Nekromanti Grad av rollgestaltande

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Detta inlägg handlar om hur i hög utsträckning och vilka metoder ni använder er av för att lättare gestalta era karaktärer/rollpersoner på ett tillfredsställande sätt...

Kommer ni bättre in i rollen som råbarkad barbar om ni sveper er cola ur ett gigantiskt ölstop, eller som magiker smuttar på den ur ett vinglas med en fot som i form av en utmejslad drake slingrar sig kring kupan? Använder ni er av personlighetsförstärkande klädesplagg eller andra föremål? Röstlägen eller gester? Låtsastatueringar som går att gnugga bort? Autentiska slagsvärd som ni teatraliskt svingar för att illustrera era handlingar? :gremwink:

I våra spelgrupper har det alltid varit väldigt olika hur man väljer att förstärka framträdande drag hos sina alter-egon. En del har valt att utveckla sin rollpersons bakgrund in i minsta detalj och använder sig av exempel och jämförelser med företeelser ur denna för att motivera beslut och ställningstaganden i rollspelet. Andra väljer att fylla sina rollformulär med regelmässiga fakta och åberopar dessa när man vill göra bilden av sin rollperson klarare. En tredje kategori använder yviga gester och röstlägen för att göra sina karaktärer mer tydliga, medan andra har använt teckningar och gjort jämförande illustrationer för att ringa in sin rollpersons personlighet.

Kort sagt, hur höga krav ställer ni på er själva och andra vad gäller rollgestaltande under era spelsessioner?
 

DODswe4

Hero
Joined
3 Mar 2004
Messages
1,283
Location
Stockholm
Jag ställer inte så höga krav på att man ska se ut som sin rollperson. Eller handla som han i verkligheten, men i rollspelet ska man ha en backgrund. Och framför allt namn
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Jag känner det som om jag har ett tveeggat svärd i min hand. Jag är oftast SL och då rollspelar jag ju som bekant alla personer kring mina spelares rp. För att öka känslan hos SLP-erna så har jag inga som helst extra "attribut" mer än mig själv. Jag ändrar dock min röst (något jag har haft stor övning när jag läser högt för min make), mina rörelser, mitt minspel. Exempelvis så får en imbilsk prins lite pipigt falsettröst, storsvulstiga svängande händer och snurpt mun när han inte talar. En stor krigare talar lite långsamt och mörkt, släpigt. Han fingrar på yxan som ligger på bordet (imaginärt)... osv. Allt för att spelarna skall ha koll på att det är olika personer som talar utan att jag för den skull behöver säga att "prinsen säger, krigaren säger". Det är dock inte alltid jag lyckas - för all del det är långt till att det fungerar perfekt. Jag har hört att andra använder stämningsmusik och för mig skulle det vara alldeles för rörigt. Jag improviserar oftast utifrån det spelarna gör (med vissa undantag) och då skulle jag själv komma i otakt med det som sker i spelet. Men det är jag det.

När jag själv är spelare så försöker jag verkligen spela den figur jag skrivit upp på rollformuläret. Jag försöker ha en idée om bakgrund, utseende och stil. Det är dock inte alltid så att jag kommer ihåg allt mellan speltillfällen (vi spelar var 14:onde dag) och allt som oftast hamnar jag ur fas med rpn.

I min lilla minimala spelgrupp har jag två olika spelare. Min make som spelar och försöker spela rollen och min vän som är en koboldisk avart. Han slåss hellre än han rollspelar. Ja inte fysiskt då. Kraven på gruppen är små, vi spelar för att det är kul och om det leder till långa diskussioner med maken ibland (rollspelade alltså) och långa strider ibland så får det väl vara så. Jag har smått gett upp försöken att förändra någon av mina spelare och spelgruppens sammansättning. (ingen vill ju ändå ge sig in i den här gruppen så...)

