Nekromanti Halvsmarta rollpersoner

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,323
Location
Helsingborg
Vi har diskuterat grundegenskapen intelligens till dödagar, men då mestadels att man inte kan rollspela högre intelligens än vad man har själv (läs trådarna för argument mot detta). Jag själv har aldrig haft något problem med att spela jättekorkade karaktärer, för det är typ "Öhh, böö, lalala" och så är alla nöjda. Grejen är att nu har jag två karaktärer - en i Scion och en i EDoD (ja, jag är spelare i det också) - som har en halvlåg intelligens (det allra lägsta i Scion och 7 i BRP-spelet). Jag brukar normalt vara den klurige killen som klurar och klurar och kommer med planer, men nu vet jag inte riktigt hur jag ska spela.

Det hela beror förvisso på vad man lägger in i ordet intelligens, men jag tycker att det är skitsvårt att spela halvsmarta rollpersoner, just för att jag inte vet direkt om min rollperson borde komma på sådana lösningar. Ta i EDoD där jag nästan direkt började misstänka min okända arbetsgivare som "bad guy" när han ger mig ett uppdrag att spionera på hans största och enda konkurrent. Saken är den att det sätter mig lite i klistret när jag metatänker - för jag anser att scenariot inte har innehållit några större överraskningar (när vi drog ut till havet så kom pirater - ingen direkt stor överraskning), så däri borde vår överraskning ligga. Allting har flutit på alltför bra utan några större svårigheter.

Med andra ord, tvisten är säkert att arbetsgivaren är ond då det enda vi har är vår arbetsgivares ord på att den vi ska spionera på är en usling. Om min rollperson är ointelligent så borde hon inte ifrågasätta detta utan bara köra på. OM det nu är så att arbetsgivaren är ond. Det skulle lika gärna kunna vara så att hon har misstagit sig och han inte alls är ond, men då är hon ju korkad för att hon har trott det.

Det här är skitsvårt för mig, men det är också jättejobbigt att inte behöva kläcka några planer. Mina spelledare är inte tillräckligt fräscha för att kunna styra om mina planer så att de istället blir ointelligenta. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men det slutar väl med att jag slår ett slag för att se om rollpersonen verkligen kommer på planen som jag hittar på. Antingen det eller att jag berättar mina tankar som ett metaspelande.

/Han som tycker det är lustigt att Firefox ordlista godkänner "skitsvårt" men inte "jättejobbigt"
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,184
Location
Rissne
Min spontana kommentar är att problemet mycket riktigt ligger i definitionen av intelligens. Jag har enormt svårt för definitioner som inbegriper t.ex klassisk "smarthet" ("nej, du är för dum för att fatta X"). Varför? Jo, just för att det är enormt svårt att känna ordentlig inlevelse i en rollperson med drastiskt skiljd smarthet än en själv.

Jag brukar envisas med att intelligens kan få representera Minne, Inlärningsförmåga samt vad som inom intelligensforskningen kallas logisk-matematisk intelligens (googla de sju intelligenserna, kolla listan, ta bort sånt man tycker borde rollspelas - färdigt). Med andra ord, med intelligens kan man minnas saker och lösa logiska problem. Chiffer, pussel, matematiska saker.

Jag tycker att det är skitdumt att skapa en situation där man som spelare begränsas i sitt inlevande av att vara för smart. Fast det kanske bara är för att jag generellt gillar att lösa just den där typen av problem i rollspel...
 

soda_UBBT

Warrior
Joined
30 Jul 2001
Messages
267
Location
Luthagen, Uppsala.
Med risk för att öppna en krutdurk här..
Jag tycker att det är skitdumt att skapa en situation där man som spelare begränsas i sitt inlevande av att vara för smart. Fast det kanske bara är för att jag generellt gillar att lösa just den där typen av problem i rollspel...
Eller för att du inte tycker det är kul att rollspela någon annan än dig själv. Djupimmersionism eller vad kallade du det?
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Jag tycker det är skitkul att spela halvkorkade rollpersoner.

