Samma sak fungerar i rollspel.... Så när som en sak. Det svårt att pappret planera "Och det här ska vara scenen som lockar fram tårar."JohanKarlsson;n87017 said:Jag har hittills tänkt som du. Ape, men nu har jag insett att även om den där filmscenen uppenbart är medvetet designad för att locka fram vissa känslor, så om det är bra gjort så funkar det ändå och jag älskar det, och jag började då tänka att samma sak kanske kan fungera i rollspel.
Det går. Och det blir frutkansvärt, verkligt, vackert och hjärtskärande. Det viktigaste är dock att alla strävar efter åt samma håll, för att skapa en sån stämmning. Spelar någon för att dra Monty Pyton citat och äta chips, och någon annan för att skapa järtskärande vackra scener brukar det som inte klaffa. Alla i gruppen måste vara inställd på att "nu ska vi skapa vackert drama som berör oss" för att det ska bli bra.JohanKarlsson;n87025 said:När jag berörs av filmer och böcker och musik är det inte pga storyn mest tror jag, utan pga vackra eller smärtsamma ögonblick där någon blir verklig, men med ett öppet fönster in i hjärtat för mig att se in i, men storyn har så klart byggt upp inför det där magiska ögonblicket.
Men jag är nyfiken på att skapa sådana ögonblick runt spelbordet, om det går.
Nej, det var det här jag tassade runt lite tror jag utan att själv ens haja det...w176;n87049 said:Samma sak fungerar i rollspel.... Så när som en sak. Det svårt att pappret planera "Och det här ska vara scenen som lockar fram tårar."
Utan de handlar om timing och lyhördhet för att få scenen att klaffa. Man kan sätta upp dilemmat som ska väcka känslor, men för att få den där klockrena bitterljuvt vackra och sorgliga scenen så måste man vara lyhörd och uppmärksam under spelet för att känna in när och hur man bäst skapar den.
Och hur får man enklast till detta?w176;n87050 said:Det viktigaste är dock att alla strävar efter åt samma håll, för att skapa en sån stämmning. ... Alla i gruppen måste vara inställd på att "nu ska vi skapa vackert drama som berör oss" för att det ska bli bra.
Jag har en känsla av att det för mig mer handlar om att ha samma problem/känsla som personen än att egentligen vara lik den, och jag tror att många av de djupa starka sakerna har väldigt lite att göra med kön, ras, social status, tidsera och liknande. Det handlar om att vara människa i vårt samhälle.Ape of Wrath;n87056 said:Eller är det bara jag som skulle ha lättare att känna bleed om hur en tonårskille med utanförskap handskas med rejection än hur en adelsdam i Paris handskas med rejection?
Det är asenkelt. Man börjar prata om spel med sina vänner. "Hörrni. Jag skulle vilja spela en kampanj eller one shot med den här stämmningen. Vad tror ni om det?"JohanKarlsson;n87061 said:Och hur får man enklast till detta?
Hur pitchar man detta för sina vänner?
Vilket spel börjar man med?.
Kampanjspel är solklart överlägset one-shots. Jag tycker det är i princip omöjligt att få lika mycket investerat i en roll man gestaltat i tre timmar, som en man sjunkit in i under hundratals speltimmar, det borde nästan säga sig självt.RasmusL;n87013 said:Min livssituation medger sällan kampanjspel varför jag inte har jättemycket erfarenhet av det i den här kontexten. Däremot så tror jag att kampanjspel är vida överlägset one shots för detta. Om man lyckas odla intimiteten i spelet (i mina ögon är intimt spel slutmålet för alla tekniker och tips som listats ovan) och låta den gro så kan man nog skörda jääävligt fett en bit in i kampanjen. Samma spel, samma metodik men mindre stress och mer tid att låta saker och ting utvecklas i en naturlig takt.
Jag kanske missförstår dig men jag upplever att du strävar efter fel känsla. Valsituationer (dilemman) ger upphov till ångest/rädsla. Jag tror det är fel känsla att sträva efter om man vill att spelarna ska lipa runt spelbordet. Det är skillnad på att gråta av medkänsla och att gråta av rädsla. Jag tror mer på att spela på spelarnas empati än att hitta dilemman som anspelar på mänskliga känslor. Inlevelse och handling/story är metoden. Empati är målet med metoden.Ape of Wrath;n87056 said:Nej, det var det här jag tassade runt lite tror jag utan att själv ens haja det...
Det kan väl liksom inte finnas några"universal-dilemman" som tilltalar alla hela tiden?
Jag inbillar mig att antalet dilemman en människa kan ställas inför går att räkna ut om man nu kokar ner det något, och att det anspelar på grundläggande mänskliga känslor.
