Nekromanti Grillfesten

[Sjunde inseglet]

Jag tänkte förbereda en grillfest för min spelgrupps rollpersoner och behöver nu lite förslag på grillfestens gäster.

Grillfesten hålls av den 50-årige och lätt alkoholiserade konstnären och f.d. konstläraren James Carthfield på en inglasad altan i en småort mellan N.Y. och Boston i februari 2008. Den gemensamma nämnaren för många av gästerna är konst och artistisk karriär och medelåldern är 30-40. En del av gästerna får ha med sig respektive och barn. Totala antalet gäster beräknas utöver rollpersonerna bli 10-15 stycken (exklusive barnen).

Rollspelet är en Kult och Noir-hybrid så gästerna får gärna bära mig sig mörka (men helst inte alltför skruvade) hemligheter till grillfesten.

Förhoppningen är att gästerna ska kunna skapa intressanta bomber under äventyret som i övrigt kommer att kretsa kring ett barns försvinnande.

Alla förslag är uppskattade!

 

[Azraelle]

Kommer det att vara en riktig grillfest? D.v.s. kommer det att bjudas på grillat under spelpasset?

 

[Kropotkin]

Kanske allt för uppenbart och påverkar själva huvudspåret allt för mycket, men är det inte möjligt att övriga gäster är kannibaler? Inte så att de skall äta upp rollpersonera, de är ju gäster, men att flera av dem tillsammans åt upp en konstnärspolare i sin ungdom som "ett konstverk", kraftigt influerade av suspekta idéer och droger. Efter de har de fått smak för kött och på grillfesterna brukar någon ha fixat fram lite "specialkött" för övriga invigda...

 

[Ulfgeir]

Vad sägs om någon som är en trogen kultist som dyrkar något onämnbart väsen i mörkret.

 

[Sjunde inseglet]

Kommer det att vara en riktig grillfest? D.v.s. kommer det att bjudas på grillat under spelpasset?

Nej, grillfesten är bara miljön för äventyret.

 

[Sjunde inseglet]

Vad sägs om någon som är en trogen kultist som dyrkar något onämnbart väsen i mörkret.

Inte omöjligt. Kom gärna med förslag på ett utseende, personlighet och bakgrund till kultisten.

Den ursprungliga planen med det här var att grillfestens gäster skulle bli så mycket mer levande (och icke-stereotypa) ifall fler människor än mig konstruerade dem.

Det viktigaste är att de känns naturliga och går att knyta an till. Majoriteten av äventyret kommer nämligen bestå av samtal kring middagsbordet.

 

[Sjunde inseglet]

Kanske allt för uppenbart och påverkar själva huvudspåret allt för mycket, men är det inte möjligt att övriga gäster är kannibaler? Inte så att de skall äta upp rollpersonera, de är ju gäster, men att flera av dem tillsammans åt upp en konstnärspolare i sin ungdom som "ett konstverk", kraftigt influerade av suspekta idéer och droger.

Det är absolut inte en omöjlighet att några av gästerna har deltagit i ett dylikt konstverk, men vilka är dessa gäster? Har du några förslag på personligheter och utmärkande drag?

 

[Nässe]

Brukar ni festa tillsammans i gruppen? Tänk om du gör gäster som är baserade på de av era vänner som ni skulle bjudit på en riktig grillfest- eller gör gästerna utifrån spelarna...

Eller fundera kring hur dina spelare komemr att vara om tjugo år om de drabbas av olika slags mörk magi- låt gästerna vara förvridna äldre versioner av spelarna...

Eller- slå upp närmaste Hellblazer och spana efter inspiration där...

 

[Sodivra]

Jag vill ha en överpresterande, briljant ung studentska som förväntas spela fiol för gästerna någon gång under festen. En av gästernas dotter, eller ännu fräckare, så har hon tillräckligt cred för att bli personligen inbjuden.

Varianter:
Tog inte studenten, hoppade av gymnasiet.
Tog studenten, fast är bara 16 år.

