Högt ärade Prins!
Må Gudarna beströ din levnadsbana med blomblad, och må en Gudomlig gnista med deras ynnest upplysa ditt unga förstånd!
Det är jag, Visir Abu-Bakr – den rättmätige Konungens förtrogne vän – som skriver till Dig i denna timme av yttersta nöd.
Det som den senaste tiden utspelats här, mitt i Rikets hjärta, trotsar allt jag hållit heligt. I en palatskupp har din far – Shapur IV, högvärdig Konung av Samarkand – försvunnit, och dina två systrar – Prinsessorna Nadine och Ramira – försatts i husarrest. Jag fruktar för Konungens liv. Det har kommit till min kännedom att förklädda lönnmördare i detta nu färdas i all hast för att ta Dig av daga. Måtte denna varning finna Dig och Ditt följe innan de gör det! Jag ber Dig, min Prins – gå under jorden, göm Dig medan tid är!
Hela ränkspelets djävulusiska vidd är fortfarande höljt i dunkel, men det är med ett tungt hjärta jag nämner palatskuppens initierare – Semal Ibn-Akal, palatsvaktens befälhavare; mannen som en gång tränade dig i stridens konst kontrollerar nu palatset och därmed vem som passerar in eller ut, samt Giafar bin Yahya, palatsets Akhond och Yaghuth-kultens ledare; han håller folket och ett allt mer uppskrämt hov i skack, och dina systrar är ”gäster” i hans flygel.
Förloppets början tycks mig vara flera år i det förflutna, då beduinstammen Bani Truf och deras hövding Negel bin Nejd förvisades från Riket; detta efter att det hade uppdagats att de plundrat ett flertal sidenkaravaner. Tidigare i år återvände de, i följe med en ny allierad – stammen Al Nuaim ryktas ha lika många ryttare som öknen har sandkorn. Deras ledare sägs ha ingått en pakt med djävulen själv, varvid han ständigt håller sitt anlete skylt och sin identitet dold. Dessa grymma män plundrade urskiljningslöst Rikets nordliga delar i veckor innan en armé, under Emir Sembdi, red ut för att hejda dem. De led ett förkrossande nederlag där uppe i norr, vars detaljer är mig obekanta. Vad alla i staden kunde bevittna är dock hur Emirens sargade kortege, med Emiren själv buren på bår, slaktades till sista man – av våra egna stadsvakter, vid Gudarna! – precis utanför stadsportarna. Kort därefter insjuknade Konungen hastigt i en oförklarlig sjukdom, och togs omhand av Akhond Giafars utsedda läkare. Han har inte setts till sedan dess.
Nyanlända främlingar rör sig nu i palatset; med öknens hårda levnadsbetingelser inristade i sina ärgade anleten, och utan att beblanda sig med hovets nobless. Jag fruktar för allas våran säkerhet. Med hjälp av en vän utanför palatsmurarna när jag en plan att få ut prinsessorna ur staden; går allt väl ämnar jag ta vår tillflykt till en isolerad oas. Når detta brev till Dig, så vet att vi har en allierad i köpmannen Bey Mani Al-Taula – den man som i sådana fall bidragit till att rädda Ert liv.
Du är Rikets och Dynastins sista hopp, och med vetskapen om vad som föregår här så vädjar jag – håll Dig borta från Samarkand!
----
Detta brev delges spelgruppen redan innan rollpersonerna är skapade. Därefter blir det deras uppgift att forma prinsen och hans följe. Äventyret börjar i Babylon, där prinsen bedriver sina studier (vad han studerar är upp till spelarna). Äventyret startar hos spelgruppens mentor; en inflytelserik man som gjort vad han kunnat för att vistelsen i Babylon ska vara så behaglig för den unge prinsen som möjligt. Samtliga rollpersoner har samlats i hans solarium, och på bordet mellan dem ligger brevet. De får viss tid på sig att tala sig samman och bilda sig en uppfattning innan lönnmördarnas anfall sparkar igång äventyret på allvar - lite action senare kommer mentorns bostad att börja brinna, och han själv dör i lågorna. Det finns ingenting kvar för dem i Babylon, varvid staden enbart ska fungera som en första kuliss. Nästa gång vi träffar dem kommer de redan befinna sig på konungarikets mark.
I brevet etableras ett flertal namn, men förbindelsen dem emellan är okänd. Kanske har du lust att hjälpa till?
Shapur IV, högvärdig konung av Samarkand: är tyvärr avliden, och hör kanske inte hemma här. Intressant att veta är att han förvaras på ett block is i palatsets källarvalv. Varför? Ingen aning.
