Nekromanti Hårda spelare och töntiga npc's

[Basenanji]

Håller precis på att läsa "Red hand of doom", ett äventyr till D&D. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att rp kommer stöta på en del npc's, varav några är tveksamma till rp
(man kanske misstänker att främlingarna med vapen i hand (=rp)) kanske ligger bakom ett och annat.

I våra kampanjer brukar detta leda till någon sorts sårad stolthet bland spelarna. Om en npc säger något i den här stilen:
"Förklara vad du gör på vårat område!"
...kan jag slå vad om att åttio procent av spelargruppen kommer känna sig indignerade och svara med något barnsligt "Och vem faen är du själv?". Typ.
Genom att mina spelare vill att deras rollpersoner ska se så tuffa ut omöjliggör detta möten med [till en början] försiktiga och misstänksamma npc's. Vilket är tråkigt.
Ok, standardlösningen är väl att visa på de dåliga konsekvenser detta beteende ger, men mina spelare är mer hårdhudade än så. De kan gott och väl gå miste om draken, drakens skatt OCH prinsessan och halva kungariket, bara inte en liten npc-fjant får de att framstå som dödliga!

Hur göra?

/Basse

 

[Krille]

Nu har jag fördelen av att spela Västmark, så där har jag ett enkelt mått på sturskhet, nämligen wargild. Hög wargild innebär att man är något, låg wargild innebär att man är en fjant.

I samhället i Västmark så är wargild det enda värdet som är värt något. Spelarna kan alltså vara precis hur mycket stridsvagn de vill, men det hjälper inte om deras wargild är lika låg eller lägre än deras egen.

...vilket i slutändan gör att ju mer de framhärdar i sin hårdhudhet gör att deras rykte sjunker och därmed deras wargild, varefter de till slut faktiskt är mindre dödliga än vanligt folk.

Jag vet inte hur det skulle översättas till D&D, men straffknull genom levelförlust, kanske?

 

[Rising]

Ok, standardlösningen är väl att visa på de dåliga konsekvenser detta beteende ger

Låt berget komma till Muhammed istället.

Alltså, jag älskar den sortens rollpersoner som beter sig på det där viset, som är så där hårda. Då känns det ju dumt att bestraffa spelarna när de lever ut den rollen fullt ut.

Så jag ändrar hellre spelledarpersonerna. Låta dem få resonera typ så här: "ah, äntligen några som är uppriktiga och som inte bara lismar och gör sig till."

Det betyder inte att vildmarksmännen automatiskt välkomnar främlingarna i deras territorium, att dvärgarna automatiskt avslöjar sina urålderliga klanhemligheter eller att mörkeralverna plötsligt blir snälla och kamratliga mot några utomstående, men det gör ändå att spelledarpersonerna accepterar rollpersonernas attityd och att de har en anledning att bemöta dem på deras villkor.

De får helt enkelt gilla att slänga käft.

Så skulle jag sköta det. Sedan sätter jag nog upp gränser också. Om jag vill att spelarna verkligen ska frukta drakfursten Åvafarlig, så tänker jag tydligt markera att "här kan ni inte spela Allan längre. Det har ni redan fått göra. Den här liraren tar helt enkelt inte skit, och för att ni inte skall behöva skämmas så tänker jag vara schysst och göra honom så stor och så hemsk att alla andra också är rädda för honom."

 

[Flurtis]

De kan gott och väl gå miste om draken, drakens skatt OCH prinsessan och halva kungariket, bara inte en liten npc-fjant får de att framstå som dödliga!

Skulle dom även offra sina RP? jag skulle ha lagt upp det realistiskt. Ett gäng på 4 personer kommer till ett nytt ställe med många personer och är "kaxiga". Låt första encountern utvecklas till ett bråk och låt RP få ta del av följderna. Slopa kampanjen och ta upp den senare med andra RP när spelarna har lärt sig sin läxa. Det är ju faktiskt inte så att du ska anpassa dina NPC tillderas RP utan tvärtom.