 

[bozar_UBBT]

En skulle kunna vara en äldre desillusionerad spanare som i sitt förfluta blivit bortförd och experimenterad (alternativt övergrepp om det är mer åt Noir det drar) på. Han drömmer mardömmar nästan varje natt och tagit flykten till flaskan som förvärrat och förvridit upplevelsen så han inte riktigt vet vad som hände. När barnet försvinner så flippar han ur totalt och börjar gasta om att det är samma ting som förde bort honom och hävda att det primärt är efter honom.

 

[Rising]

Du har fått extrema förslag nedan, men jag gissar att du är ute efter mer lågmälda intrigförslag. Här kommer några:

- En av gästerna är en ung skådespelare som just nu lyckats få en del uppmärksamhet med sin enmansföreställning "my point of view"; som är en underfundig monolog med betraktelser över vår samtid. Hollywood har fått upp ögonen för honom, och det talas om att han är påtänkt i bl.a. Woody Allens kommande film, såväl som en av de ledande birollerna i Aaron Sorkins nya HBO-serie Broadway, där han i sådana fall skulle få gestalta den wisecrackande gangster som lånat ut pengar till komikern som spelas av Jerry Seinfelt. (Kring denna roll råder det en del intressanta konflikter; vilket jag återkommer till senare...) Prylen är dock att hela den här skådespelarens material i "My point of view" är rippat från en belgisk ståuppare (typ deras version av Jonas Gardell eller Ronny Eriksson). Det är bara en av de andra gästerna på grillfesten som känner till detta; en före detta flickvän till skådespelaren. Det är kanske inte en big deal - komiker stjäl ju material av varandra hela tiden - och det är varken så att några belgare kommer att se "My point of view" eller att några av den amerikanska publiken någonsin kommer höra talas om den belgiska komikern. Dessutom handlar ju hans nästa trappsteg i karriären om rent skådespelande, inte författande. Så för flickvännens del är det inte riktigt säkert vad hon kan uppnå med att avslöja det hon vet. Kanske kommer det att slå tillbaka på henne själv och hon kommer bara att framstå som en småsint, missunsam skvallertacka? Det hela kompliceras av att den här kvinnan numera är ihop med den mannen som tidigare trodde sig vara garanterad rollen som den wisecrackande gangstern i TV-serien Broadway. Det är på många sätt en enorm prestigeförlust för kvinnan att hennes ex håller på att stjäla en viktig roll från hennes nuvarande pojkvän. Kanske vore det enklast för henne att bara övertyga sin expojkvän om att rollen i Woody Allen-filmen är viktigare än gangsterrollen i TV-serien? För att göra det hela ännu mer intressant så låter vi producenten för HBO-serien (eller åtminstone dennes man/fru) delta i festen.

- En av rollpersonerna är en kufisk skulptör vars gimmick är att hans skulpturer är självförstörande. Först ser de ut som vilka skulpturer som helst, men på en given signal (ibland flera månader efter att konstverket först ställts ut) så vecklas de ihop, brinner upp eller demonterar sig själva på andra spektakulära sätt. Han har fått en del buzz och somliga menar att hans verk på ett mycket kraftfullt sätt åskådliggör det förgängliga i all estetik, såväl som att stryka under vikten av tillfället i all konstbetraktelse; att konst är något som sker och som - om man har tur - kan uppmärksammas, till skillnad från att vara en färdig produkt som väntar på att bli konsumerad. Denna skulptör har en pjäs på plats i grillfesten; en sorts försoningsgåva till konstläraren James Carthfield - ty James föraktade nämligen skulptören när denne var lärling åt den gamla konstläraren, och deras avsked blev ett bittert sådant.
Detta gör dock somliga av grillfestens gäster oroliga, ty ett rykte går om att skulptören börjat ta allt större och större risker med sina självförstörande skulpturer, och några säger sig ha hört att en av skulptörens assistenter fått två fingrar avkapade när en skulptur plötsligt kolappsade medan hon arbetade med den. En annan skulptur har blivit återkallad från det museum som köpte in den, då de inte fått något klart svar från skulptören hur den egentligen kommer att förstöra sig själv, och han inte kunde försäkra dem att den inte kunde utgöra någon brandfara. Alla dessa rykten - tillsammans med historier om hur mycket skulptören och James hatar varandra - har fått några att misstänka att den skulptur som finns på plats i grillfesten i själva verket kan vara en bomb av något slag.
Andra personer menar att det förmodligen är skulptören själv som sprider merparten av alla dessa rykten, eftersom det främst är tack vare dessa som han blivit så omtalad.