Vi har en fortgående strid i gruppen. Löjligt nog är min "koboldiska avartsvän" den som sköter sig bäst i det här fallet. Han ger sina rper namn, men min make kan hålla på under hela spelmöten utan att ha gett sin rp namn. "det kommer med tiden" säger han. Och jag svarar "och eftersom Gurtam inte kan tilltala dig vid ditt namn så..." Det är tröttsamt och löjligt, nämast patetiskt, speciellt som maken är den bättre på rollspelandet. *mutter*
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,109
Location
The Culture
Minimalistiskt

Kort sagt, hur höga krav ställer ni på er själva och andra vad gäller rollgestaltande under era spelsessioner?
Vi pratar med våra egna röster och har på oss våra egna kläder. De gånger någon har testat att prata med en annan röst har det visat sig bli ganska svårt att upprätthålla rösten genom hela spelmötet. Dessutom fungerar det bara om det är en grövre röst eller ett speciellt tonläge man ska använda: att konsekvent försöka prata med en ljusare röst är jobbigt. Gester och andra typer av röstlägen (som att låta arg eller förvånad) använder vi naturligtvis.
Min enda egenhet är att jag har mycket svårt att få en uppfattning om vem min rollperson är innan jag ritat en bild på den. Först då inser jag hurdan personlighet rollpersonen har.

/tobias
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
Intressant inlägg, jag satt själv och funderade på detsamma.

När jag spelar lever jag mig in i rollen och pratar med ordval och röstlägen som rollpersonen skulle ha valt för att ge eftertryck åt vad hon säger. Jag piper inte för att det är en kvinna och jag growlar inte för att det är en krigare.

När jag spelleder lever jag mig om möjligt in ännu mera i rollen och använder ansiktsuttryck, gester och röstlägen för att markera vilken karaktär det är som pratar och vad hon känner och tycker. Jag piper om det är en kvinna, och jag growlar om det är en krigare.

Foggmock - kort sagt
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,288
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Maximal. Allt för inlevelsen!

Jag spelar med ansiktet, kroppen, rösten, omgivningen, allt som tänkas kan. Jag gör alltid, alltid, alltid röstförvrängningar - ingen SLP eller RPs röst får låta som min egen, det går bara inte liksom, och jag skulle tro att skådespelet med rösten är det mest centrala och nyanserade i mina gestaltningar. Vad som sägs - hur det sägs - därefter ansiktsuttryck och kroppsspråk när jag säger det. (Någon tyckte det var svårt att prata med ljusare röst...jag håller inte alls med. Det är vad jag gör med så gott som samtliga rollpersoner och 50% av alla SLP:er...man behöver inte pipa bara för att man gör rösten mjukare). Som spelledare har jag på sistone blivit väldigt mycket för att resa mig upp och leva om ordentligt - ligger någon döende på marken hamnar jag där, vankar någon runt av och an gör jag det, etc, men som spelare brukar jag än så länge stanna i soffan. Däremot håller jag mig gärna med gadgets som låter mig imitera mina rollpersoners handrörelser, jag vet inte varför riktigt, men det förbättrar väl illusionen precis som allt annat. I en kampanj just nu spelar jag tex en kronisk kedjerökare, och då sitter jag med en imaginär cigarett i munnen mest hela tiden. När hon pratar i mobiltelefon plockar jag upp min mobil och pratar i den (ett trick resten av spelgruppen anammade direkt), och när hon antecknar något på armen (en nojja hon har) gör jag också det. Allt för inlevelsen.

Faktum är att jag på senaste tiden funnit det svårt att inte låta mitt kroppsspråk påverkas av personen jag gestaltar. Det sker närmast automagiskt numera. Under ideala förhållanden blir min inlevelse så stark att jag bara måste försöka bli ett med karaktären i både röst, minspel och kroppsspråk. Faktum är att det lyckas rätt bra för det mesta. Nej...väldigt bra.

Något jag däremot sällan vill göra är att klart definiera bilden av en karaktär med en illustration. Kanske beror det på min totala oförmåga att teckna - jag beskriver mycket hellre någon i text, har mycket hellre en bild av dem i huvudet och är nöjd i förvissningen om att ingen i spelgruppen ändå kommer att tänka sig dem helt likadant, men jag märker av att två av mina spelare är mycket mer än jag för att ha bilder på rollpersoner och spelledarpersoner. De båda förställer rösten och spelar med rösten väldigt mycket och kroppen en del (inte en oansenlig del), men inte i samma utsträckning som jag gör det.

Ytterligare en annan spelare spelar med kroppen mer än han spelar med rösten...mig veterligen är det ganska ovaligt.

- Ymir, går och snyter sig
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Re: Minimalistiskt

"De gånger någon har testat att prata med en annan röst har det visat sig bli ganska svårt att upprätthålla rösten genom hela spelmötet."