Här är ett exempel: Knatte, Fnatte, Tjatte stiger in i den mystiska skogen. Där möter dom tre Skogsalver. Skogsalverna frågar vad fan dom gör på alvernas område. Knatte svarar: Jag ska träffa din morsa din missbildade spetsöra. Bråk utbryter varav den tredje skogsalven springer till lägret för att rapportera/hämta förstärkning. Knatte, Fnatte och Tjatte dödar dom andra två skogsalverna. Nu börjar det roliga för dig som SL. I och med att dom har förstört din kampanj som du har jobbat med i en vecka på bara 5min så är det självklart dags för hämnd. Resten av spelkvällen kommer att bestå av gömda alver, tillfånga tagna och torterade knattar, fällor, hets jakt och en slags hannibal känsla när Rollpersonerna en efter en tillfångatas och dödas. Alternativt kan man göra min favorit och bara döda 2 av rollpersonerna och spara den andra och att sätta upp ett exempel igenom att låta honom fastna i en levande fälla och tillfångatas där han rånas på alla hans ägodelar och kläder samt skär bort hans vapenhand eller tunga och låter spelaren avgöra om han vill fortsätta spela med den RP. Du kan ju alltid påpeka att det skulle vara en utmaning att rollspela den nya lätt modifierade rollpersonen.

Självklart ska du inte berätta för spelarna att detta var en straffkommendering, då kommer hela poängen att försvinna. Är övertygad om att spelarna visar lite mer ödmjukhet mot dina NPC efter den spelkvällen.

Faktum är att det är väldigt korkat av spelarna att kaxa emot främmande folk på en främmande plats. (Om inte deras karaktärer är kaxiga dvärgar). Och när spelarna gör korkade grejer är det dom enda sällsynta tillfällen man får att vara riktigt jävlig emot spelarna. Personligen drar jag mig inte för att låta en RP få ta konsekvenserna av en korkad handling. Det brukar göra det lite mer seriöst i spelgruppen.

 

[Rickard]

"Självklart ska du inte berätta för spelarna att detta var en straffkommendering,"
Om ett barn har förstört något och du går och slår barnet men skiter i att förklara varför du slår ungen, är då inte poängen med agan rätt menlös? Man bestraffar för att folk ska lära sig, inte för att... vad du nu var ute efter. Agera ut din frustration, kanske?

Jag har spelat sådana "scenarier". De var pisstrista. Både när jag spelat de från en spelares och en spelledares sida.

Jag tycker snarare att problemet detsamma som killen som säger att han drar sitt svärd, klyver livvakten och våldtar prinsessan när de två ska ge rollpersonerna ett uppdrag. Dålig inlevelse och ingen tanke på kausalitet.

Själv skulle jag undvika att dra problemet(s bestraffning) till sin spets. Istället skulle jag direkt fråga förvånat "Ska du verkligen säga sådär?" och om spelaren trugar så målar jag upp bilden från spelledarpersonens synvinkel, där spelarens rollperson avspeglas som en bordus tölp. Gärna försöker jag nedvärdera spelaren, så att denne inser hur korkad personen är.

Vill personen fortsätta, visst, men då denne ta skiten också och jag gör det extremt tydligt varför problemen uppkommer. Din lösning låter mer... rälsat. "Gör spelarna inte som jag tänkt, så blir de bestraffade".

/Han som måste ha missförstått något med flurtis inlägg

 

[Flurtis]

Självklart ska du inte berätta för spelarna att detta var en straffkommendering,"
Om ett barn har förstört något och du går och slår barnet men skiter i att förklara varför du slår ungen, är då inte poängen med agan rätt menlös? Man bestraffar för att folk ska lära sig, inte för att... vad du nu var ute efter. Agera ut din frustration, kanske?

För det första så skulle jag aldrig aga ett barn överhuvod taget.

För det andra så syftar min teori om att inte berätta om straffkomenderingen på ett pedagogiskt begrepp som jag inte kommer på vad det heter nu. Syftet är att man låter den som ska undervisas lista ut lösningen själv vilket är effektivare än om man berättar lösningen för dom. Används mycket vid dressyr av hunder istället för att straffa med slag.

Jag har spelat sådana "scenarier". De var pisstrista. Både när jag spelat de från en spelares och en spelledares sida.