- En av rollpersonerna är den unge älskaren till en av James Carthfields äldsta vänner; den gamle beatpoeten Daniel "Deva" Ziegler. Deva är den axiomatiske hippien; hela flower power-generationen verkar vara stöpt i hans avbild; han lufsar omkring i en märklig blandning av batikfärgad poncho/sari/moo-moo överröst med billiga halsband och andra knickknacks - konstant insvept i strimmor av ett cannabisrökmoln - och med en bångstyrig, grånande kalufs såväl som ett enormt skägg som spretar åt alla håll. Deva pratar mestadels i formen av kryptiska new age-floskler, och kan ibland börja trumma på bordet för att improvisera fram små spoken-word-föreställningar för att få allas uppmärksamhet. Deva har en massa flummiga idéer han gillar att orera kring; och börjar ibland långa, förvirrande utläggningar kring idéer han har om att det endast är via cut-up-poesi och raja-meditation som man kan utvidga proletäriatets medvetanden för att få ett långsiktigt slut på klassklyftorna; "inte revolution, alltså - där arbetarna tvingas bruka bourgoisins bomber och krut - utan en evolution - med filosofi och upplysning! Diggar du?", men trots alla hans höga anspråk så är han egentligen i själva verket mest en kicksökande snuskgubbe, vars främsta mål i livet är billiga droger och unga älskare.
En av rollpersonerna är som sagt en i raden av Devas kuttersmycken; en sextonårig sydamerikansk pojke med vackra drag och mörka sängkammarögon. Han har länge varit en trogen och omsorgsfull älskare till Deva - ty Deva är trots alla sina brister ändå sannerligen en stor älskare - men på senare tiden så har denna pojke börjat känna att Deva i själva verket är en ganska ytlig och tröttsam person. Han har också börjat finna det allt mer obekvämt att delta vid sådana här tillställningar tillsammans med Deva, då han inte är helt förtjust i blickarna han får av folk - till och med de så kallade "öppensinnliga konstnärerna" är i själva verket oerhört pryda och bigotta.
Därför har den här pojken inlett en affär med en annan ung, homosexuell Los Angeles-konstnär. Han är oerhört attraktiv, men hans konst är ytlig västkustskräp; typ Mona Lisa som mangafigur, och en sjukligt fet Marilyn Monroe ligger på ett berg av cheeseburgare - sminkad som Ronald McDonald, sådana saker. (Vår kufiske skulptör ovan skulle kunna ha en relation med samme konstnär, för att knyta samman dem med varandra) Deva känner till att de tu ligger med varandra, men låtsas vara oberörd. I själva verket är han dock djupt svartsjuk, och han kommer ofta med nervärderande, raljanta kommentarer om den här konstnärens banala verk, vilket retar rollpersonen väldeliga.
Rollpersonen känner dessutom till att Deva är väldigt förtjust i unga män, vilket ibland tangerar gränsen till det illegala. Rollpersonen har bl.a. hittat en del suspekta fotografier. Innerst inne förstår nog rollpersonen att Deva säkert har förgripit sig på barn, men genom någon sorts naiv godtrogenhet så vill han ändå inte tro detta, utan har accepterat Devas bortförklaringar.
Men när ett barn försvinner från festen så bubblar förstås dessa misstankar upp till ytan igen...

