Lupus Maximus
Tekniker
Själv kan jag ibland faktiskt se det som en fördel om spelarna inte har läst in sig på systemet. Som jag ser det är det spelledarens jobb att vara insatt nog i reglerna. Sedan om det finns någon fundamental mekanik så är det upp till spelledaren att gå igenom det. T.ex. kanske man vill köra en exempelstrid då det brukar vara det mest komplicerade i reglerna.Cissi said:Jag tänkte nog på frågan mer i "jag" som i "man". Tycker gemene rollspelare att man måste läsa in sig på systemen man spelar för att kunna bidra med något eller kunna tillgodogöra sig spelsituationen?
Att ha en tillräcklig förståelse för settingen för att ha en blick av vad ens spelare vet är en annan sak. Om vi skall spela Star Wars, och någon vill spela en fuktfarmare från Tatooine, så räcker det med att de sett 10 minuter av en av filmerna. Vill man spela en major i Imperiets styrkor, som faktiskt har en koll på galaxen, behövs det lite mer förkunskap.
Det gör dig inte till en bökig spelare. Bara mer kompatibel med vissa, och mindre med andraJag är själv relativt ointresserad av regelsystem och har inte läst en regelbok från pärm till präm någonsin. Learning by doing är mitt motto. det innebär att jag tar lite längre tid på mig att lära mig ett system än en spelare som läst boken innan spel, och det innebär att jag struntar i matematiken och gärna låter någon anna göra matten åt mig tills jag kan det i huvudet. AH, en så bökig spelare!
Slitningar blir det bara när folk har lagt värderingar som bra och dåligt i de olika varianterna, eller man misslyckats med förväntningshantering. Kör man ett system med mycket regler, samt förväntar sig att de följs till punkt och pricka och att alla kan det, blir det fel om någon knappt bläddrat i boken. Samma sak om en "gameist" och någon som improviserar vilt hamnar i samma grupp utan att veta om det.Det jag vill gräva lite i här är olika läger av olika nördiga djup. Dvs, de som läser allt, allt, allt och de som inte läser särskilt mycket alls.
Vad finns det för slitningar här emellan?