Låt mig illustrera: Jag själv, och de flesta av mina rollpersoner, brukar tänka och begrunda en jävla massa hela tiden. Med 'halvkorkad', syftar jag på en person som inte tänker efter så mycket, utan låter känslorna och magkänslan styra dess agerande hela tiden, och är lättmanipulerad och naiv. Den har ingen djuplodande bakomliggande orsak för sitt agerande, annat än att 'det verkade smart' eller 'det kändes rätt' eller 'han förtjänade det', och de analyserar aldrig situationer särskilt ingående - i de fall de -försöker- göra det, blir det bara fel ändå eftersom deras resonemang inte håller. Jag älskar att gestalta sådana karaktärer, något jag gör alldeles för sällan, för det är så enormt befriande ibland. Det låter mig liksom lägga undan all jävla överflödig bildning och all den eventuella EQ jag besitter, och lyfta fram de grundläggande, simpla tankar och känslor som ändå alltid finns där i botten i smyg, och som emellanåt kan ge en oväntat klarsynta insikter emellanåt. (Sådana där basala men märkliga insikter som fjortisar på tjuvlyssnat.se ger luft åt hela tiden, liksom). Vad är problemet ur inlevelse-perspektiv med det? För jag kan då rakt inte se det.

- Ymir, undrar
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
"Jag tycker det är skitkul att spela halvkorkade rollpersoner."

Vänta tills du spelat i ett scenario där det mer elelr mindre känns som ett avsnitt av My Name is Earl, fast med mer spontanvåld och bollträn mot knäskålar... då är det kul :gremgrin:


Storuggla, bra serie - bra kampanjuppslag
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
...fast bäst i My Name is Earl är ju Crabman, som är den enda som -inte- är halvkorkad. (Eller ja, Randy är väl helkorkad på gränsen mot utvecklingsstörd iofs). Fast det kan väl kvitta iofs, för i 9 fall av 10 beter sig Crabman som att han är det :gremlaugh:

- Ymir, lite OT nu
 

Nightowl

Champion
Joined
17 May 2000
Messages
8,341
Location
Avliden, Tristerbotten
I en av de längsta och bästa kampanjer jag spelar (till RuneQuest III/Glorantha) var rollpersonena Harold tämligen dum, och spelaren valde att låta Harold vara en klurig person, det är bara att han klurar ut korkade saker som han sedan argumenterar ivrigt för. Rollpersonen Richard var något smartare; hans dumhet manifesteras i att han lyssnar på folk som Harold (och en del SLP i hans närhet som också kommer med mariginellt klyftiga förslag) eftersom han tycker det är jobbigt att tänka efter.

Om du vill klura, försök klura fel, och se om det fungerar. Det kräver faktiskt mer eftertanke än att klura rätt, och är en variation på att bara vara naiv eller okomplicerad.

Erik
 

Flurtis

Hero
Joined
27 Feb 2004
Messages
1,076
Location
Oskarshamn
Eller för att du inte tycker det är kul att rollspela någon annan än dig själv. Djupimmersionism eller vad kallade du det?
Jag anser att det inte bara är inlevelsen som drabbas utan hela spelupplevelsen. Oavsett ifall du spelar Narrativt eller Immersionistiskt så är det ju aldrig bra när du blir begränsad i spelupplevelsen. Nu är jag vissserligen av den uppfattningen att ett system ska förhöja spelupplevelsen för att ha någon funktion.

//flurtis
 

Andy

Vila i frid
Joined
4 May 2001
Messages
1,403
Location
Ågesta, Stockholm
Jag spelade en polis i Mutant (CSI Hindenburg) som hade låg intelligens. Vid ett tillfälle förhörde jag en person som hade tillverkat ett rep som funnits på mordplatsen. Det visade sig att han var en vanlig hantverkare men hade en del skumma kompisar. Jag ställde massa ledande frågor och tvingade fram svar och misstolkade svar som jag fick av hantverkaren. När min polis sedan rapporterade förhöret till sin överordnade (Laurentis af Miele) så la han fram allt som att hantverkaren var i maskopi med ett gäng kallblodiga mördare. Egentligen var de bara vanliga sjömän som söp på hamnkrogarna i Hindenburg och som repslagaren var gammal god vän med.

Så försökte jag få fram min karaktärs låga intelligens. :gremlaugh:
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,184
Location
Rissne
Eller för att du inte tycker det är kul att rollspela någon annan än dig själv. Djupimmersionism eller vad kallade du det?
Nejdå.

Jag föredrar att spela personer som liknar mig själv, eller representerar någon av mina inre personas/arketyper - detta för att katharsisupplevelsen lättare uppnås om man verkligen kan identifiera sig med karaktären.

Detta är dock lite utanför ämnet.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
"Det här är skitsvårt för mig, men det är också jättejobbigt att inte behöva kläcka några planer."

Lyssna på vad folk säger i tråden. Det är klart att din rollperson kan kläcka en massa planer, men de behöver inte vara smarta, välmotiverade eller genomtänkta. När jag spelar korkade karaktärer så kläcker de planer hela tiden, visserligen urusla och impulsiva planer men de sitter inte passiva och låter sig manipuleras. Ofta leder de till trubbel för hela spelgruppen eller åtminstone för rollpersonen.

