Toteamomwowororkok!
"Återigen ett exempel på min tes att spelledande är ett service-yrke, f'rexten."
Det där tycker jag inte är helt fel, men det stämmer mycket lite.
Jag får lite uppfattningen av att du vill kräva av spelledaren att denne ska kunna erbjuda femtioelva olika äventyrsstilar, kunna designa specialutmaningar för alla och allt i ett och samma scenario. Jag måste säga rakt ut att det är ett scenario jag inte vill spela - då läser jag hellre en bok på bibloteket. Ett scenario ska helst inte spreta som farmors stråkvast, utan hålla sig inom sin genre, sin stil och stämning samt anpassat till sitt rollspel.
Hur når man dit då kan man undra? Jo, där du vill ställa en massa krav på spelledaren så vill jag även vända mig till spelaren. Finns det inget kravförhållande där också? Borde man inte kunna hävda att en spelare kan anpassa sig till mer än en spelstil, "sin spelstil"? Borde den frågeställningen inte till och med vara bra för spelaren? I så fall fungerar din
version och ditt förhållningssätt till spelledaren och spelarnas roll i gruppen snarare till stagnation, då den faktiskt inte utmanar spelarnas syn på spelstil på något sätt.
Spelledaren innehar inte ett serviceyrke - spelledaren och spelarna sitter nämligen i samma båt tillsammans. Trivs inte spelledaren så kan spelarna få finna sig i att sitta i båten ensamma och vice versa. Det handlar alltså om teamwork - endast tillsammans och med gemensamma krafter kan man ro skutan i hamn.
Teamwork ja. Teamwork är inte när rollperson A hugger av palatsvakten armen medan rollperson B försöker muta honom - samtidigt som rollperson C klättrar in genom ett fönster. Teamwork är inte när paladinen i gruppen ständigt vill lösa saker med våld när scenariot egentligen handlar om ett ganska mundant familjedrama. Teamwork är inte när en spelare vill starta en motorcykelaffär i ett cyberpunkpsychothriller-scenario där folk med lustiga frisyrer vill ha rollpersonernas huvuden uppsatta på pålar till varje pris.
Det krävs alltså en viss likriktning. Det krävs att man reser mot samma mål, även fast reseplanen dit kan se olika ut.
Det är därför jag vill spela ett scenario speciellt anpassat till cyberpunk när jag spelar Cyberpunk, och ett scenario speciellt anpassat till Western när jag spelar Western. De får gärna ha olika grad av rälsning, fisktank, relationsspel, spelarstyre, ångest och sex. Varför skulle jag annars börja spela Kult iställer för Västmark om jag ändå spelar det på precis samma sätt? Riddarromantik i Metropolis? Mycket spännande...
Nä, det mest spännande är att bredda sina vyer och det ska helst
både spelledaren och spelarna vara med på.
Hur når man då dit? Dit där alla strävar åt samma håll och alla är överens och nöjda. Är det en utopi?
Inte för mig. Jag anar detta just runt hörnet. Det handlar mycket om tillvägagångssätt och förmågan att prata med varandra. När man startar upp något så är det viktigt att den drivande parten (det kan vara spelledaren, en av spelarna eller faktiskt hela gruppen) faktiskt gör klart för de inblandade vad detta rör sig om. Jag gjorde en gång en rollperson till Neotech som var en söt och över lag tillfreds tjej, men efter en spelomgång märkte jag att jag var helt fel ute. Om spelledaren varit tydligare med att det var teknotriller och cyber det handlade om så hade jag inte behövt omforma min stackars tös så mycket i efterhand. Hon passade in lika bra som ninjor skulle göra i min Västmarkskampanj.
Jag tycker också det är tufft när hela truppen sätter upp mallen för grupp och förutsättningar tillsammans. Användandet av den så kallade Universalismetoden visade sig i måndags - när våran mutantkampanj drog i gång - fungera riktigt bra. Alla hade fått chansen att bestämma tillsammans, så det var ingen som muttrade om att "jag vill hellre spela en muterad bläckfisk på dekis." Alla skulle inse att även om det vore ett ballt koncept i sig så skulle det vara svårt att passa in Bläckis i gruppen - och det var ju vårt gemensamma koncept.
För er som missat att jag nämnt Universalismodellen i en tidigare tråd så drar jag reglerna här igen:
[*] Var och en får fem markörer.
[*] Man går medsols runt bordet och var och en får tillfälle att spendera en markör för att införa en sak.
[*] Är man oense om något kan man utmana ett införande, går det inte att komma överens via diskussion så sätter vardera sidan ett antal markörer för sin sak. Den som sätter mest vinner.
[*] Fortsätt gå runt bordet tills alla markörer är spenderade eller att alla väljer att passa.
----
Så till ditt problem:
"För spelledare är det dock enklare, men hur gör jag som spelare som har laddat upp för mötet med Uno, och innan jag ens hunnit säga "Hello, my name is Inigo Monotya. You killed my father. Prepare to die!" så är Uno redan backstabbad, skjuten, kluven, hackad, helstekt men framförallt död? Då krävs det en finkänslighet hos spelledaren, så att denne faktiskt tar hänsyn till sånt."
Det är lustigt hur du lägger allt ansvar på spelledaren. Utmaningen att lösa situationen ligger lika mycket hos spelaren/spelarna som spelledaren, ergo - chrulls svar nedan var ett mycket bra svar. Spelledarens roll ser jag vara att sätta upp förutsättningarna för denna schyssta duell, men ska han verkligen göra allt åt den stackars (?) spelaren?
----
I min grupp har en av mina spelledare nyligen helt sonika bestämt att han vill byta spel mitt under pågående kampanj (mao ska kampanjen fortsätta men i en annan setting och med andra stats), trots att han känner till vad vi spelare tycker om bytet. Han tar helt enkelt ansvar för att han själv är tillfreds som spelledare - på så sätt kan han i sin tur erbjuda någonting bra för oss. Mycket strongt. Synd bara att jag tänker kväva honom med en plastpåse över huvudet första chans jag får...
(eller kanske det också är statistik), vi är fem i vår grupp.
). Om någon gör en riddare till Kult så blir det dock vissa problem (som kan vara intressanta i sig, men det är oftast inte dem man eftersträvar), och - vilket har hänt i min spelgrupp - om någon gör en rollperson så äcklig att de andra rollpersonena i gruppen inte vill ha med honom att göra (och definitivt inte bilda någon slags äventyrargrupp med honom) blir det jätteknas.