Jag tycker snarare att problemet detsamma som killen som säger att han drar sitt svärd, klyver livvakten och våldtar prinsessan när de två ska ge rollpersonerna ett uppdrag. Dålig inlevelse och ingen tanke på kausalitet

Självklart om man bara lägger tyngden på att bestrafa spelarna så är du som SL inte bättre än spelare med dåliga inlevelser. Man vad är det som säger att ett äventyr där rollpersonerna ska ta sig ur skogen med gömda alver och fällor inte kan vara intressant. Tänk dig själv känslan som man kan bygga upp i egenskap av SL. Rollpersonerna har inte kontrollen över situationen dom måste kolla överallt, dom måste vara på helspän, dom har alver som flåsar dom i nacken. Om du bortser ifrån bestrafningen så kan du bygga ett riktigt stämningsfullt äventyr med det här konceptet. Sen att du har slutscenariot redan klart behöver ju inte dom veta. Vem vet om du är riktigt hederlig kan du ju lämna en ytterst liten möjlighet för spelarna att klara sig. Min poäng är: Alla bestrafningar behöver inte göra ont. Men nästa gång spelarna möter tykna NPC kan jag garentera dig att dom tänker så här: Vad hände sist?

Själv skulle jag undvika att dra problemet(s bestraffning) till sin spets. Istället skulle jag direkt fråga förvånat "Ska du verkligen säga sådär?" och om spelaren trugar så målar jag upp bilden från spelledarpersonens synvinkel, där spelarens rollperson avspeglas som en bordus tölp. Gärna försöker jag nedvärdera spelaren, så att denne inser hur korkad personen är.

Visst detta är ju också en lösningen, men som jag ser det så får den två negativa konsekvenser:

Negativ konsekvens 1: Du vissar dina spelare att dom får en andra chans oavsett tabbe, vilket gör att dom slappnar av och tappar inlevelse och spänning.

Negativ konsekvens 2: Du idiotförklarar en person.

Med min lösning får dom ett spännande äventyr, annorlunda rollspelsupplevelse samt en läxa. Har själv använt den här metoden när jag spelledat på olika konfirmationsläger med totalt icke motiverade 14åringar utan någon som helst rollspelsvana. Och jag lovar om man gör det här rätt så fungerar det jävligt bra.

Vill personen fortsätta, visst, men då denne ta skiten också och jag gör det extremt tydligt varför problemen uppkommer. Din lösning låter mer... rälsat. "Gör spelarna inte som jag tänkt, så blir de bestraffade".

Du är medveten om att detta var ett extremt exempel?

/Flurtis kände att han behövde förtydliga sig.

 

[Rickard]

"För det första så skulle jag aldrig aga ett barn överhuvod taget."
Nä, men du spöar ju på deras rollpersoner, därav liknelsen.

"Används mycket vid dressyr av hunder istället för att straffa med slag."
Men bra. Då har du förstått det där, för hundar förstår nämligen inte varför man slår dem och istället så tar de ut sin aggression mot den som utövar agan. Ungefär som jag skulle tycka (och faktiskt tyckte flera gånger) om min(a) spelledare (då jag var i flera spelgrupper) om jag fick ett sådant scenario mot mig.

"Om du bortser ifrån bestrafningen så kan du bygga ett riktigt stämningsfullt äventyr med det här konceptet"
Ja, du kan väl bygga ett riktigt stämningsfullt äventyr av Dimön också, men nu var det väl inte det som frågan gällde.

"Du är medveten om att detta var ett extremt exempel?"
Men vad har jag annars att gå på? När du skriver " Alternativt kan man göra min FAVORIT och bara döda 2 av rollpersonerna..." (min markering) och skriver tortering av den kvarvarande i form av "...skär bort hans vapenhand eller tunga...", vad ska jag tro egentligen? Skriv att det är ett extremt exempel i så fall, eller än bättre: Skriv ett vettigt exempel från början.

Kan säga att rälsningskommentaren mer kom ifrån "Det är ju faktiskt inte så att du ska anpassa dina NPC tillderas RP utan tvärtom." och "...förstört din kampanj som du har jobbat med i en vecka..." än själva exemplet (ok, sista kommentaren tog jag från exemplet).

"Negativ konsekvens 1: Du vissar dina spelare att dom får en andra chans oavsett tabbe, vilket gör att dom slappnar av och tappar inlevelse och spänning."
Eller så är jag schysst nog att ge de just en andra chans, för de inte förstått konsekvenserna utav handlingen. Jag är helt medveten om att jag själv som spelare inte har alla hästar i stallet alla gånger och tänker efter. Ibland kan det räcka med en tillrättavisning för att jag ska ta mig i kragen.