Sedan kan du också välja lämpliga situationer för att visa att din karaktär inte är särskilt smart. Han behöver inte gå runt och bli lurad av precis alla eller aldrig förstå någonting. Om han ständigt är urkorkad så blir han också en stor belastning för gruppen och hans beteende kan även leda till påfrestningar för de andra spelarna. Låt honom blir lurad av någon annan rollperson eller låt honom hänga upp sig på enskilda detaljer. Klura ut något som är karaktärens kännetecknande dumhet, som till exempel att han lätt blir manipulerad av kvinnor, att han är impulsiv, att han missuppfattar svåra ord för att vara personliga förolämpningar, att han tror alla om gott och så vidare.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Intelligens, en horoshopliknande illusion?

Det är ett mycket svårt ämne som som tagit upp, men det beror som andra säger helt och hållet på definitionen.
Det finns ju också otaliga sätt att spela detta på också.
Själv så har jag spelat både och, och att spela dum är ju självklart lättast. Jag är då ganska stereotypisk. Jag kan försöka beskriva lite om de olika vägarna jag kör för att spela båda dessa.
Kanske lyckas jag inte fullt, med jag siktar på dessa metoder i alla fall.



<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
How to be a true dummie in RPG
Först och främst, även fast jag får en massa bra lösningar och idéer som spelare ser jag till att aldrig lägga fram dem genom min karaktär, jag är ju dummare än genomsnittet.
Vad det sedan kommer till kunskapsfärdigheter, ja, de har ju lågt värde om de baseras på INT och dessutom bör man försöka att inte använda dem alltför ofta.
Att tänka efter, nej det gör jag inte då. Jag låter helt och hållet känslor, initiativ och de bokstavligt relaterade missförstånden styra mina handlingar. Nu skall man ju dock inte vara för dum, bara för att man är korkad så har man ju sin självbevarelsedrift etc.
Men det brukar ungefär se ut något sånt här.
Håll tillbaka smartheten emellan spelaren och karaktären.
Be stupid!

To be a smart guy is how to bluff
- Ja, att bluffa det genom skådespel, så att man verkar smart och häftigt etc.
Ta t.ex. Gandalf som ett ledljus. Jag tror inte att Ian McKellen är en överintelligent person. Kanske en intellektuell och duktig skådis, men han har nog inget som direkt skiljer honom från oss andra. Men med rätt manus och agerande kan man ju alltid verka smart.
Så när jag skall vara en smart karaktär kan jag ibland ha ett lite mer komplicerat ordförråd. Ibland kan man också leka så där trollkarls-gåtfull om man vill det också.
Sedan vad det kommer till händelser och aktioner. Då tvingar jag mig själv som spelare att överlägga allt lite mer än annars. Tänk på vad du gör, och tänkt på konsekvenserna i första hand. När man tänker på konsekvenser så ser man oftast bristerna och kan då bygga ihop en bättre och bättre plan ju mer man överlägger.
Detta gör att man faktiskt blir lite smartare, att tänka mycket före gör mycket. Eftersom jag då kan överföra mitt överläggande ingame, (även om nu karaktären är smartare än mig), så har jag ju tillåtelse att min karaktär kan lägga fram "smarta" grejer.

Så allt jag överlägger i min skalle kan jag sedan föra vidare till min karaktär så att han överlägger med andra karaktärerna. Och ännu en illusion av smarthet: Då kommer de säkert hjälpa till att överlägga, men eftersom det var jag som förde allt på tal verkar ändå jag visast, även om det kanske slutade med att de tillförde mer i slutändan till min överläggning. Så kan man avsluta ingame-diskussionen med "Ja, då gör vi som jag sagt", även om de andra även senare var med på överläggandet.
Så, man för det på tal och stjäl obemärkt credsen. Då verkar man smart. Man gör sig till ledargestalten, då verkar man också smart.

Det är så, tar man ledningen och för alla överläggningar på tal, och har tur att merparten av ens idéer går vägen kommer de andra karaktärerna automatiskt att så upp till ens karaktär, utan att ens spelarna tänker på det, för de är faktiskt också påverkade på samma vis. De förblinad lite av spelet så att säga.