 

[Nässe]

Skitroliga förslag!

Glöm mina prettoförslag...

 

[Sodivra]

Här är två till jag har klurat på:

En fet 50-årig karl i brun kostym med noll känsla för konst och finess, vilket satte honom lägst i hierarkin i hans kompisgäng under universitetstiden. För att göra studietiden lite lättare så började han extraknäcka genom att köpa cigarettpaket till grossistpriser och sälja dem vidare till sina konstnärsvänner när han träffade dem. Vännerna slet hårt med att bemästra färg och form och hade knappt tid att gå utanför dörren, så det var uppskattat och lönsamt. Allt eftersom så gav han mer eller mindre upp på konsten och tog för sig av guldgruvan som är tobakshandel, och nu är han en tobaksmagnat som har råd att inte ha någon smak. Han gör lite av en poäng att köpa upp kitschig dyr konst som han arrangerar utan större genomtanke. "Se på mig!" säger han på detta vis. "Jag är ingen konstnär, men vet ni vad? Jag tjänar grova pengar på ett enkelt jobb. Jag kan köpa dyr konst jag inte bryr mig om"
Hans person bygger mycket på det här: Jag tog den lätta vägen, jag vann, jag kan agera plumpt och utan finess, för nu har jag status.
Men kanske finns någon av hans gamla verk på plats?
Kanske gömde det sig en oanad talang i den frustrerade universitetsstudenten?
Kanske veknar han om någon skulle bli intresserad av hans gamla tavlor, kanske saknas det något djupare, meningsfullare i hans framgångsrika liv? Eller så blir han först bara hotad och arg om någon skulle rota i hans gamla tavlor.

Den andre personen hamnade i andra änden av skalan. Han snöade in på sin tavla. Han har arbetat på den i femton år utan att komma någon vart. Han vet bara att den ska vara blå. Och den måste bli perfekt. Ibland sitter han bara och stirrar på den. Han målar, stirrar, målar, börjar om. Visst, han trycker ur sig några tavlor emellanåt, men hans blåa verk stirrar trotsigt honom i ögonen utan att komma närmare. Han är tyst man med en genomträngande blick, med en antydning till bitterhet och beskhet. Hans panna tycks ständigt vara rynkad. Något av en driftkucku i hans bekantskapskrets, precis som tobaksmagnaten. Hatar de varandra för hur olika de är, eller känner de en oväntad vänskap i sitt utanförskap?

Jag tänker mig honom ungefär som den här karln, fast med mer välansat hår, ett tjockt lagom långt skägg, och glasögon:

 

[Sjunde inseglet]

Jag vill ha en överpresterande, briljant ung studentska som förväntas spela fiol för gästerna någon gång under festen. En av gästernas dotter, eller ännu fräckare, så har hon tillräckligt cred för att bli personligen inbjuden.

Skitbra. Jag låter henne vara dotter till en annan gäst. Hon är 16 men ser ut att vara äldre än hon är och kommer troligtvis att hålla sig i bakgrunden förrän senare på kvällen då hon sätter in en stöt på den mest onyktra av rollpersonerna.

 

[Sjunde inseglet]

Du har fått extrema förslag nedan, men jag gissar att du är ute efter mer lågmälda intrigförslag. Här kommer några:

