Nekromanti Gråta av att spela rollspel

[Conan]

Jag grät när min första gubbe "Minotaurus" dog i äventyret "fritagningen". Inte gråtit sen dess. Men jag blev däremot rätt starkt berörd av slutet på dataspelet walking dead som jag spelade härom månaden.

 

[w176]

Jag har hittills tänkt som du. Ape, men nu har jag insett att även om den där filmscenen uppenbart är medvetet designad för att locka fram vissa känslor, så om det är bra gjort så funkar det ändå och jag älskar det, och jag började då tänka att samma sak kanske kan fungera i rollspel.

Samma sak fungerar i rollspel.... Så när som en sak. Det svårt att pappret planera "Och det här ska vara scenen som lockar fram tårar."

Utan de handlar om timing och lyhördhet för att få scenen att klaffa. Man kan sätta upp dilemmat som ska väcka känslor, men för att få dne där klockrena bitterljuvt vackra och sorgliga scenen så måste man vara lyhörd och uppmärksam under spelet för att känna in när och hur man bäst skapar den.

 

[w176]

När jag berörs av filmer och böcker och musik är det inte pga storyn mest tror jag, utan pga vackra eller smärtsamma ögonblick där någon blir verklig, men med ett öppet fönster in i hjärtat för mig att se in i, men storyn har så klart byggt upp inför det där magiska ögonblicket.
Men jag är nyfiken på att skapa sådana ögonblick runt spelbordet, om det går.

Det går. Och det blir frutkansvärt, verkligt, vackert och hjärtskärande. Det viktigaste är dock att alla strävar efter åt samma håll, för att skapa en sån stämmning. Spelar någon för att dra Monty Pyton citat och äta chips, och någon annan för att skapa järtskärande vackra scener brukar det som inte klaffa. Alla i gruppen måste vara inställd på att "nu ska vi skapa vackert drama som berör oss" för att det ska bli bra.

 

[Ape of Wrath]

Samma sak fungerar i rollspel.... Så när som en sak. Det svårt att pappret planera "Och det här ska vara scenen som lockar fram tårar."

Utan de handlar om timing och lyhördhet för att få scenen att klaffa. Man kan sätta upp dilemmat som ska väcka känslor, men för att få den där klockrena bitterljuvt vackra och sorgliga scenen så måste man vara lyhörd och uppmärksam under spelet för att känna in när och hur man bäst skapar den.

Nej, det var det här jag tassade runt lite tror jag utan att själv ens haja det...

Det kan väl liksom inte finnas några"universal-dilemman" som tilltalar alla hela tiden?

Jag inbillar mig att antalet dilemman en människa kan ställas inför går att räkna ut om man nu kokar ner det något, och att det anspelar på grundläggande mänskliga känslor.

Eller är det bara jag som skulle ha lättare att känna bleed om hur en tonårskille med utanförskap handskas med rejection än hur en adelsdam i Paris handskas med rejection?

 

[JohanKarlsson]

Det viktigaste är dock att alla strävar efter åt samma håll, för att skapa en sån stämmning. ... Alla i gruppen måste vara inställd på att "nu ska vi skapa vackert drama som berör oss" för att det ska bli bra.

Och hur får man enklast till detta?
Hur pitchar man detta för sina vänner?
Vilket spel börjar man med?

Eller är det bara jag som skulle ha lättare att känna bleed om hur en tonårskille med utanförskap handskas med rejection än hur en adelsdam i Paris handskas med rejection?

Jag har en känsla av att det för mig mer handlar om att ha samma problem/känsla som personen än att egentligen vara lik den, och jag tror att många av de djupa starka sakerna har väldigt lite att göra med kön, ras, social status, tidsera och liknande. Det handlar om att vara människa i vårt samhälle.

 

[w176]

Och hur får man enklast till detta?
Hur pitchar man detta för sina vänner?
Vilket spel börjar man med?.

Det är asenkelt. Man börjar prata om spel med sina vänner. "Hörrni. Jag skulle vilja spela en kampanj eller one shot med den här stämmningen. Vad tror ni om det?"

