Feuflux;n56022 said:
Ja relationskarta får ju en fördel jämfört med att bara skriva upp personer i kronologisk ordning i notepad. Då vet man vid spelmöte 10 när person A och person B dyker upp igen att "just det ja, de har blodsband mellan sig, vi ska inte försöka spela ut dem mot varandra" eller vad det nu är. Men jag kan tänka mig att en relationskarta lätt drunknar i streck mellan personer och platser och blir oöverskådlig. Något du tänkt på?
Nej, det kan jag inte säga att jag gjort. Det kan ju ha med flera saker att göra; att kampanjen inte är tänkt att spelas till dess att relationskartan är överbelamrad, till exempel. Det går mot dess syfte, till och med, eftersom den har lite av en pacing-mekanism i sig - du spelar till den centrala katalysatorn är löst.
Sedan är det definitivt så att jag grupperar spelledarpersoner utifrån hur cetnrala de är. De som står med i den ursprungliga kartan
kommer att spela stor roll, och det är ju precis vad vi lagt upp förutsättningarna för. Karaktärer vi upptäckt senare kommer vara mer av biroller i just det här dramat. Vi har också dem som är mer utfyllnad, som får ett namn men som inte dyker upp på relationskartan alls - kanske ger de färg och karaktär åt förbandet Falkarna, och då skrivs de ner i marginalen under just den kategorin. De behöver inte ta plats i relationskartan, och har inget centralt band till någon.
---
Jag använde ett helt annat sätt att hålla ordning på olika karaktärer i min tidigare kampanj Ravensburg. Det var en mycket längre kampanj, med 20+ spelmöten, och där stötte jag på ett konkret problem att hålla ordning på alla efter det första tiotalet möten. Vad jag gjorde i efterhand var att kontruera fronter och hor för kampanjen, starkt inspirerat av Apocalypse Worlds riktlinjer. Där fanns en funktion jag gillar skarpt, kallad impuls, som kännetecknar hur en viss grupp reagerar på olika situationer. Det gjorde mitt arbete som spelledare mycket enklare.
Så här gick det till: Jag kunde identiifiera fem eller sex hot mot spelgruppen, i regel olika grupperingar som kunde identifieras utifrån vilka de var och vad de ville. De utgjorde Ravensburgs informella, splittrade och invecklade politiska karta. Det var inga problem att placera in mina spelledarpersoner i någon av dessa fack. Hoten hade funnits där, jag hade bara inte benat ut dem. Det fanns sammanhållna grupper med impulsen att alltid skydda sig själva, och mer lösa grupperingar med impulsen att alltid försöka berika sig själv. Med ett karaktärsregister på 40-50 personer, och många av dem med egen personlighet och sina egna agendor, är det inte lätt att som spelledare hoppa från möte till möte i kampanjen och göra dem rättvisa. Där kommer impulsen in. Har jag identifierat en enskild karaktär som sybarit så kan jag alltid välja att spela på gruppens impuls att berika sig själva i mötet med honom. Det är mindre transparent för spelarna än vad en kan tro: manér, röstläge, status och individens yttre kan göra så att ingen karaktär är den andre lik.
Jag hittade förresten mitt dokument med fronter och hot. Det finns
här.