Jag har också erfarenheter av det där. Under min fabelsession så jobbade jag mycket med att förställa rösten, men inte brara jag, utan också den spelare som spelade korp gjorde det. Att låta som en korp varje gång man talar är dels väldigt påfrestande för rösten, dels jobbigt att upprätthålla. Sålunda hade han en tendens att mer och mer övergå i vanligt tal. Det var bara det att jag och den andra spelaren av ren sadism påpekade det för honom varje gång det skedde, varvid han ursäktade sig och övergick till korptal ett slag till. Han var nog ganska så hes framemot slutet, även fast han försökte dölja det.

Själv försöker jag som spelledare arbeta med röstlägen, gester och skådespeleri, men det är helt klart någonting jag kan bli bättre på. Kanske skulle ta och läsa igenom Hans artikel i ämnet en gång till.
Saker som yttre attribut som kläder, vapen, tatueringar eller liknande struntar jag i. Det är sådant som de däringa jäkla lajvarna får syssla med. Musik däremot, det är jag för. Problemet med den är snarare att om man inte lägger ner en del energi på att tajma musiken med rollspelet, så har den en tendens att båda förhöja och förstöra stämningen. Det räcker med att en låt på CD:n man tryckt på är glad och glättig för att den dystra stämning man försöker bygga upp ska förstöras totalt.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Kort sagt, hur höga krav ställer ni på er själva och andra vad gäller rollgestaltande under era spelsessioner?
Tjaa, det blir ju klart mer spännande & mer skoj om man lever sigi n i karaktätrern. det går ju inte att förneka ju.
För min del så försöker jag leva mig in så gott det går.. Inte det lättaste alltid, men det går ändå...
Sätter inga direkta krav på att man måste leva sig in i sin karaktär.. Det kommer av bara farten.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Inga props, bara ibland (lappar, kartor, handskar) som SL.

Jag brukar ofta beskriva min rollperson ur ett yttre perspektiv, alltså som spelare betona hur jag vill framstå, ("Tittar stint på honom.." *tittar stint* "..och säger:") eller så förklarar jag mig på andra sätt. ("Men iallafall, under resan så börjar jag prata med..") Man kan väl spåra det som att jag ser historieberättandet som viktigare än karaktärsgestaltandet, och jag vill förmedla min vision tydligt, och vara säker på att jag uppfattat spelledarens.

Det är lite dåligt egentligen, eftersom det bryter ner stämningen lika väl som bygga upp den. (vilket är målet med dessa förklaringar) Delvis kan jag väl skylla på spelledare som låter min oförmåga till gestaltning eller att utrycka mig men jag ska försöka minska det ändå. Jag kan vara seg och trevande på att snacka som spelare, jag är ständigt missnöjd perfektionist (kanske för att RP:n oftast att inte fungerar som jag skrivit ner den) när det gäller gestaltning, eller att ge min rollperson nyans.Och så kanske jag helt enkelt inte är så säker i det.
 

Svarte Faraonen

ром и смерть
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,839
Location
Värnhem, Malmö
Jag använder gärna olika röstlägen och gester, kan också vara rent fysiskt hotande mot till exempel spelledaren då jag hotar en SLP (enbart i sällskap där det inte finns risk för att sådant missförstås). Då spelutrymmet tillåter det händer det att jag ställer mig upp och rör mig som min rollperson om det passar, till exempel om jag håller tal. Vid ett tillfälle har det också hänt att jag och en annan spelare gjort två separata saker. Han beskrev då sina handlingar med ord, samtidigt som jag utförde de packningsbestyr och rymningsförberedelser min rollperson höll på med i pantomimform vid sidan av. Jag är däremot inte så mycket för rekvisita, det är mest om man ändå har något som ligger framme. Dock händer det att jag som spelledare bär hatt, som tecken på min värdighet.
 

Ulftryggve

Veteran
Joined
23 Feb 2004
Messages
43
Location
Arjeplog
Jo, visst försöker man väl gestalta sin rollperson. Men jag tycker det finns tillfällen då man ska bortse från att gestalta vissa saker som kan sabba stämningen. Om man t.ex. spelar en rollperson med något talfel, han kanske läspar. Inget ont om nu någon här av en händelse skulle läspa. Men om det är riktig spännande och alla rollpersonerna sitter i en riktigt trängd situation, alla torkar svetten och lever sig i i minsta detalj. Då tycker jag det kan vara läge att lägga undan läspningen, detta kan locka till skratt om någon vilt läspande ropar någons namn eller ska försöka förklara hur mekanismen till fällan är uppbyggd. Det kan ju sabba stämningen en aning.
Men annars tycker jag det bara är roligt med levande rollgestaltande.
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Allt för att spelarna skall ha koll på att det är olika personer som talar utan att jag för den skull behöver säga att "prinsen säger, krigaren säger".