Eller är det bara jag som skulle ha lättare att känna bleed om hur en tonårskille med utanförskap handskas med rejection än hur en adelsdam i Paris handskas med rejection?
Jag tänker framförallt på de rollspel jag har erfarenhet av dvs de traditionella svenska och amerikanska rollspelen från 80-90-talet.DeBracy;n87035 said:Vilken typ av rollspel tänker du på då? Traditionella äventyrrollspel, friform med mix av lajv och bordsspel, mångåriga chattrollspel med intimt sammanknuta karaktärer, avant garde-lajv om tunga ämnen?
Det kanske säger mer om din kompis än det säger om rollspelet men visst du kan mycket väl ha rätt dvs att det finns rollspel som frammanar känslor mycket bättre än vad andra rollspel gör.DeBracy;n87035 said:En kompis till mig föll i gråt i slutet på en lång Drakar och Demoner-kampanj som min kusin spelledde. När han för andra gången blev av med sin familj (rollpersonen hade tydligen ryckt upp sig och lyckats börja om) så blev maktlösheten väldigt stor. Kan absolut tänka mig att min kusin bredde på med såsig bakgrundsmusik och var så jäklig att han offade familjen i epilogen. Så till och med i ett traditionellt spelledarlett äventyrsrollspel kan de här tillfällena dyka upp.
Min erfarenhet är att spelarnas inställning är a och o för att ett rollspel ska bli bra och det är nog ännu viktigare om man eftersträvar ett så långtgående reaktioner som att spelarna ska gråta vid spelbordet.DeBracy;n87035 said:I lite mer artsy och experimentella lajv och rollspelsscenarion finns enormt mycket bättre verktyg för att jobba med de här grejerna än vad som finns i Drakar och Demoner, och framförallt så är sannolikheten mycket större att spelarna som dyker upp är mer intresserade av den här typen av spel. Det är nog en enorm hjälp på vägen.
Olika sorters metatekniker. De bästa konkreta exemplen jag kommer på är lotteriet och begravningen från lajvet Just a Little Lovin' som w176 skrivit ganska utförligt om.Mutanten;n87079 said:Vad är det för verktyg du menar?
Ännu mer effektfullt blir det om det är spelledaren som tar fram stråken och drar några gånger över strängarna samtidigt som han/hon gråter. Men seriöst så är det knappast en hemlighet att musik väcker känslor. Problemet är att jag tycker att musik är överskattat i rollspel. Min erfarenhet är att bakgrundsmusik gör mer skada än nytta för stämningen. Om jag har rätt och om inlevelsen är viktig för att få spelarna att gråta så kan bakgrundsmusik motverka syftet.Zappelina;n87138 said:Med risk att låta banal: på med stråkarna. Jag gråter alltid när dom kommer fram i filmer och serier. Kunde inte det funka? På med stråkarna och stanna upp när det där ögonblicket uppenbarar sig, grotta ner sig i det.
Jag kan för övrigt ibland gråta när jag tänker tillbaka på en situation, ofta är det då galen epik eller framgång mot alla odds, kombinerat med att spelmötet avslutats på topp och jag gått hem och satt på lite musik som har sån effekt på mig.
Intressant.Krille;n87154 said:För inte så länge sedan så offrade en annan spelares rollperson sitt liv för att rädda världen. Det var så emotionellt att den spelaren började gråta av det.
För oss andra var det skitjobbigt, eftersom vi var livrädda för att vi hade gjort ett övertramp av något slag (vi kunde inte komma på vad, dock), och hen var så överväldigad att det inte kom fram vad det handlade om. Vare sig spelmöte eller kampanj fick fart igen efter det.
Av flera skäl. Dels har vi svårt att komma på hur vi ska hantera den sortens situationer, dels är spelledaren ovan och osäker och vill helst inte hamna i ett sådant jobbigt läge igen, dels känner spelaren ifråga att det var hens fel och tycker det är jobbigt, och dels var spelgruppen rätt ny och inte så sammansvetsad.JohanKarlsson;n87172 said:Intressant.
Jag förstår att det blev jobbigt i stunden,
men varför gick det inte att gå vidare sedan?
Varför dog kamanjen?
Det här var en jätteintressant reaktion från gruppen som jag kan förstå. Hade det varit annorlunda om ni varit inställda och medvetna att ni skulle spela en kampanj som skulle kunna bli sorlig?Krille;n87154 said:För inte så länge sedan så offrade en annan spelares rollperson sitt liv för att rädda världen. Det var så emotionellt att den spelaren började gråta av det.
För oss andra var det skitjobbigt, eftersom vi var livrädda för att vi hade gjort ett övertramp av något slag (vi kunde inte komma på vad, dock), och hen var så överväldigad att det inte kom fram vad det handlade om. Vare sig spelmöte eller kampanj fick fart igen efter det.