Visir Abu-Bakr: trots sin obrottsliga lojalitet är hans plan att smuggla ut sessorna tänkt att misslyckas, i alla fall delvis. Vad som sedan skett honom är mig okänt.
Prinsessorna Nadine och Ramira: de är intressanta spelpjäser, och ska helst framstå som två färgstarka karaktärer. Deras öde avgörs av vem som är intresserad av faderlösa prinsessor, och hur mycket. Duger de som gisslan, eller ska det till ett tvångsgifte eller två också?
Semal Ibn-Akal: en militärens man med ambitioner. Han skulle nog gärna vilja känna en kronas tyngd på sitt huvud, men frågan är om han till fullo vet vilket spel han har gett sig in i.
Giafar bin Yahya, palatsets Akhond och Yaghuth-kultens ledare: jag har ett erkännande att göra - Giafar ÄR Jafar, jag har bara förklätt honom lite. Han är helt klart ute efter makt, men kanske inte nödvändigtvis av den världsliga sorten.
Negel bin Nejd, hövding över beduinstammen Bani Truf: en rebell och en sticka i rumpan för vilken kung som helst. Frågan är vad han i det långa loppet förväntar sig att vinna i samarbetet med Al Nuaim.
Al Nuaim-stammens okände ledare: pakt med djävulen? Okänd identitet? Det här kan man ha hur roligt som helst med. En idé jag hade var att låta denne tillhöra en gammal och, vad man trott, utdöd konungadynasti - lite som Aragon, men mycket elakare.
Köpmannen Bey Mani Al-Taula: allierad? Bara så länge det gynnar hans syften. Det är inte säkert att han är vem han utgör sig för att vara. En inledande vän för vem förräderi kommer sig naturligt. Tanken var att låta honom ligga bakom att Abu-Bakrs rymningsplan misslyckas. Bey Mani opererar från ett mobilt karavanläger utanför Samarkand, och han har många resurser till hands. Han har helt klart en egen agenda i detta spel, men vilken?
----
Till sist så är detta äventyr systemlöst fram till nu. Här tar jag gärna emot hjälp - vilket spel/system tycker du passar bäst för ett scenario i denna stil. Egna preferenser spelar roll, så länge du motiverar dem.
Må Gudarna beströ din levnadsbana med blomblad, och må en Gudomlig gnista med deras ynnest upplysa ditt unga förstånd!
Det är jag, Visir Abu-Bakr – den rättmätige Konungens förtrogne vän – som skriver till Dig i denna timme av yttersta nöd.
Det som den senaste tiden utspelats här, mitt i Rikets hjärta, trotsar allt jag hållit heligt. I en palatskupp har din far – Shapur IV, högvärdig Konung av Samarkand – försvunnit, och dina två systrar – Prinsessorna Nadine och Ramira – försatts i husarrest. Jag fruktar för Konungens liv. Det har kommit till min kännedom att förklädda lönnmördare i detta nu färdas i all hast för att ta Dig av daga. Måtte denna varning finna Dig och Ditt följe innan de gör det! Jag ber Dig, min Prins – gå under jorden, göm Dig medan tid är!
Hela ränkspelets djävulusiska vidd är fortfarande höljt i dunkel, men det är med ett tungt hjärta jag nämner palatskuppens initierare – Semal Ibn-Akal, palatsvaktens befälhavare; mannen som en gång tränade dig i stridens konst kontrollerar nu palatset och därmed vem som passerar in eller ut, samt Giafar bin Yahya, palatsets Akhond och Yaghuth-kultens ledare; han håller folket och ett allt mer uppskrämt hov i skack, och dina systrar är ”gäster” i hans flygel.
Förloppets början tycks mig vara flera år i det förflutna, då beduinstammen Bani Truf och deras hövding Negel bin Nejd förvisades från Riket; detta efter att det hade uppdagats att de plundrat ett flertal sidenkaravaner. Tidigare i år återvände de, i följe med en ny allierad – stammen Al Nuaim ryktas ha lika många ryttare som öknen har sandkorn. Deras ledare sägs ha ingått en pakt med djävulen själv, varvid han ständigt håller sitt anlete skylt och sin identitet dold. Dessa grymma män plundrade urskiljningslöst Rikets nordliga delar i veckor innan en armé, under Emir Sembdi, red ut för att hejda dem. De led ett förkrossande nederlag där uppe i norr, vars detaljer är mig obekanta. Vad alla i staden kunde bevittna är dock hur Emirens sargade kortege, med Emiren själv buren på bår, slaktades till sista man – av våra egna stadsvakter, vid Gudarna! – precis utanför stadsportarna. Kort därefter insjuknade Konungen hastigt i en oförklarlig sjukdom, och togs omhand av Akhond Giafars utsedda läkare. Han har inte setts till sedan dess.