Intressant approach, att använda röst och gester utan att formellt kommentera vem det är som talar/agerar. Jag antar att man får överdriva stereotypa drag för att göra det extra tydligt vem du "är" för tillfället. Det här fungerar nog när ett begränsat antal SLP interagerar med rollpersonerna, men blir det fler än 5-6 stycken så är det nog lätt att blanda ihop individer. Men jag gillar sättet du handskas med gestaltandet!

Han ger sina rper namn, men min make kan hålla på under hela spelmöten utan att ha gett sin rp namn.

Hmm, förvirrande, du får sätta press på honom och kalla hans rollfigurer för konstiga namn som t ex Slorgasus och dyl. tills han tar sig i kragen. Har aldrig själv varit med om det fenomenet, namnet är nog en av de första attributen jag fyller i på mitt rollformulär som spelare...
 

DODswe4

Hero
Joined
3 Mar 2004
Messages
1,283
Location
Stockholm
Angående namn, så vet jag två som oxå itne ger namn till sina rps, men då får dom tine spela hehe så det blir så till slut att dom får namn
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
In, ut. Upprepa om nödvändigt.

Jag orkar sällan bry mig om parafernalia. Som spelledare kan jag fixa en klase handouts då och då, och som spelare tecknar jag mer än gärna rollpersonsporträtt, men det är så långt som jag sträcker mig när det gäller parafernalian.

Orsaken tror jag är ungefär samma som att jag inte lajvar. Jag är för lat för att få så lite för så mycket slit. Liksom, jag är en trettitreårig mustaschprydd hane med kroppsbyggnad och koordination som Jabba the Hutt, så jag har mycket svårt att spela något annat än Jabba the Hutt på lajv. En tonårig rävsvansad hona är liksom right out. Det gäller dock inte bara mig: lajvar jag så är jag begränsad till att lajva i svenska städer och svenska skogar. Allt utöver det är jag tvungen att fylla i själv. Vill jag flumma runt i Coruscants uteliv, eller utforska Syria Planum på Mars, eller rida i kavallerichock mot usurpatorns trupper utanför Mirthanburg så kan jag inte göra det. Jag måste föreställa mig det om det över huvud taget ska förekomma i lajv.

Alla som har sett ett par vampyrlajvare vet exakt vad jag talar om - det är fruktansvärt svårt att inte skratta tarmarna ut sig när två typer i långrock, hög hatt, spackel och kajal står och runkar bulle*, och det är totalt omöjligt att föreställa sig att de kastar bilar på varandra eller flyger över hustak. Likförbannat måste man göra det, men långrockarna och murbruket hjälper inte ett jota på vägen, faktiskt.

Jag känner likadant för parafernalia och halvlajvande i rollspel. Det är mest i vägen. Jag har svårt nog med att ignorera att resten av vardagsrummet och tågtrafiken utanför fönstret som det är, utan en massa hoppande, skrikande och tjoande rollspelare i rummet. Och skumma bägare... varför då? Ska jag jaga prisjägare på Coruscant så hjälper inte soffakrobatik för min inlevelse.

Därav rubriken. Det är skillnad på inlevelse och utlevelse, men av någon anledning så har rollspelssverige lyckats blanda ihop dem till en term.

* Sten, sax, påse för er oinsatta
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Approachen är intressant, så länge man har som du säger färre SLP'er. Min gräns går vid fyra. Men å andra sidan sa jag inte heller att jag lyckades alla gånger. Vad det gäller vad SLPerna gör så... ja då gör "krigaren detta och prinsen detta". Det är lite svårt annars. *tittar ner på sin runda klumpiga kropp.*
Jag kan inte lajva fram en krigares smidiga attack... :gremfrown:

Förvirrande! OM. Mycket förvirrande... men som jag sa, jag har gett upp, ni är min enda klagomur och om han skulle läsa det här inläggen skulle han bara bli sur. :gremfrown:
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Re: Maximal. Allt för inlevelsen!

