Troberg
Sinister eater
- Joined
- 27 Jun 2001
- Messages
- 17,663
Ett exempel till för min tes
Helt orelaterat Caligulas ståndpunkt så använder jag hans exempel för att visa hur det kan vara rimligt i en spelvärld.
1. Inga egna samhällen. I många världar bor halflings och andra småfolk tillsammans med de större folken. Hur stor chans är det att någon halfling skulle bli paladin (eller ens känna sig som en krigare) i ett samhälle där alla är dubbelt så långa och starka?
2. Ingen korstågsreligion eller direkta hot. Så här funkar det i Tolkiens värld. De behöver inte slåss, så de blir fridsamma, godmodiga och lugna, ungefär som en halvlång skåning med håriga fötter.
3. De är små och mjäkiga jämfört med andra och har blivit undertryckta. Fan ta den som sticker upp, upprorsmakare råkar illa ut. Så funkar det i Midnight.
4. Allianser. Man inser att man inte är en militär makt och lierar sig därför med en sådan. Man ger jordbruksprodukter i ersättning för beskydd. Lite samma sak som att Åland har ett avtal om försvar med England.
I min värld kör jag en blandning mellan 1 & 4. Halflings lever i små jorbruksbyar tillsammans med jättar (som i min värld är 3-4 m och lika godmodiga som halflings). De har snarlikt sinnelag, de kompletterar varandra bra (halflings är bra på småpill som att rensa ogräs, jättar är bra på det tunga jobbet), fast av praktiska skäl är blandäktenskap dock fortfarande mycket ovanligt. I en sådan symbios är det naturligt att försvarsrollen faller på jättarna och halflings överväger inte ens en sådan karriär. Halflings kan fortfarande jaga, speja, smyga och tjuva, men de överlåter den öppna konfrontationen åt jättarna.
Vad har jag då åstadkommit genom detta i speltermer? Jag har gett både halflings och jättar en plats i världen. Jag har gett dem vänner som ger dem ytterligare möjligheter. Jag har skapat en översiktlig, men levande, bild av hur deras byar kan te sig. Jag har förklarat hur de står emot yttre hot. Osv.
Var inte rädd för att ge olika raser olika karaktär, även om det i viss mån också styr dem.
Helt orelaterat Caligulas ståndpunkt så använder jag hans exempel för att visa hur det kan vara rimligt i en spelvärld.
Låt oss fundera lite över vad som skulle kunna göra halfling paladiner praktiskt taget ickeexisterande i en värld.
1. Inga egna samhällen. I många världar bor halflings och andra småfolk tillsammans med de större folken. Hur stor chans är det att någon halfling skulle bli paladin (eller ens känna sig som en krigare) i ett samhälle där alla är dubbelt så långa och starka?
2. Ingen korstågsreligion eller direkta hot. Så här funkar det i Tolkiens värld. De behöver inte slåss, så de blir fridsamma, godmodiga och lugna, ungefär som en halvlång skåning med håriga fötter.
3. De är små och mjäkiga jämfört med andra och har blivit undertryckta. Fan ta den som sticker upp, upprorsmakare råkar illa ut. Så funkar det i Midnight.
4. Allianser. Man inser att man inte är en militär makt och lierar sig därför med en sådan. Man ger jordbruksprodukter i ersättning för beskydd. Lite samma sak som att Åland har ett avtal om försvar med England.
I min värld kör jag en blandning mellan 1 & 4. Halflings lever i små jorbruksbyar tillsammans med jättar (som i min värld är 3-4 m och lika godmodiga som halflings). De har snarlikt sinnelag, de kompletterar varandra bra (halflings är bra på småpill som att rensa ogräs, jättar är bra på det tunga jobbet), fast av praktiska skäl är blandäktenskap dock fortfarande mycket ovanligt. I en sådan symbios är det naturligt att försvarsrollen faller på jättarna och halflings överväger inte ens en sådan karriär. Halflings kan fortfarande jaga, speja, smyga och tjuva, men de överlåter den öppna konfrontationen åt jättarna.
Vad har jag då åstadkommit genom detta i speltermer? Jag har gett både halflings och jättar en plats i världen. Jag har gett dem vänner som ger dem ytterligare möjligheter. Jag har skapat en översiktlig, men levande, bild av hur deras byar kan te sig. Jag har förklarat hur de står emot yttre hot. Osv.
Var inte rädd för att ge olika raser olika karaktär, även om det i viss mån också styr dem.