Men i grund tror jag nog att vi har rätt annorlunda spelare jämtemot varandra.

"Negativ konsekvens 2: Du idiotförklarar en person."
Ja, för "Faktum är att det är väldigt korkat av spelarna... /.../ Och när spelarna gör korkade grejer är det dom enda sällsynta tillfällen man får att vara riktigt jävlig emot spelarna. /.../ Personligen drar jag mig inte för att låta en RP få ta konsekvenserna av en korkad handling." är ingen idiotförklaring? Face it, killen. Vi idiotförklarar på olika sätt. Jag tycker själv jag har en mer ärlig approach och gillar det bättre. Olika stil helt enkelt.

"Har själv använt den här metoden när jag spelledat på olika konfirmationsläger med totalt icke motiverade 14åringar utan någon som helst rollspelsvana."
Ja, för vi vet ju alla att 14-åriga nybörjare hanterar en situation precis som vana rollspelare?

/Han som gärna vill veta det där pedagogiska sättets namn, så att han kan läsa lite och förstå det bättre

 

[Flurtis]

För det första så skulle jag aldrig aga ett barn överhuvod taget."
Nä, men du spöar ju på deras rollpersoner, därav liknelsen

Ingen bra liknelse anser jag. Det är stor skillnad på en fiktiv rollperson och ett barn. För det andra så tog jag med den här kommentaren:

För det första så skulle jag aldrig aga ett barn överhuvod taget."

för att jag kände mig påhoppad och inte förstod vad att aga ett barn hade med saken att göra.

Används mycket vid dressyr av hunder istället för att straffa med slag."
Men bra. Då har du förstått det där, för hundar förstår nämligen inte varför man slår dem och istället så tar de ut sin aggression mot den som utövar agan. Ungefär som jag skulle tycka (och faktiskt tyckte flera gånger) om min(a) spelledare (då jag var i flera spelgrupper) om jag fick ett sådant scenario mot mig.

Här ser jag att du fortfarande inte har förstått poängen med det hela. Man behöver inte bygga upp scenariot på ren bestrafning. Situationen ska vara jobbig men ändå rolig. Du focuserar för mycket på bestrafningen. Tänk på äventyret som om det hade varit ett vanligt äventyr där ni flyr ifrån alverna. Måste din RP överleva för att du ska ha en trevlig rollspelsstund?

"Om du bortser ifrån bestrafningen så kan du bygga ett riktigt stämningsfullt äventyr med det här konceptet"
Ja, du kan väl bygga ett riktigt stämningsfullt äventyr av Dimön också, men nu var det väl inte det som frågan gällde.

Ja för att du inte har förstått min poäng. Du tar hela äventyret som en bestrafning och att det ska vara en dålig spelupplevelse för spelarna. Visst det ska vara en bestrafning men det måste inte bli en dålig spelupplevelse för det.

Du är medveten om att detta var ett extremt exempel?"
Men vad har jag annars att gå på? När du skriver " Alternativt kan man göra min FAVORIT och bara döda 2 av rollpersonerna..." (min markering) och skriver tortering av den kvarvarande i form av "...skär bort hans vapenhand eller tunga...", vad ska jag tro egentligen? Skriv att det är ett extremt exempel i så fall, eller än bättre: Skriv ett vettigt exempel från början.

Okej här har jag kanske inte varit tillräckligt tydlig. Men nu vet du det att det var ett extremt exempel.

Kan säga att rälsningskommentaren mer kom ifrån "Det är ju faktiskt inte så att du ska anpassa dina NPC tillderas RP utan tvärtom." och "...förstört din kampanj som du har jobbat med i en vecka..." än själva exemplet (ok, sista kommentaren tog jag från exemplet).

Här har jag tydligen också uttrykt mig lite dåligt. Det jag menade var att som spelare borde man anpassa sin RP till olika situationer/NPC precis som man gör som själv när man träffar nytt folk/situationer.

Men sen ska jag inte sticka under stolen med att jag tycker det är fösmädligt när spelarna hoppar på en NPC helt utan inlevelse och riskerar hela kampanjen som man har arbetat med i en hel vecka. Tror knappast att jag är den enda SL i det här forumet som har den åsikten. Men man kan bestraffa på olika sätt jag föredra att göra en mer realistisk form där rollpersonerna får känna på konsekvenserna utan att förstöra spelkänslan.