Tills man pratat ihop sig om en stämning och kampanj ide alla brinner för och vill stärva efter.

Jag tror det enklaste kan vara att börja med ett spel man är bekväm med. Att både byta spelsätt, regelsystem, spelvärld och stämning tvärt kan vara en stor omstälnning. Jag skulle snarare börja med en sätting&system jag var ganska bekväm med och börja exprimentera där.

Man kan också testa diverse one shot spel på konvent med mera.

 

[Ymir]

Min livssituation medger sällan kampanjspel varför jag inte har jättemycket erfarenhet av det i den här kontexten. Däremot så tror jag att kampanjspel är vida överlägset one shots för detta. Om man lyckas odla intimiteten i spelet (i mina ögon är intimt spel slutmålet för alla tekniker och tips som listats ovan) och låta den gro så kan man nog skörda jääävligt fett en bit in i kampanjen. Samma spel, samma metodik men mindre stress och mer tid att låta saker och ting utvecklas i en naturlig takt.

Kampanjspel är solklart överlägset one-shots. Jag tycker det är i princip omöjligt att få lika mycket investerat i en roll man gestaltat i tre timmar, som en man sjunkit in i under hundratals speltimmar, det borde nästan säga sig självt.

 

[Mutanten]

Nej, det var det här jag tassade runt lite tror jag utan att själv ens haja det...

Det kan väl liksom inte finnas några"universal-dilemman" som tilltalar alla hela tiden?

Jag inbillar mig att antalet dilemman en människa kan ställas inför går att räkna ut om man nu kokar ner det något, och att det anspelar på grundläggande mänskliga känslor.

Eller är det bara jag som skulle ha lättare att känna bleed om hur en tonårskille med utanförskap handskas med rejection än hur en adelsdam i Paris handskas med rejection?

Jag kanske missförstår dig men jag upplever att du strävar efter fel känsla. Valsituationer (dilemman) ger upphov till ångest/rädsla. Jag tror det är fel känsla att sträva efter om man vill att spelarna ska lipa runt spelbordet. Det är skillnad på att gråta av medkänsla och att gråta av rädsla. Jag tror mer på att spela på spelarnas empati än att hitta dilemman som anspelar på mänskliga känslor. Inlevelse och handling/story är metoden. Empati är målet med metoden.

Val är ett möjligt beslut. För att ett val ska äga rum krävs minst två alternativ att välja mellan. Valet har en central position inom existentialismen. Enligt denna filosofiska ståndpunkt definierar människan sig själv genom sina val, vilket ger upphov till ångest.

 

[Mutanten]

Vilken typ av rollspel tänker du på då? Traditionella äventyrrollspel, friform med mix av lajv och bordsspel, mångåriga chattrollspel med intimt sammanknuta karaktärer, avant garde-lajv om tunga ämnen?

Jag tänker framförallt på de rollspel jag har erfarenhet av dvs de traditionella svenska och amerikanska rollspelen från 80-90-talet.

En kompis till mig föll i gråt i slutet på en lång Drakar och Demoner-kampanj som min kusin spelledde. När han för andra gången blev av med sin familj (rollpersonen hade tydligen ryckt upp sig och lyckats börja om) så blev maktlösheten väldigt stor. Kan absolut tänka mig att min kusin bredde på med såsig bakgrundsmusik och var så jäklig att han offade familjen i epilogen. Så till och med i ett traditionellt spelledarlett äventyrsrollspel kan de här tillfällena dyka upp.

Det kanske säger mer om din kompis än det säger om rollspelet men visst du kan mycket väl ha rätt dvs att det finns rollspel som frammanar känslor mycket bättre än vad andra rollspel gör.

I lite mer artsy och experimentella lajv och rollspelsscenarion finns enormt mycket bättre verktyg för att jobba med de här grejerna än vad som finns i Drakar och Demoner, och framförallt så är sannolikheten mycket större att spelarna som dyker upp är mer intresserade av den här typen av spel. Det är nog en enorm hjälp på vägen.

Min erfarenhet är att spelarnas inställning är a och o för att ett rollspel ska bli bra och det är nog ännu viktigare om man eftersträvar ett så långtgående reaktioner som att spelarna ska gråta vid spelbordet.