- En av gästerna är en ung skådespelare som just nu lyckats få en del uppmärksamhet med sin enmansföreställning "my point of view"; som är en underfundig monolog med betraktelser över vår samtid. Hollywood har fått upp ögonen för honom, och det talas om att han är påtänkt i bl.a. Woody Allens kommande film, såväl som en av de ledande birollerna i Aaron Sorkins nya HBO-serie Broadway, där han i sådana fall skulle få gestalta den wisecrackande gangster som lånat ut pengar till komikern som spelas av Jerry Seinfelt. (Kring denna roll råder det en del intressanta konflikter; vilket jag återkommer till senare...) Prylen är dock att hela den här skådespelarens material i "My point of view" är rippat från en belgisk ståuppare (typ deras version av Jonas Gardell eller Ronny Eriksson). Det är bara en av de andra gästerna på grillfesten som känner till detta; en före detta flickvän till skådespelaren. Det är kanske inte en big deal - komiker stjäl ju material av varandra hela tiden - och det är varken så att några belgare kommer att se "My point of view" eller att några av den amerikanska publiken någonsin kommer höra talas om den belgiska komikern. Dessutom handlar ju hans nästa trappsteg i karriären om rent skådespelande, inte författande. Så för flickvännens del är det inte riktigt säkert vad hon kan uppnå med att avslöja det hon vet. Kanske kommer det att slå tillbaka på henne själv och hon kommer bara att framstå som en småsint, missunsam skvallertacka? Det hela kompliceras av att den här kvinnan numera är ihop med den mannen som tidigare trodde sig vara garanterad rollen som den wisecrackande gangstern i TV-serien Broadway. Det är på många sätt en enorm prestigeförlust för kvinnan att hennes ex håller på att stjäla en viktig roll från hennes nuvarande pojkvän. Kanske vore det enklast för henne att bara övertyga sin expojkvän om att rollen i Woody Allen-filmen är viktigare än gangsterrollen i TV-serien? För att göra det hela ännu mer intressant så låter vi producenten för HBO-serien (eller åtminstone dennes man/fru) delta i festen.

- En av rollpersonerna är en kufisk skulptör vars gimmick är att hans skulpturer är självförstörande. Först ser de ut som vilka skulpturer som helst, men på en given signal (ibland flera månader efter att konstverket först ställts ut) så vecklas de ihop, brinner upp eller demonterar sig själva på andra spektakulära sätt. Han har fått en del buzz och somliga menar att hans verk på ett mycket kraftfullt sätt åskådliggör det förgängliga i all estetik, såväl som att stryka under vikten av tillfället i all konstbetraktelse; att konst är något som sker och som - om man har tur - kan uppmärksammas, till skillnad från att vara en färdig produkt som väntar på att bli konsumerad. Denna skulptör har en pjäs på plats i grillfesten; en sorts försoningsgåva till konstläraren James Carthfield - ty James föraktade nämligen skulptören när denne var lärling åt den gamla konstläraren, och deras avsked blev ett bittert sådant.
Detta gör dock somliga av grillfestens gäster oroliga, ty ett rykte går om att skulptören börjat ta allt större och större risker med sina självförstörande skulpturer, och några säger sig ha hört att en av skulptörens assistenter fått två fingrar avkapade när en skulptur plötsligt kolappsade medan hon arbetade med den. En annan skulptur har blivit återkallad från det museum som köpte in den, då de inte fått något klart svar från skulptören hur den egentligen kommer att förstöra sig själv, och han inte kunde försäkra dem att den inte kunde utgöra någon brandfara. Alla dessa rykten - tillsammans med historier om hur mycket skulptören och James hatar varandra - har fått några att misstänka att den skulptur som finns på plats i grillfesten i själva verket kan vara en bomb av något slag.
Andra personer menar att det förmodligen är skulptören själv som sprider merparten av alla dessa rykten, eftersom det främst är tack vare dessa som han blivit så omtalad.