"Negativ konsekvens 1: Du vissar dina spelare att dom får en andra chans oavsett tabbe, vilket gör att dom slappnar av och tappar inlevelse och spänning."
Eller så är jag schysst nog att ge de just en andra chans, för de inte förstått konsekvenserna utav handlingen. Jag är helt medveten om att jag själv som spelare inte har alla hästar i stallet alla gånger och tänker efter. Ibland kan det räcka med en tillrättavisning för att jag ska ta mig i kragen.

Visst men tråden gällde spelare som alltid (80%) spelar på det här sättet. Håller med om att ingen är komplett och att alla gör mistag men man måste ju markera ifall det händer ofta.

Negativ konsekvens 2: Du idiotförklarar en person."
Ja, för "Faktum är att det är väldigt korkat av spelarna... /.../ Och när spelarna gör korkade grejer är det dom enda sällsynta tillfällen man får att vara riktigt jävlig emot spelarna. /.../ Personligen drar jag mig inte för att låta en RP få ta konsekvenserna av en korkad handling." är ingen idiotförklaring? Face it, killen. Vi idiotförklarar på olika sätt. Jag tycker själv jag har en mer ärlig approach och gillar det bättre. Olika stil helt enkelt.

.

Okej håller med om att detta var idiotiskt skrivet av mig. Det jag vill ha sagt är det att jag som SL inte drar mig för att låta RP få ta konsekvenserna av deras handlingar. Dock förstår jag inte hur detta skulle göra så att man fick en sämre spelkänsla. Men jag kan garanterar dig att jag inte idiotförklara nån i min spelgrupp eller nån annan av mina vänner.

"Har själv använt den här metoden när jag spelledat på olika konfirmationsläger med totalt icke motiverade 14åringar utan någon som helst rollspelsvana."
Ja, för vi vet ju alla att 14-åriga nybörjare hanterar en situation precis som vana rollspelare?

Både jag och nej. 14 åringar har yngre sinnen och kan lättare sätta sig in i olika situationer och personer. Och i vissa fall hanterar rutinerade spelare situationer som en nybörjare.
Här har du också missat min poäng. Det jag menar att den här situationen med dålig inlevelse är väldigt vanligt hos en omotiverad 14åring och jag har upplevt den många gånger. Om man nu bara skulle fråga 14 åringen om han verkligen skulle vilja säga det där så får du honom inte det minsta mer motiverad. Men om du raskt kastar in honom i ett spännade äventyr där han måste vara på alerten hela tiden så blir han genast motiverad och då rollspelar den 14åringen minst lika bra som en rutinerad spelare.

Namnet på den pedagogiska sättet kommer jag som sagt inte ihåg. Kan vara operant eller kooperativ inlärning. Motsattsen är i alla fall tvångs inlärning. Pröva att googla. Har en flickvän som kan alla dom där namnen, jag kan fråga henne så kan jag återkomma till dig senare om det.

//Flurtis som hoppas att han har föklarat bättre nu.

 

[walium]

Tja, en lösning är att vända på steken och låta spelarna pröva på att spela mer jordnära karaktärer i någon kampanj. Relativt enkelt byfolk alltså, och sedan slänga in en grupp sturska äventyrare som kommer till deras by och stirrar glupskt på deras kärestar, börjar rota i gamla ruiner och skrämmer korna. Det skulle ge dem lite mer perspektiv på sitt eget agerande. Alternativt så kan de uppmuntras att slå sig lite till ro och skapa tätare band till något samhälle som sedan utsätts för ett äventyrsband vars agerande motsvarar deras eget.

Eller så kan de utsättas för spelledarpersoner som agerar som dem själva fast kanske ännu lite mer extremt. Det skulle till exempel kunna vara en uppkäftig adelsman som de har ansvar för eller en konkurrerande grupp med äventyrare. Alltså låta någon spelledarperson utgöra en spegelbild av något slag.

Men i slutändan så tror jag inte att det egentligen är något större problem. Det hör väl till den klassiska fantasyn att de flesta vanliga människor och bonnläppar är ganska misstänksamma mot främlingar och allmänt griniga?