Dessutom är vi flockdjur. Gråter en spelare så ökar sannolikheten för att även de andra spelarna ska börja gråta. Jämför med skratterapi. En skicklig spelledare kanske kan få hela spelgruppen att storböla genom att på ett trovärdigt sätt gråta inför spelarna typ så här:

Spelledaren: <spelledaren snyftar>
Spelarna: Hur är det fatt herr spelledare?
Spelledaren: Jag tycker så synd om draken som ni precis dödade. <spelledaren snyftar högre>
Spelarna: Men draken var ju ond?
Spelledaren: Ja men gudarna ska veta att draken inte har haft det så lätt här i livet. <spelledaren börjar gråta>
Spelarna: Hur menar du?
Spelledaren: Draken var god innerst inne men eftersom han hade en så svår uppväxt så blev han en ond drake. Det är bara så sorgligt alltihop när jag tänker på det. <spelledaren gråter högt>
Spelarna: Oj, men vi visste inte att draken var god innerst inne. Om vi bara hade vetat ... <spelarna börjar darra på läppen>
Spelledaren: Det är okej att ni dödade draken. Draken har det ändå bättre där han är nu. <spelledaren storgråter>
Spelarna: Men stackars drake då! Vi är uppriktigt ledsna för att vi dödade draken. Förlåt. <spelarnas ögon börjar tåras>
Spelledaren: Draken är död. Allt är förstört. <spelledaren bryter ihop fullständigt och får bäras ut från spelmötet av sina gråtandes spelare>

Ni förstår principen.

Vad är det för verktyg du menar?

 

[DeBracy]

Vad är det för verktyg du menar?

Olika sorters metatekniker. De bästa konkreta exemplen jag kommer på är lotteriet och begravningen från lajvet Just a Little Lovin' som w176 skrivit ganska utförligt om.

 

[Zappelina]

Med risk att låta banal: på med stråkarna. Jag gråter alltid när dom kommer fram i filmer och serier. Kunde inte det funka? På med stråkarna och stanna upp när det där ögonblicket uppenbarar sig, grotta ner sig i det.
Jag kan för övrigt ibland gråta när jag tänker tillbaka på en situation, ofta är det då galen epik eller framgång mot alla odds, kombinerat med att spelmötet avslutats på topp och jag gått hem och satt på lite musik som har sån effekt på mig.

 

[Mutanten]

Med risk att låta banal: på med stråkarna. Jag gråter alltid när dom kommer fram i filmer och serier. Kunde inte det funka? På med stråkarna och stanna upp när det där ögonblicket uppenbarar sig, grotta ner sig i det.
Jag kan för övrigt ibland gråta när jag tänker tillbaka på en situation, ofta är det då galen epik eller framgång mot alla odds, kombinerat med att spelmötet avslutats på topp och jag gått hem och satt på lite musik som har sån effekt på mig.

Ännu mer effektfullt blir det om det är spelledaren som tar fram stråken och drar några gånger över strängarna samtidigt som han/hon gråter. Men seriöst så är det knappast en hemlighet att musik väcker känslor. Problemet är att jag tycker att musik är överskattat i rollspel. Min erfarenhet är att bakgrundsmusik gör mer skada än nytta för stämningen. Om jag har rätt och om inlevelsen är viktig för att få spelarna att gråta så kan bakgrundsmusik motverka syftet.

 

[Zappelina]

Nej, det är dubbelt med just bakgrundsmusik, men om man flyttar fram musiken och låter den ta lite plats? Ofta är väl de känslomässiga scenerna lite långsamma och nedtonade (inte alltid), eller iallafall präglade av respekt och en person som pratar i taget. För att komma över detdär steget från känsla till gråt kanske just musik kunde hjälpa, i bakgrunden eller ej.

 

[Krille]

För inte så länge sedan så offrade en annan spelares rollperson sitt liv för att rädda världen. Det var så emotionellt att den spelaren började gråta av det.

