Nekromanti Halloween och skräckrollspel

[Mundo]

Snart är det dags, alla helgons natt.

Dags för skräck i form av film, konstiga val av utstyrslar på fester och pumpor överallt. Givetvis är den naturliga följdfrågan...

Vad är er bästa skräckupplevelse när det kommer till rollspel? Vilket typ av rollspel gör sig bäst för skräck?

Blir ni ens rädda när ni spelar rollspel?

 

[Henke]

Frågan har säkert varit uppe mängder med gånger i olika trådar (men jag tycker det är lika intressant varje gång).

Bästa skräckupplevelse som SL var när jag spelledde min grupp i Upsalasvitens "Mörkret mellan stjärnorna" och *SPOILERVARNING* RP skall undersöka ett utomjordiskt stenägg i husets källare. Jag beskriver mörkret, obehaget, varelsens otäcka ludna maskform med sylvassa käftar, oordning i källaren som någon kanske har rotat i, möss som springer över golvet och den gnisslande skafferidörren som står på glänt. När jag gjorde ett plötsligt läte så hoppade en av spelarna bakåt och skrek en av rädsla vilket är den bästa responsen jag tror jag fått någonsin. Fantastiskt nog lyckas jag fånga scenen på min inspelningsutrustning och avsnittet finns att lyssna på i vår podcast ("spelledarens pod" på Itunes).

Bästa skräckupplevelse kan ha varit Skräck i Warwick House (introäventyret till Chock) när zombien på köksbordet börjar röra på sig och anfaller RP. Annars var det även stort obehag när vi spelare Call of Cthulhu i Chicago och min torped hamnar i samma hiss som sitt tilltänkta offer, offrets livvakt och flickvän och alla väntar på att de andra skall trycka på våningsknapparna.

 

[Mundo]

När jag var en liten skit (12?) så spelade vi det färdigskrivna äventyret Djupets Fasor, där det ingår att slåss med en del odöda mot mitten/slutet på kampanjen.

Jag är spelledare, och vi spelar i ett rum som vi mörklagt. Levande ljus gör att SL kan läsa av karaktärsbladen, för resten är det nästan kolsvart (förutom ljuset runt SL/papperna).

Spelarna går frammåt i en en mörk grotta och ser några spår som plötsligt slutar vid en hög av ben/rustning/vapen. Spelarna är nojade som fan.

Sen sparkar min storebror plötsligt upp dörren, vevar en cuba-cola i handen och undrar vad vi håller på med. Alla skrek.

Sen dess har vi aldrig kunnat uppnå den höjden av nojja igen i min spelgrupp.

 

[Taogoli]

Första chock äventyret, helt klart. (Skräck i Warwick house)

Upplägget var prefekt, vi har 11-12 år vid tillfället, är hos en kompis vi inte brukar vara så mycket hos, deras hus låg lite avsides i samhället, höst, kväll, lagom mörkt och det snålblåste ute. Ensamma i den gamla två våningshuset. Till detta var det en gammal prästgård, där prästen hängt sig i trädgården en gång i tiden. Ljuset var lite halvskumt i huset pga vissa problem med elen i huset.

Vi hade spela ett tag och kommit en bit i äventyret och det hade börjat hända lite saker i spelet. Alla var lite lagom på helspänn

Helt plötsligt hör vi steg i trappen. Vi kollade på varandra med lite förundrade blickar, vi var ju ensamma i huset, eller?

Stegen fortsätter i långsam takt uppåt (trappen var av sorten vriden, så den som gick uppför skulle man se tämligen direkt), nu skulle vi ha sett den som gick uppför. Ingen syntes.

Stegen fortsatte, hunnit uppför halva trappen. Ingen syns. Paniken tilltar bland oss.

Stegen fortsätter, vi skulle ha sett personen i trappen från halva låren och uppåt. 5 killar kastar sig bakom en soffa och kikar desperat över kanten. J**lar va rädda vi har.

Stegen fortsätter, rädda så vi nästan grinar, kvider av skräck som små barn gör och blundar och kikar om vart annat.

Nu har stegen på sista trappsteget, ser fortfarande ingen. vi är alla beredda att springa därifrån i panik, verkligen lyste i ögon på oss alla. Alla var nog nära att göra i brallorna vid det här laget ????

Upp hoppar en lite gulsträcklig kattunge på sista steget. Vi höll alla på att dö av lättnad. Kattungen hade vi gosat med innan vi börjat spela och helt glömt bort. Den ville tydligen gosa mera och hade därför hoppat ett trappsteg i taget uppför hela trappen, precis i lagom takt som någon gick.

Kattungen var väl 4-5 veckor och lagom klumpig för att inte kunna ta sig fram tyst. Kattmamman kom lite surt och hämtade äventyrliga unge från oss senare. Det blev inte något chock spel den kvällen

Det var riktig skräck det. Har inte sett någon skräckfilm som kommit i närheten av den känslan som denna upplevelse gav.
Ska säga att därefter spelade vi rollspel hem hos mig, i mitt rum, till mina föräldrars förtret, då vi kunde hålla på långt in på nätterna ibland.

Taget från mitt inlägg i mest otäcka äventyret

Har en tanke på att utsätta min ena grabb och hans kompisar för det snart