 

[Basenanji]

Fördelen med att spela Västmark verkar vara poängen här!
Nåja, nu är jag dessvärre väldigt fäst vid D&D...

Jag blir nyfiken på vilka konsekvenser [rent speltekniskt] detta innebär:
"Spelarna kan alltså vara precis hur mycket stridsvagn de vill, men det hjälper inte om deras wargild är lika låg eller lägre än deras egen."

Får man minus på färdigheter eller nåt?

/Basse

 

[Marcus J]

Om spelarna gillar att spela på det sättet så tvivlar jag på att du kan få dem att ändra sig, och inser faktiskt inte varför du ska göra det. Är det otroligt irriterande för dig att de beter sig på det viset? Annars så hade jag faktiskt ändrat på slpna, dels så är det mycket lättare dels så är de inte riktiga personer som kan bli irriterade på dig om de inte tycker om det du gör.

Det kanske innebär lite mer arbete att förändra det skrivna äventyret men jag skulle hellre ta det än att försöka bestämma hur mina spelare ska spela.

/Marcus

 

[Krille]

"Får man minus på färdigheter eller nåt?"

Åtminstone sociala och juridiska färdigheter.

Wargild mäter hur mycket en person är värd rent ekonomiskt. Slår jag ihjäl dig så får jag böta en klase pengar till dina efterlevande baserad på din wargild. Samma gäller om jag skadar dig. Svär jag en ed och blir avkrävd på pant så bestäms panten med min wargild, och bryter jag mot eden så blir jag tvungen att böta en summa baserad på min wargild alternativt så anses panten vara förverkad.

Därtill kommer det uppenbara: om jag har mer wargild än dig så är jag mer värd och du är en skit. I en social situation så bör jag få en bonus av den anledningen. I en rättssituation så ligger jag definitivt bättre till än dig. En mycket konkret regel är att i ett rättsfall så summeras båda sidors vittnens wargild, och den med högst summa vinner rättsmålet.

Så antag att spelarna mopsar sig. Bonden, med schyssta ägor, stor släkt och gott rykte har en fet wargild. De lortiga hårda äventyrarna som bara äger kläderna på kroppen och en större arsenal med vapen men som saknar släkt, ägor och gott rykte, har usel wargild. Bonden är rätt säker på sin sak och får garanterat en +3-modifikation på sina sociala slag (borde motsvara +6 i d20, bara så att du förstår storleken på modifikationen).

Okej, spelarna fortsätter att mopsa sig. De har ihjäl bonden hellre än att verka veka. Rollpersonerna anfalls av en hel hord ilskan bönder, och eftersom det är Västmark och inte D&D så är det inte level 0 Commoners. Alla som har befunnit sig i fel ände av ett bondeuppror vet hur livsfarliga högrepar och liar är, och Västmark har ett rätt elakt regelsystem. Det räcker med en turträff från en grep så är rollpersonen nere för räkning. Han är förmodligen inte död, men det kommer ta honom minst sex veckor att komma upp på benen igen.

Det vill säga, rollpersonerna är utslagna och innan de fått ordning på sina allvarliga skador så är de strippade, hopknutna och släpade inför tinget, där bondens familj reser mål mot dem. Ingen jävel kommer att vittna å rollpersonernas vägnar. Å just det, med "vittne" menas inte nödvändigtvis "jag såg det, ers nåd, det var den fule äventyraren därborta", utan "jag känner bonden, han skulle aldrig ha gett sig in i strid mot skruffiga äventyrare, så de slog garanterat först". En sak till: när man vittnar så går man i ed på att det man säger är sant. Det innebär att ens wargild står på spel om man ljuger, och eftersom man dessutom svär vid Gud Allsmäktige så står dessutom ens odödliga själ på spel. Det finns ett skäl till att weraloga eller "löftesbrytare" är något av det elakaste som du kan kalla en person på västmarkiska.

Var var vi? Jo, rollpersonernas vittnesmål (ett från varje rollperson antar vi, det vill säga fem stycken) är värda en sammanlagd wargild på totalt 125 silver. Den summan ställs emot de två dussin personer ur målsägarens bekantskap och släkt, och de har inga större problem att komma upp i en wargild på 2000 silver. Tinget dömer skuld, och ålägger rollpersonerna att betala den dödes wargild till dennes efterlevande. Bondens wargild var ca 200 silver, och det får varje rollperson pynta ut till efterlevande, plus eventuella andra personer som dog i skruffet. För att ha en siffra att jämföra med, en "årslön" för en normal bonde ligger på ca 160 silver. Förmodligen torde rollpersonernas vapen och hästar täcka den siffran rätt väl.