- En av rollpersonerna är den unge älskaren till en av James Carthfields äldsta vänner; den gamle beatpoeten Daniel "Deva" Ziegler. Deva är den axiomatiske hippien; hela flower power-generationen verkar vara stöpt i hans avbild; han lufsar omkring i en märklig blandning av batikfärgad poncho/sari/moo-moo överröst med billiga halsband och andra knickknacks - konstant insvept i strimmor av ett cannabisrökmoln - och med en bångstyrig, grånande kalufs såväl som ett enormt skägg som spretar åt alla håll. Deva pratar mestadels i formen av kryptiska new age-floskler, och kan ibland börja trumma på bordet för att improvisera fram små spoken-word-föreställningar för att få allas uppmärksamhet. Deva har en massa flummiga idéer han gillar att orera kring; och börjar ibland långa, förvirrande utläggningar kring idéer han har om att det endast är via cut-up-poesi och raja-meditation som man kan utvidga proletäriatets medvetanden för att få ett långsiktigt slut på klassklyftorna; "inte revolution, alltså - där arbetarna tvingas bruka bourgoisins bomber och krut - utan en evolution - med filosofi och upplysning! Diggar du?", men trots alla hans höga anspråk så är han egentligen i själva verket mest en kicksökande snuskgubbe, vars främsta mål i livet är billiga droger och unga älskare.
En av rollpersonerna är som sagt en i raden av Devas kuttersmycken; en sextonårig sydamerikansk pojke med vackra drag och mörka sängkammarögon. Han har länge varit en trogen och omsorgsfull älskare till Deva - ty Deva är trots alla sina brister ändå sannerligen en stor älskare - men på senare tiden så har denna pojke börjat känna att Deva i själva verket är en ganska ytlig och tröttsam person. Han har också börjat finna det allt mer obekvämt att delta vid sådana här tillställningar tillsammans med Deva, då han inte är helt förtjust i blickarna han får av folk - till och med de så kallade "öppensinnliga konstnärerna" är i själva verket oerhört pryda och bigotta.
Därför har den här pojken inlett en affär med en annan ung, homosexuell Los Angeles-konstnär. Han är oerhört attraktiv, men hans konst är ytlig västkustskräp; typ Mona Lisa som mangafigur, och en sjukligt fet Marilyn Monroe ligger på ett berg av cheeseburgare - sminkad som Ronald McDonald, sådana saker. (Vår kufiske skulptör ovan skulle kunna ha en relation med samme konstnär, för att knyta samman dem med varandra) Deva känner till att de tu ligger med varandra, men låtsas vara oberörd. I själva verket är han dock djupt svartsjuk, och han kommer ofta med nervärderande, raljanta kommentarer om den här konstnärens banala verk, vilket retar rollpersonen väldeliga.
Rollpersonen känner dessutom till att Deva är väldigt förtjust i unga män, vilket ibland tangerar gränsen till det illegala. Rollpersonen har bl.a. hittat en del suspekta fotografier. Innerst inne förstår nog rollpersonen att Deva säkert har förgripit sig på barn, men genom någon sorts naiv godtrogenhet så vill han ändå inte tro detta, utan har accepterat Devas bortförklaringar.
Men när ett barn försvinner från festen så bubblar förstås dessa misstankar upp till ytan igen...

Dina förslag är briljanta och tacksamt detaljerade (vilket aldrig är ett minus).

Jag kommer använda allihopa men rollpersonerna är redan skapade så beatpoeten Daniel "Deva" Zieglers unge älskare får också bli en spelledarperson. När väl barnet har försvunnit kommer älskaren att avslöja sina misstankar om Daniels mörka förflutna för en av rollpersonerna.

 

[Sjunde inseglet]

En skulle kunna vara en äldre desillusionerad spanare som i sitt förfluta blivit bortförd och experimenterad (alternativt övergrepp om det är mer åt Noir det drar) på. Han drömmer mardömmar nästan varje natt och tagit flykten till flaskan som förvärrat och förvridit upplevelsen så han inte riktigt vet vad som hände. När barnet försvinner så flippar han ur totalt och börjar gasta om att det är samma ting som förde bort honom och hävda att det primärt är efter honom.

Din spanare är känns igen så mycket från mina gamla Kult-kampanjer att jag måste ta med honom som en hyllning till de tiderna. Dessutom kommer hans påståenden att väcka bra misstankar hos spelarna.

