Rickard
Urverk speldesign
Vi har diskuterat grundegenskapen intelligens till dödagar, men då mestadels att man inte kan rollspela högre intelligens än vad man har själv (läs trådarna för argument mot detta). Jag själv har aldrig haft något problem med att spela jättekorkade karaktärer, för det är typ "Öhh, böö, lalala" och så är alla nöjda. Grejen är att nu har jag två karaktärer - en i Scion och en i EDoD (ja, jag är spelare i det också) - som har en halvlåg intelligens (det allra lägsta i Scion och 7 i BRP-spelet). Jag brukar normalt vara den klurige killen som klurar och klurar och kommer med planer, men nu vet jag inte riktigt hur jag ska spela.
Det hela beror förvisso på vad man lägger in i ordet intelligens, men jag tycker att det är skitsvårt att spela halvsmarta rollpersoner, just för att jag inte vet direkt om min rollperson borde komma på sådana lösningar. Ta i EDoD där jag nästan direkt började misstänka min okända arbetsgivare som "bad guy" när han ger mig ett uppdrag att spionera på hans största och enda konkurrent. Saken är den att det sätter mig lite i klistret när jag metatänker - för jag anser att scenariot inte har innehållit några större överraskningar (när vi drog ut till havet så kom pirater - ingen direkt stor överraskning), så däri borde vår överraskning ligga. Allting har flutit på alltför bra utan några större svårigheter.
Med andra ord, tvisten är säkert att arbetsgivaren är ond då det enda vi har är vår arbetsgivares ord på att den vi ska spionera på är en usling. Om min rollperson är ointelligent så borde hon inte ifrågasätta detta utan bara köra på. OM det nu är så att arbetsgivaren är ond. Det skulle lika gärna kunna vara så att hon har misstagit sig och han inte alls är ond, men då är hon ju korkad för att hon har trott det.
Det här är skitsvårt för mig, men det är också jättejobbigt att inte behöva kläcka några planer. Mina spelledare är inte tillräckligt fräscha för att kunna styra om mina planer så att de istället blir ointelligenta. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men det slutar väl med att jag slår ett slag för att se om rollpersonen verkligen kommer på planen som jag hittar på. Antingen det eller att jag berättar mina tankar som ett metaspelande.
/Han som tycker det är lustigt att Firefox ordlista godkänner "skitsvårt" men inte "jättejobbigt"
Det hela beror förvisso på vad man lägger in i ordet intelligens, men jag tycker att det är skitsvårt att spela halvsmarta rollpersoner, just för att jag inte vet direkt om min rollperson borde komma på sådana lösningar. Ta i EDoD där jag nästan direkt började misstänka min okända arbetsgivare som "bad guy" när han ger mig ett uppdrag att spionera på hans största och enda konkurrent. Saken är den att det sätter mig lite i klistret när jag metatänker - för jag anser att scenariot inte har innehållit några större överraskningar (när vi drog ut till havet så kom pirater - ingen direkt stor överraskning), så däri borde vår överraskning ligga. Allting har flutit på alltför bra utan några större svårigheter.
Med andra ord, tvisten är säkert att arbetsgivaren är ond då det enda vi har är vår arbetsgivares ord på att den vi ska spionera på är en usling. Om min rollperson är ointelligent så borde hon inte ifrågasätta detta utan bara köra på. OM det nu är så att arbetsgivaren är ond. Det skulle lika gärna kunna vara så att hon har misstagit sig och han inte alls är ond, men då är hon ju korkad för att hon har trott det.
Det här är skitsvårt för mig, men det är också jättejobbigt att inte behöva kläcka några planer. Mina spelledare är inte tillräckligt fräscha för att kunna styra om mina planer så att de istället blir ointelligenta. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa detta, men det slutar väl med att jag slår ett slag för att se om rollpersonen verkligen kommer på planen som jag hittar på. Antingen det eller att jag berättar mina tankar som ett metaspelande.
/Han som tycker det är lustigt att Firefox ordlista godkänner "skitsvårt" men inte "jättejobbigt"