ja, det är ju det som är grejen, musiken är det inget större fel på, utan primärt är det all kitsch som omgärdar den, det här ska liksom förstås i en kontext av att sån här musik representerar hànkinesernas objektifiering, exotisering och kitsch-ifiering av de etniska minoriteterna i Kina. Här är ett mer extremt (och därför talande) exempel på hela grejen, det här bandet, Eingma, var -asstora- i Kina runt 2008:
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/G2jOmDm-rTg&list=RDwhv9Kq7k0s4"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/G2jOmDm-rTg&list=RDwhv9Kq7k0s4" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
(Jag vill dock påpeka att även de här snubbarna har gjort bättre och mer 'autentiska' grejer och haft seriösa ambitioner att stötta mongolisk kultur, och att det finns en intressant Discovery-dokumentär om dem på youtube,
här).
Så, medan Wūlán Tuōyà definitivt tillhör de bästa av de här kitsch-musikerna, så är hela genren hon är verksam inom liksom inherently pinsam, ytlig och publikfriande, och har absolut noll creds. Det mest dåliga med den är generellt texterna, som är extremt slätstrukna och bisarrt ofta baserar sig på orden "guniang" (flicka) och "caoyuan" (gräsland/högslätt) i olika kombinationer.
(Det bör även påpekas att det alltid är mer eller mindre äkta minoritetspersoner som utgör själva banden, det är inte så att det är hànkineser som står där och leker minoritet. I Wūlán Tuōyàs fall (och nu kommer jag nörda ut här) märks detta bland annat genom att hon har fyra stavelser i sitt namn, vilket är awesome och väldigt väldigt ovanligt bland hànkineser, som nästan alltid bara har två (Gong Li, Zhou Xun) eller tre (Mao Zedong, Zhang Ziyi)).
)
), vilket är ungefär så lågt man kan sjunka i termer av musiksmak i Kina...