 

[Sjunde inseglet]

Här är två till jag har klurat på:

En fet 50-årig karl i brun kostym med noll känsla för konst och finess, vilket satte honom lägst i hierarkin i hans kompisgäng under universitetstiden. För att göra studietiden lite lättare så började han extraknäcka genom att köpa cigarettpaket till grossistpriser och sälja dem vidare till sina konstnärsvänner när han träffade dem. Vännerna slet hårt med att bemästra färg och form och hade knappt tid att gå utanför dörren, så det var uppskattat och lönsamt. Allt eftersom så gav han mer eller mindre upp på konsten och tog för sig av guldgruvan som är tobakshandel, och nu är han en tobaksmagnat som har råd att inte ha någon smak. Han gör lite av en poäng att köpa upp kitschig dyr konst som han arrangerar utan större genomtanke. "Se på mig!" säger han på detta vis. "Jag är ingen konstnär, men vet ni vad? Jag tjänar grova pengar på ett enkelt jobb. Jag kan köpa dyr konst jag inte bryr mig om"
Hans person bygger mycket på det här: Jag tog den lätta vägen, jag vann, jag kan agera plumpt och utan finess, för nu har jag status.
Men kanske finns någon av hans gamla verk på plats?
Kanske gömde det sig en oanad talang i den frustrerade universitetsstudenten?
Kanske veknar han om någon skulle bli intresserad av hans gamla tavlor, kanske saknas det något djupare, meningsfullare i hans framgångsrika liv? Eller så blir han först bara hotad och arg om någon skulle rota i hans gamla tavlor.

Den andre personen hamnade i andra änden av skalan. Han snöade in på sin tavla. Han har arbetat på den i femton år utan att komma någon vart. Han vet bara att den ska vara blå. Och den måste bli perfekt. Ibland sitter han bara och stirrar på den. Han målar, stirrar, målar, börjar om. Visst, han trycker ur sig några tavlor emellanåt, men hans blåa verk stirrar trotsigt honom i ögonen utan att komma närmare. Han är tyst man med en genomträngande blick, med en antydning till bitterhet och beskhet. Hans panna tycks ständigt vara rynkad. Något av en driftkucku i hans bekantskapskrets, precis som tobaksmagnaten. Hatar de varandra för hur olika de är, eller känner de en oväntad vänskap i sitt utanförskap?

Jag tänker mig honom ungefär som den här karln, fast med mer välansat hår, ett tjockt lagom långt skägg, och glasögon:

Jag gillar dem båda!

Tobaksmagnaten kommer att gestaltas som lite socialt påfrestande på ett obehagligt sätt vilket kanske får rollpersonerna att misstänka honom för barnets försvinnande. Han är typen som står lite för nära när han pratar med människor och gärna lägger en hand på axeln även om personen aldrig har mött honom tidigare. Driftkuckun kommer att framställas som hemlighetsfull och bitter. Han ska ge intrycket av att dölja något.

 

[Ulfgeir]

Hmm, vad sägs om följande:

Monique är en kvinna som ser ut att vara mellan 25 och 30 år gammal. Hon har anammat Goth-modet helt ut, med svarta svepande klänningar, svart hår, och massor med svart smink. Hon ser dock förvånansvärt bra ut.

Hon växte upp i ett ärkereligiöst hem med synnerligen strikta föräldrar. Som tonåring gjorde hon uppror och stack hemifrån. Hon kom då i dåligt sällskap, när hon började umgås med kultister som glatt förklarade att de hade nyckeln till sanning och framgång. Problemet är att de hade rätt (från en viss point-of-view)... Priset var dock högt, och hon har bokstavligen sålt sin själ.

Hon är beredd att göra precis vad som helst för att behålla sin ungdom (hon är eventuellt äldre än hon ser ut, beroende på hur mycket övernaturligt du vill blanda in). Hon älskar det makabra och har gjort karrär som modell och konstnär, där hennes verk illustrerar mörker och de väsen som finns där. Hon gillar att chockera sin omgivning, och vill alltid synas.

