBracy]

ASF är en av de mer kända friformsgrupperna i vårt avlånga land. De skrev en del scenarion som gavs ut (Från Atlantis till Blekinge är titeln jag oftast hört talas om). En snabbgoogling gav inget särskilt om Greyhound Bus så jag hoppas Wenner återkommer med lite mer gällande det scenariot (?).