För oss andra var det skitjobbigt, eftersom vi var livrädda för att vi hade gjort ett övertramp av något slag (vi kunde inte komma på vad, dock), och hen var så överväldigad att det inte kom fram vad det handlade om. Vare sig spelmöte eller kampanj fick fart igen efter det.

 

[JohanKarlsson]

För inte så länge sedan så offrade en annan spelares rollperson sitt liv för att rädda världen. Det var så emotionellt att den spelaren började gråta av det.

För oss andra var det skitjobbigt, eftersom vi var livrädda för att vi hade gjort ett övertramp av något slag (vi kunde inte komma på vad, dock), och hen var så överväldigad att det inte kom fram vad det handlade om. Vare sig spelmöte eller kampanj fick fart igen efter det.

Intressant.
Jag förstår att det blev jobbigt i stunden,
men varför gick det inte att gå vidare sedan?
Varför dog kamanjen?

 

[IcarusDream]

Jag har snyftat till ett par gånger, ofta när storyn blir sorgsen. När en karaktär man spelat varje vecka i ett halvår/år eller längre är med om något tragiskt eller vackert så är det lätt att man blir dimögd.

Jag kan dela med mig av ett hyfsat nyligt tillfälle, dock så var jag spelledare, inte spelare.

Det var min stora, superepiska Eon-kampanj Mundana Victoria (som jag spellett i 1.5 år snart, 50+ spelmöten).

Lite bakgrund, en av karaktärerna var en ung jargisk flicka vid namn Gabriella (det var en plot att hon låssades vara en pojke vid namn Gabriell halva kampanjen, men det är en annan historia). Gabriella blev tagen till kloster som 4åring, av en hemlig ordern. När kampanjen började så hade jag skrivit in i Gabbis bakgrund att hon hade en "bästa kompis" som hon vagt mindes från när hon var liten, spelaren fick hitta på namn på denne vän och döpte den till Rindy. Ungefär 10 spelmöten in i kampanjen när gruppen är på flykt från inkvisitionen (lång historia) så tar de sig till Gabbis hemby, Kultebo. När de är där träffar de Rindy igen, som inte är en människa, utan en dumrake(en liten ridbar drake). Så Gabbi blir under kampanjen känd som Gabriella Drakryttaren.

Ca 15 spelmöten senare så blir Kultebo nedbränt av inkvisitionen och Gabbis familj, mamma och småsyskon, blir brända av inkvisitionen. Gabbi svär hämnd mot inkvisitionen.

Spola fram 10+ spelmöten. Gruppen jagar inkvisitionen. När de till slut kommer över deras läger och ska anfalla dem så anländer en riktig drake, tänk stor som en lastbil med släp snarare än dumdrake som är stor som en fyrhjuling. När de slåss emot draken och inser att de inte kommer kunna besegra den så vänder Rindy på huvudet och lägger ger Gabbi en sorgsen blick, sen välter hon Gabbi ur sadeln, flyger iväg upp i luften. Rindy drar till sig draken aggro, flyger upp jättehögt ovanför den. När draken är långt över marken så störtdyker hon emot draken. Gabbi inser att Rindy kommer dö av smällen. Men, draken spyr ut sin magiska napalmeld och Rindy försvinner i ett moln av eld och napalmlava. Gabbi bryter samman. Draken vänder sig mot spelgruppen med en blick som säger "Det finns mer vart det kom ifrån!". Då hör de ett vrål från himmelen. Alla tittar upp och de ser Rindy, vingar bortbrända av napalmen, som skriker med sitt sista andetag när hon dyker brinnande ner mot draken. Med en smäll bryter Rindy ena vingen på draken som faller ner till marken och blir liggande. Gabbi springer fram och sticker sitt spjut i drakens hjärta 100 gånger. När draken inte rör sig längre ser de en hög av glödannde Rindy som ligger en bit bort. Gabbi går fram till henne, tar hennes kokta huvud och lägger i sitt knä, samtidigt som hennes händer fräser och blåsar sig av den varma pansaren. Hon sitter med Rindy när denne tar sitt sista pipande andetag, genomkokt av draklava.