 

[Rising]

rollpersonerna är redan skapade

Ah. Well, precis som du skriver så kan de användas ändå, genom att de drar in rollpersonerna i sina intriger och misstankar.

Mina erfarenheter av att spelleda sådana här sociala tillställningar är att det är klokt att ge spelarna så mycket som möjligt att arbeta med. Dels i formen av Personliga mål: Alltså personliga rivaler att tävla emot, förälskelseobjekt att försöka imponera på, möjligheter till affärsuppgörelser, osv. Även om spelarnas rollpersoner redan är skapade så tycker jag att du skall försöka slå in några kilar emellan dem, så att de har vissa skäl till att tävla emot varandra.

Dels brukar det vara hjälpsamt att ge spelarna olika dold information: Redan när spelsessionen börjar kan du låta varje rollperson få veta/misstänka 2-3 saker som ingen annan rollperson känner till. Då blir det dels mer individuellt, och dels kan du låta saker hända under festen som får spelarna att reagera på helt olika sätt beroende på vad de fått veta från början. Jag skulle exempelvis låta en av rollpersonerna få veta att showen "My point of view" är en ripoff. Låt kvinnan i mitt exempel få vara en spelledarperson, och behåll hennes agenda och problematiska förflutna med skådespelaren i fråga, men jag rekommenderar starkt att det måste vara en rollperson som är den enda som känner till att showen är en ripoff. Det måste nämligen vara upp till en spelare runt bordet att besluta vad han skall göra med den informationen.

---

Nå, jag önskar dig lycka till med sessionen. Kom ihåg att stoppa in fler saker att göra - fler krokar - och mer information än vad spelarna kommer att hinna föra in i faktiskt spel. Då slipper de uppleva att tillställningen blir rälsad eller tråkig. Det är lite ironiskt egentligen, men när man spelleder den här typen av äventyr så kan man ofta finna sig lägga ner mer energi på att förbereda sådana här (till synes) oviktiga småsaker än de faktiska skräckgrejerna med kultister, demoner och whatnot. Grejen är väl att om man bara har skräckgrejor utan någon immersion i scenen, så blir de bara specialeffekter. Men när man väl fått spelarna att bli engagerade i sina rollpersoners liv och få dem att känna inlevelse i fiktionen, då räcker det med mycket enkla medel för att få dem att skrämma upp sig själva.

 

[Sjunde inseglet]

Monique är en kvinna som ser ut att vara mellan 25 och 30 år gammal. Hon har anammat Goth-modet helt ut, med svarta svepande klänningar, svart hår, och massor med svart smink. Hon ser dock förvånansvärt bra ut.

Hon växte upp i ett ärkereligiöst hem med synnerligen strikta föräldrar. Som tonåring gjorde hon uppror och stack hemifrån. Hon kom då i dåligt sällskap, när hon började umgås med kultister som glatt förklarade att de hade nyckeln till sanning och framgång. Problemet är att de hade rätt (från en viss point-of-view)... Priset var dock högt, och hon har bokstavligen sålt sin själ.

Hon är beredd att göra precis vad som helst för att behålla sin ungdom (hon är eventuellt äldre än hon ser ut, beroende på hur mycket övernaturligt du vill blanda in). Hon älskar det makabra och har gjort karrär som modell och konstnär, där hennes verk illustrerar mörker och de väsen som finns där. Hon gillar att chockera sin omgivning, och vill alltid synas.

Monique är mer eller mindre en look-alike av en av rollpersonernas ex, en exhibitionistisk gothkonstnär, som även är modern till hans barn. Rollpersonen vill fortfarande återfå sin flickvän och har en svaghet för mörkhåriga kvinnor vilket omedelbart kommer att skapa en attraktion för Monique. Att rollpersonen själv är en (medvetet och lite skamset) pretantiös f.d. dödsrockare (numera historialärare) som går runt i svart läderrock med svartfärgat, egentligen blont hår, gör inte saken sämre.