"Jag har funderat lite på ett äventyr med gudar inblandade men jag vet inte hur mycket man ska ha med dom, funderar på att dom bara ska ha en lite roll, men ikke deståmindre så är det mäktiga varelser som deltar."
Jag tror det underlättar om man slutar att tänka på gudar som mäktiga varelser och istället tänker på dem i en lite mer judeo-kristen roll - en allsmäktig icke-fysisk alltid närvarande entitet. Även panteoner med gudar med personlighet tjänar på detta. Det viktigaste är nog att tänka på att gudarna har sina egna skäl att göra saker och ting. De reagerar inte på vad människor gör - snarare är det tvärtom, att de manipulerar människorna så att dessa gör saker åt dem, möjligen utan att vara medvetna om det.
Ta till exempel filmen Ladyhawke: hela ståryn bygger på att ett ungt par förälskas och den onde biskopen av Aquila slår paret med en hisklig förbannelse eftersom han själv vill ha flickan och är redigt svartsjuk. Filmen börjar en bit in mot slutet av ståryn, när en tjuv lyckas rymma från fängelset i Aquila och en präst får en uppenbarelse från Gud om hur förbannelsen ska hävas. Man får aldrig se Gud personligen, men man undrar hela tiden hur mycket Han
egentligen gör i ståryn. Vem vet? Han kanske gör mer än man tror?
Etienne Navarre (spelad av Rutger Hauer) hör larmklockorna när tjuven Philipe Gaston (Matthew Broderick) flyr från fängelset, och tolkar det som ett tecken från Gud att hämndens timme är nära.
Philipe själv pratar med Gud tämligen ofta: "I know I promised, God, 'never again'. But I also know that You know what weak person I am..." (sagt när Philipe snor en börs strax efter att han har lovat Gud att aldrig stjäla om han lyckas smita från fängelset) För att inte tala om den underbara repliken när Navarre avslöjar sina tankegångar om fängelset och meningen Philipes flykt, och Philipe kontrar: "I speak to God all the time, but, no offence, He never mentioned you."
Biskopen av Aquila är ju en kyrkans man, och därmed troende, även om han har slutit en pakt med den Onde:
"Anyway, it would be a miracle if he were to escape capture."
"I believe in miracles, Marquet. It's part of my job."
Slutligen har vi hela hävandet av förbannelsen, som med lite snygg klippning faktiskt nästan lyckas övertyga en om att Gud har ett finger med i spelet...
Det är den nivå där jag uppskattar gudar i rollspel: alltid närvarande genom sina handlingar, men ändå inte närvarande med sin person. Gudar bara är. Då är de som bäst.
- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="
http://www.foxtail.nu" target="_new">
http://www.foxtail.nu</A>