Skulle nu rollpersonerna hellre slåss om saken än skiljas från sina vapen och hästar (rätt troligt, om jag förstod dig rätt) så kommer tinget att döma rollpersonerna fredlösa. Deras wargild är från den stunden noll, det är högförräderi att hjälpa eller skydda rollpersonerna, och de kommer aldrig att kunna åtnjuta lagens skydd i någon fråga.

En liten ljuspunkt finns det: de får fri lejd under en dag och en natt på sig att fly tinget. Först därefter är de lovligt byte.

 

[MrG]

Finns det inte nått stöd i systemet för det? Slag för Intimidation, eller kanske någon form av karisma slag för att få det verka självklart att man kan kaxa sig. Om spelarna vill plöja in med svärd i hand och dryg attetyd, lyckas de klarar de av att visa sig hårda och få kredd, missar de slaget får de ta att folk ser ner på dem (de ser själva varför). På så sätt får du ett flexibelt system, känns mer realistiskt än ett fast statussystem (funkar det också, men har sett för mycket spelare misslyckas med att hantera det i Vampier för att kunna rekomendera nått sånt).

Att vid misslyckande spöa folk, (för att de tycker att man ser ut som en krokad översittare) är ingen funktionell lösning, istället kan sånt leda till hån öppet, eller viskningar, dålig service osv.

Går de riktigt långt kan man köra plotten från De sju samurajerna eller Sju vågade livet, fast ur andra perspektivet...

 

[Basenanji]

Hur?

Alltså, jag älskar den sortens rollpersoner som beter sig på det där viset, som är så där hårda. Då känns det ju dumt att bestraffa spelarna när de lever ut den rollen fullt ut.

Jag vill inte bestraffa rp på något sätt. Det är egentligen inget problem att spelarna vill vara tuffingar, men som jag ser det blir det lite onyanserat. Liksom "...ingen JÄVEL ska minsann..." oavsett vem slp är. Och det får ju någon sorts konsekvens. Just nu, eftersom jag är en så blödig DM och dessutom usel på att slänga käft, så vinner rp alla konfrontationer av den där typen. Eller så frustar slp litegrann, vilket bara får spelarana att skratta desto mer...
Men samtidigt så går rp miste om kontakter och information, för trots att töntiga slp inte ser ut att vara mycket för världen i rp:s ögon, så kan de ju ha något värdefullt för rp.

I "Red hand of doom" är det dessutom en del av spelet att förstå vilka slp man ska interagera med på ett smart sätt. Att då bara "...kräva respekt!" innebär att man missar massa viktiga allierade.

Min amatörpsykologiska ådra vill tolka detta som att spelarna, när de väl kommer till spelbordet, ska ta igen för all skit de får IRL. Deras rollpersoner ska minsann inte vara lika dödliga, tråkiga och dynamiska som de själva är IRL typ.

Om jag vill att spelarna verkligen ska frukta drakfursten Åvafarlig, så tänker jag tydligt markera att "här kan ni inte spela Allan längre. Det har ni redan fått göra. Den här liraren tar helt enkelt inte skit, och för att ni inte skall behöva skämmas så tänker jag vara schysst och göra honom så stor och så hemsk att alla andra också är rädda för honom."

Jag vill inte ta tid från mer väsentliga saker, men du får gärna förklara hur du gör det!

/Basse

 

[Eksem]

Det finns ju såväl intimidate som diplomacy checks att slå, och jag tror till och med att varje NPC i den kampanjen har en liten beskrivning på hur de reagerar utifrån resultatet av sådana slag.

 

[Basenanji]

Tja, en lösning är att vända på steken och låta spelarna pröva på att spela mer jordnära karaktärer i någon kampanj.

Bra idé. Men mina spelare är ytterst noggranna med att utmejsla hårda, dryga och perfekta karaktärer. Att spela bybo, bonde, lärling, väpnare är de lika främmande som att spela gråsten.