Nyanlända främlingar rör sig nu i palatset; med öknens hårda levnadsbetingelser inristade i sina ärgade anleten, och utan att beblanda sig med hovets nobless. Jag fruktar för allas våran säkerhet. Med hjälp av en vän utanför palatsmurarna när jag en plan att få ut prinsessorna ur staden; går allt väl ämnar jag ta vår tillflykt till en isolerad oas. Når detta brev till Dig, så vet att vi har en allierad i köpmannen Bey Mani Al-Taula – den man som i sådana fall bidragit till att rädda Ert liv.
Du är Rikets och Dynastins sista hopp, och med vetskapen om vad som föregår här så vädjar jag – håll Dig borta från Samarkand!
----
Detta brev delges spelgruppen redan innan rollpersonerna är skapade. Därefter blir det deras uppgift att forma prinsen och hans följe. Äventyret börjar i Babylon, där prinsen bedriver sina studier (vad han studerar är upp till spelarna). Äventyret startar hos spelgruppens mentor; en inflytelserik man som gjort vad han kunnat för att vistelsen i Babylon ska vara så behaglig för den unge prinsen som möjligt. Samtliga rollpersoner har samlats i hans solarium, och på bordet mellan dem ligger brevet. De får viss tid på sig att tala sig samman och bilda sig en uppfattning innan lönnmördarnas anfall sparkar igång äventyret på allvar - lite action senare kommer mentorns bostad att börja brinna, och han själv dör i lågorna. Det finns ingenting kvar för dem i Babylon, varvid staden enbart ska fungera som en första kuliss. Nästa gång vi träffar dem kommer de redan befinna sig på konungarikets mark.
I brevet etableras ett flertal namn, men förbindelsen dem emellan är okänd. Kanske har du lust att hjälpa till?
Shapur IV, högvärdig konung av Samarkand: är tyvärr avliden, och hör kanske inte hemma här. Intressant att veta är att han förvaras på ett block is i palatsets källarvalv. Varför? Ingen aning.
Visir Abu-Bakr: trots sin obrottsliga lojalitet är hans plan att smuggla ut sessorna tänkt att misslyckas, i alla fall delvis. Vad som sedan skett honom är mig okänt.
Prinsessorna Nadine och Ramira: de är intressanta spelpjäser, och ska helst framstå som två färgstarka karaktärer. Deras öde avgörs av vem som är intresserad av faderlösa prinsessor, och hur mycket. Duger de som gisslan, eller ska det till ett tvångsgifte eller två också?
Semal Ibn-Akal: en militärens man med ambitioner. Han skulle nog gärna vilja känna en kronas tyngd på sitt huvud, men frågan är om han till fullo vet vilket spel han har gett sig in i.
Giafar bin Yahya, palatsets Akhond och Yaghuth-kultens ledare: jag har ett erkännande att göra - Giafar ÄR Jafar, jag har bara förklätt honom lite. Han är helt klart ute efter makt, men kanske inte nödvändigtvis av den världsliga sorten.
Negel bin Nejd, hövding över beduinstammen Bani Truf: en rebell och en sticka i rumpan för vilken kung som helst. Frågan är vad han i det långa loppet förväntar sig att vinna i samarbetet med Al Nuaim.
Al Nuaim-stammens okände ledare: pakt med djävulen? Okänd identitet? Det här kan man ha hur roligt som helst med. En idé jag hade var att låta denne tillhöra en gammal och, vad man trott, utdöd konungadynasti - lite som Aragon, men mycket elakare.
Köpmannen Bey Mani Al-Taula: allierad? Bara så länge det gynnar hans syften. Det är inte säkert att han är vem han utgör sig för att vara. En inledande vän för vem förräderi kommer sig naturligt. Tanken var att låta honom ligga bakom att Abu-Bakrs rymningsplan misslyckas. Bey Mani opererar från ett mobilt karavanläger utanför Samarkand, och han har många resurser till hands. Han har helt klart en egen agenda i detta spel, men vilken?
----
Till sist så är detta äventyr systemlöst fram till nu. Här tar jag gärna emot hjälp - vilket spel/system tycker du passar bäst för ett scenario i denna stil. Egna preferenser spelar roll, så länge du motiverar dem.