När den scenen hände så erkänner jag lätt att jag grät, samtidigt som jag spelade Now We Are Free. De flesta spelare i den gruppen har sagt i efterhand att det var en väldigt stark scen. Det är nog min känslomässiga höjdpunkt som spelledare.

 

[Rymdhamster]

Jag har gråtit av skratt flera gånger när jag spelat rollspel.

 

[Krille]

Intressant.
Jag förstår att det blev jobbigt i stunden,
men varför gick det inte att gå vidare sedan?
Varför dog kamanjen?

Av flera skäl. Dels har vi svårt att komma på hur vi ska hantera den sortens situationer, dels är spelledaren ovan och osäker och vill helst inte hamna i ett sådant jobbigt läge igen, dels känner spelaren ifråga att det var hens fel och tycker det är jobbigt, och dels var spelgruppen rätt ny och inte så sammansvetsad.

 

[Björn den gode]

Jag har nog aldrig gråtit under bordsrollspelande, jag tror att det är en kombination av flera olika faktorer, men den viktigaste tror jag är att det aldrig varit en del av det sociala kontraktet som vi spelat under. Jag skulle gärna vilja att det var det men har svårt att se hur jag ska föra upp det.

På lajv har jag gråtit jättemycket och har generellt sett haft mycket starkare emotionella upplevelser, på lajv som Lindängens Riksinternat (om kamratuppfostran på nutida internatskola), Last Will (om ett mma/gladiatorspelstall i framtiden om slaveri), Huntsville (om sista timmen av en fånge på death row i texas liv) där det nog kan sägas vara en nästan (men inte heller här explicit) uttalad del av det sociala kontraktet men också på lajv som Kastaria (stor fantasylajvkampanj om allt möjligt bland annat kampen mellan gått och ont) där det kanske inte ingick i förväntningarna men där jag fick se andra göra det först och därför vågade släppa fram mer känslor.

Jag har också gråtit mycket direkt efter lajv, när spänningen släpper, när jag kommer tillbaka helt och fullt till den andra världen och ofta sker detta till just musik som är utvald för tillfället. Jag får fortfarande starka känslor varje gång jag hör socker av Kent tex. Men även här så tror jag mycket av det hela ligger i att det är 'så det är meningen att en ska reagera'.

Samma sak gäller på bio, jag gråter gärna men har väldigt svårt för att gråta på filmer där ingen annan gråter eller där det inte känns tydligt att det är en känsla som filmen försöker framkalla. Jag tänker framförallt på när jag såg en komedi och det fanns en biroll som påminde mig väldig mycket om min mormor som nyss dött, jag blev ledsen, men jag grät inte, inte för att jag medvetet tog beslutet att 'nej det här är inte ett lämpligt sammanhang att gråta i' utan för att jag antagligen omedvetet kände att det var så.

Så ja, mitt tips är nog egentligen bara samma som flera redan har sagt, prata om det, exakt hur vet jag inte riktigt jag kan hålla med Ape om att det riskerar att bli krystat men kanske snarare på nivån att 'vad tycker ni om en kampanj med mer emotionellt spel där vi verkligen släpper loss känslor?' än att 'ikväll vill jag att alla gråter'.

 

[w176]

För inte så länge sedan så offrade en annan spelares rollperson sitt liv för att rädda världen. Det var så emotionellt att den spelaren började gråta av det.

För oss andra var det skitjobbigt, eftersom vi var livrädda för att vi hade gjort ett övertramp av något slag (vi kunde inte komma på vad, dock), och hen var så överväldigad att det inte kom fram vad det handlade om. Vare sig spelmöte eller kampanj fick fart igen efter det.

Det här var en jätteintressant reaktion från gruppen som jag kan förstå. Hade det varit annorlunda om ni varit inställda och medvetna att ni skulle spela en kampanj som skulle kunna bli sorlig?

(Fast här kan jag tänka mig att de också kan handla om off saker som bleedade. Som att spelaren som fick sin roll offrad det som att hen togs ifrån sin agens och handlingutrymme som spelare, rent off. Att man off inte hade något att säga till om och att förlusten blev jobbigt av den anledningen med, inte att det var sorligt i fiktionen.)