Eller så kan de utsättas för spelledarpersoner som agerar som dem själva fast kanske ännu lite mer extremt.

Jag ska prova det. Det som känns tufft är att jag är rätt genomkass på att spela dryga, överlägsna snobbar. Men träning ger...?!

Det hör väl till den klassiska fantasyn att de flesta vanliga människor och bonnläppar är ganska misstänksamma mot främlingar och allmänt griniga?

I det fallet jag tänker på är det viktigt att rp fattar att de kan skaffa sig allierade. De slp som jag tänker på har goda skäl att vara misstänksamma mot främlingar. Annars tycker jag att slp kan få vara alltifrån misstänksamma surgöbbar till jovialiska vinodlare med gästfritt sinne. Det varierar liksom.

/Basse

 

[Gordeg]

Re: Hur?

Min amatörpsykologiska ådra vill tolka detta som att spelarna, när de väl kommer till spelbordet, ska ta igen för all skit de får IRL. Deras rollpersoner ska minsann inte vara lika dödliga, tråkiga och dynamiska som de själva är IRL typ.

Ja, särskilt när spelaren gör en rollperson som liknar honom själv, fast bättre.
Om man spelar en superfantasiversion av sig själv och dessutom kaxar upp sig mot hela världen har man ett alldeles för starkt behov av att hävda sig!

Gordeg

 

[Gordeg]

Om spelarna gillar att spela på det sättet så tvivlar jag på att du kan få dem att ändra sig, och inser faktiskt inte varför du ska göra det. Är det otroligt irriterande för dig att de beter sig på det viset?

Menar du att du inte ser något problem i den spelstilen? Visst kan det vara fel att påtvinga någon annan den spelstil man själv föredrar, men problemet med spelare som kör kaxig attityd-stilen brukar vara att de gör det oavsett vilken rollperson de har och vilket spel de spelar. Kampanjerna blir enformiga och, skulle jag vilja påstå, ganska enfaldiga. Jag tyckar att det är en destruktiv spelstil. Spelledaren förväntas ställa upp omväxlande och intressanta situationer framför spelarna, men bara för att de sedan ska kunna slå omkull dem.

Gordeg

 

[Basenanji]

Beredd att hålla med

Gordeg har en poäng här, men jag vill vara tydlig med att jag egentligen inte har något emot kaxiga och tuffa hårdingar till rollpersoner. Problemet uppstår när alla andra runtomkring rp förvandlas till töntar och därför kan behandlas hur som helst. Att man kan vara en tuffing mot en del slp:s är en sak, det är en annan när det blir ett ändamål; att visa spelvärlden "...hur jävla hård man är...HöHö!"

Nja, nu kanske jag överdriver lite, men endast för att vara tydlig.

/Basse

 

[Rising]

Re: Hur?

som jag ser det blir det lite onyanserat. Liksom "...ingen JÄVEL ska minsann..." oavsett vem slp är. Och det får ju någon sorts konsekvens. Just nu, eftersom jag är en så blödig DM och dessutom usel på att slänga käft, så vinner rp alla konfrontationer av den där typen.

Okej, men då kan det nog vara bäst att köra något äventyr "på riktigt" och verkligen låta beteendena få jobbiga konsekvenser (men gör det inte med köpäventyret, för då kan det ju fuckas upp redan i inledningen). När jag var ung var jag jätteschysst i alla strider. Vi hade inte många, men i de vi hade så hjälpte jag alltid spelarna så att de nästan automatiskt vann. Man hade aldrig någon anledning att fly, för alla fajter SL bussade på spelarna hade han också typ en skyldighet att ledsaga dem säkert igenom. När jag väl började spela med opartiska spelledare så kom plötsliga dödsfall som en chock.

Det blir inte så roligt i det aktuella äventyret, men det kan ge ett visst mervärde på sikt. Jag har ingen spelgrupp som träffas regelbundet, men om du har det så kan det alltså vara värt för dig att prova att spela hardcore på det sättet en enstaka spelkväll.

Eller så rättar du dig efter spelarna och ändrar i äventyret.

Eller så frågar du spelarna om de skulle kunna tänka sig att spela med en annan inställning i just Red Hand of Doom (det låter som en eufemism för Fröken Höger), eftersom spelledarpersonerna där är så kinkiga.