Som spelledare har jag på sistone blivit väldigt mycket för att resa mig upp och leva om ordentligt - ligger någon döende på marken hamnar jag där, vankar någon runt av och an gör jag det, etc

Här snackar vi riktigt gestaltande! Samtliga spelledare i de spelgrupper jag ingått i har suttit kvar vid bordet, även om yviga gester har skickat iväg ett och annat colaglas av misstag genom åren. Ett bord mellan speldeltagarna är egentligen hämmande för uttrycksfriheten. Man kanske borde sitta på bönsäckar i en ring på golvet istället...

I en kampanj just nu spelar jag tex en kronisk kedjerökare, och då sitter jag med en imaginär cigarett i munnen mest hela tiden.

Det där känner jag igen, rökgester och dyl kommer nästan automatiskt för mig om det är en del av min rollpersons beteende. Jag skulle dock inte gå så långt att jag började gestalta långa hostattacker för att understryka min kedjerökande rollpersons sviktande hälsa... En annan sak jag kom ihåg är att en av rollpersonerna i vår grupp var galen i kiwifrukter, varvid spelaren åt kiwi efter kiwi även i verkligheten. Efter ett tag hade syran i kiwifrukterna frätt så på hans slemhinnor i munnen att han blödde från ytliga sår på tunga och i gommen. Ett exempel på rollgestaltningsrelaterade skador... :gremtongue:

...men jag märker av att två av mina spelare är mycket mer än jag för att ha bilder på rollpersoner och spelledarpersoner.

Är man skicklig på att teckna kan en bild göra mkt för att understryka karaktären hos en rollperson, men det kan man likväl en väl beskrivande text i kombination med skickligt gestaltande. Men kom ihåg att en bild säger mer än... :gremwink:
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Som t ex... [OT]

Det räcker med att en låt på CD:n man tryckt på är glad och glättig för att den dystra stämning man försöker bygga upp ska förstöras totalt.

..."Come On Eileen" med "Men at work" under en ångestfylld skräcksession? :gremwink:
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Re: In, ut. Upprepa om nödvändigt.

Jag känner likadant för parafernalia och halvlajvande i rollspel. Det är mest i vägen. Jag har svårt nog med att ignorera att resten av vardagsrummet och tågtrafiken utanför fönstret som det är, utan en massa hoppande, skrikande och tjoande rollspelare i rummet.

Det går lättare med några stora whiskey i sig... :gremwink:. Nej, men ärligt talat så är det svårt att ta sig alltför stora friheter i sitt rollgestaltandet utan att det rent ut sagt blir löjligt. Sådana saker måste ske med en väl utvecklad känsla för timing och utföras av någon som har en någorlunda talang för skådespeleri. För övriga dödliga kräver det nog, precis som du säger, lite väl mycket slit för något som kanske fungerar halvbra som bäst...
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Inte för mycket bullshit, tack.

Det är en stor skillnad på spelare och spelledare här. Som spelledare behöver man göra så att spelarna kan skilja på ens olika spelledarpersoner, men för spelarna är det viktigare att vara lediga och bekväma i sitt gestaltande.

Om jag är spelare så pratar jag aldrig med någon konstig röst, inte ens de jag klarar att hålla igång länge, det blir helt enkelt för frustrerande för medspelarna att behöva lyssna på. När jag är spelledare väljer jag däremot att överdriva rösterna så att det ska bli tydligt att se vem det är som pratar hela tiden. Mest låter jag dock detta ske med ordval och inte med röster; ty jag kan bara låta som en råttig person, sån är min röst. Ska jag gestalta en brummande långtradarschaffis så gör jag det med bufflig mimik och ett grovhugget ordval istället.

Kläder och accessoarer går oftast stenbort. Jag kan väl till nöds tillåta att någon plinkar på en gitarr om han spelar en trubadur, men för det mesta går det utmärkt och blir mycket ledigare om man håller i imaginära saker. Vem som helst kan greppa tag i luften på så sätt att man förstår att han håller i en pistol. Jag gillar handouts, men de har en praktisk funktion, de är inte bara där för gestaltandets skull.

Jag ritar dock alltid min rollperson, och ofta behöver jag rita någon enkel skiss när jag ska göra en spelledarperson för att jag ska förstå mig på denne.

Jag tar gärna mina spelare i hand när en spelledarperson hälsar på rollpersonerna och sådana saker, men jag passar mig för att gå till överdrift. Blir det för mycket gester så måste spelarna titta för mycket på mig och se vad jag håller på med, det är bättre om de öppnar sitt tredje öga (nej, inte rumpan, jag pratar om deras Minds Eye) och får uppleva vad som händer i den imaginära världen istället.
 
Top