Du kan inte skapa en situation som påverkar dina spelare, såvida du inte 1) vet vad dina spelare reagerar på. Eller 2) har spelare som är vana vid att leva sig in i andra människors känslor. Empatisk förmåga är dock ingenting som alla är bra på, eller ens kan utveckla. Alltså, de flesta har ju empatisk förmåga, annars skulle man klassas som någon med personlighetsstörning. Men du kan nog inte hoppas på att hitta en enkel metod som garanterat fungerar. Det är för övrigt likadant med skräckrollspel. Tröttsamt många spelledare har (exempelvis) försökt skapa skräck kring vampyrer och gore för mig, och det är typ hopplöst. Vampyrer är ungefär lika skrämmande för min del som säg... En påse bananer. Jag skräms av absurda eller omöjliga entiteter. Tänk Slenderman, snarare än Greve Drak-Ulla.
På samma sätt skulle det vara hopplöst att få mig att bryta samman i tårar av t.ex dödsfall. Inte heller heroiska dödsögonblick gör något speciellt för mig. Påverkas väldigt lite av sådana saker, t.om i verkliga livet. Hoppas jag slipper ge anekdoter för att påvisa min poäng här... Men... Däremot påverkas jag starkt av lojalitetsuttryck, eller personer som envetet vägrar ge upp (trots att de garanterat förlorar). Jag kan påverkas av det meningslösa i en kamp (ex: låten flickan & kråkan). Andra påverkas ingenting av sådant, eller väldigt lite.
Vad jag menar är: det går inte att reducera människor till simpla kartongfigurer som kommer reagera X om de utsätts för Y. Det går inte att skaffa sig garantier genom att säga att om du och din spelgrupp gör såhär och såhär, så kommer det bli känsloladdat. Visst hjälper det med inlevelse, och visst är vissa spel mer konduktiva för att skapa sådan dramatik än andra. Men om du är spelledare och du vill skapa sådana situationer för dina spelare så behöver du veta vilka knappar du skall trycka på, eller så behöver du och din spelgrupp träna upp er empatiska förmåga och hoppas på att ni har talang för att sätta er in i vad andra människor känner. Alla är inte bra på det, och vissa kan aldrig bli bra på det, för deras hjärnor är inte byggda för det. Det gör inte dem till sämre människor eller något sådant, det är bara sådana de är. Alla är inte bra på allting.
För övrigt samma sak med inlevelse. Vissa är extremt bra på det, andra lär sig det liksom aldrig. De blir aldrig bra på att visualisera vad spelledaren beskriver, och de kommer alltid vilja ha ett rutnät eller en karta för att kunna förstå vad som händer. Det finns inte så mycket att göra åt det egentligen, annat än att acceptera att människor är olika.
En annan sak att tänka på är att tryggheten i en spelgrupp inte måste vara samma sak som tryggheten att uttrycka känslor. En person kan mycket väl vara trygg med sin spelgrupp, kunna tala om de mest känslosamma saker man kan tänka sig, men som ändå aldrig skulle gråta så att någon annan ser det. Vissa gråter inte ens inför sin make/maka. Vissa låter inte sina barn se tårar.
Vissa tillåter sig inte ens att gråta när de är helt ensamma.
Så, jag vill nog fråga följande:
Är du säker på att dina spelare har förmågan att empatisera med karaktären de spelar?
Vet du vad som påverkar dem?
Kan ni skapa känslomässiga situationer utan att det blir pinsamt?