Så, att spela intelligent - märkbart intelligent än andra - går egentligen inte om man nu inte är det i verkligheten också, tror jag.
Man får göra det med illusioner som egentligen inte handlar mer än om att ta för sig och ta över lite lagom, vilket gör att ens anseende som tänkare verkar större. En annan god sak är också då att satsa högt på att använda sig av Bildning, kunskapsfärdigheter etc. för att få lite all-aroundinformation som gör att man kan flyta ut ännu lite mer.

En sak man kan göra som spelare, om SL tillåter, är att anteckna så mycket man bara orkar. Äventyret kan vara svårt och kringelkrokigt, men antecknar man då all information som RP sitter på, och försöker skaffa sig en överblick hjälper det också till. Då man kan i sin karaktär gör mycket goda överläggningar, sumera för de andra i fin och rutad ordning och man verkar åter som den smarte med gott minne som alltid dessutom har koll på läget.
Försöka att sköta det administrativa, det är också en god egenskap som vi alltid förknippar med "bright heads". Av någon anledning. Så man kan frivilligt ta på sig att sköta sådana saker åt sitt party. Då blir man ofta rådfrågad, och återigen den smarte papperskillen som håller hjärnan i form.

Inget utav detta har alls med någon sorts intelligensskillnad att göra, som jag redan påpekat. Utan handlar mer om intellekt och nogrannhet, men det förknippas allt för ofta med en smartare person och fungerar gott som en illusion.

<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>


Det som jag tycker du borde göra, Han, (om din karaktär t.ex. skall vara smartis)när du nu vill vara hjärnan att avslöja äventyrets hemligheter, är att skapa en illusion.
...Genom att låta de andra tro att du avslöjar hemligeheterna - att du kommit på skurken etc.
Detta genom att överlägga möjligheten för de andras RP genom din RP. När ni spelar mot varandra tror jag att det skulle fungera om du karaktär var den som först av alla sade:
"Jag tror vi är lurade, han är säkert en skurk den där. Jag känner det på mig. Det är något lurt på gång i alla fall, så mycket har jag räknat ut. Jag skall bara se till att bevisa det skall ni se. Om fallet inte är det, för jag har flera magkänslor, så ligger det säkert en uggla begraven bakom den där typen. Någon styr säkert honom om han inte skulle vara självaste skurken själv."
Vipps så har du lagt fram en massa spekulationer, som inte är annat än spekulationer. Men de verkar i slutändan mer om de mer direkt eller indirekt skulle stämma litegranna. Och ju mer du kan binda ihop flera stycken, utan att tala emot dig själv alltför uppenbart så kommer något utav det du säger kunna tolkas som rätt väg.
Ungefär som ett horoskop, var otydlig, för i slutändan kommer de andra självmant att lägga ihop det tunna och gåtfulla du lagt fram med det som händer, och därmed få känslan av att du faktiskt hade rätt och löste det.

Ska du vara dum, sluta att spekulera, låt de andra leda spelet, och om du vara verkligt dum ställ till det och strunta i vad du som spelare kommit fram till. Försöka att spela din roll, som absolut inte skulle ha tänkt så. Jag brukar som sagt inte blnda mig i spekulationer, (jo, kanske, fast med jävligt lite att säga, och det bara självklara dummie-saker), handlingar som bör överläggas etc. Så, att spela dum, stereotypiskt, överlägg ingenting. :gremwink:

Är du med på vad jag menar?
 

Svarte Faraonen

Sumer is icumen in
Joined
12 Oct 2000
Messages
10,866
Location
Värnhem, Malmö
Bra ointelligenta karaktärer

Vad finns det för välskrivna, ointelligenta karaktärer i olika former av fiktion? Gene i Templar är den jag omedelbart tänker på, men det lär finnas fler exempel folk kan komma med. Det måste ju finnas karaktärer som lyckas vara dumma utan att vara irriterande eller endimensionella.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Re: Bra ointelligenta karaktärer

Hagrid i Harry Potter är ett annat bra exempel.
Han är inte dum i den mening att han är typ... Efterbliven.
Men han glömmer sig ofta och har en tendens att handla utan att tänka ordentligt.
Neville Longbottom i Potter är också ett bra exempel.
Han är inte dum, bara okunnig och nervös, vilket gör att han verkar småkorkad.
Peregrin "Pippin" Took i Sagan Om Ringen. Är likadan i sitt befarande som Hagrid ungefär.
 

Dewil

Skrivbordsgeneral
Joined
30 Jun 2000
Messages
1,769
Location
Nett-ruh-bi
Groo: Who are you calling a mendicant?!
*våld följer*
I julas blev en kille i Gävle livshotande misshandlad efter att utanför krogen ha sagt till en kompis "vilket publikum det var här i kväll".

Dewil
 
Top