Nekromanti Handlingslitteratur och Tillståndslitteratur

[God45]

Så det här är en grej som börjat dyka upp på dagstidningarnas kultur och debattsidor den senaste veckan. Det handlar om motrörelsen mot att nästan all media som tar upp utrymme i den kulturella debatten idag är intensivt centrerad kring handling. Vad som händer har blivit det viktiga med böcker, filmer och kanske särskilt tv-serier. Se på våra debatter om spoilers bara. Så motrörelsen har kommit i form av böcker där ingenting eller väldigt lite händer. Där det är andra saker som utforskas och vi som läsare tillåts stanna i ett visst tillstånd längre, kanske hela boken.

Det här har lyckats få mig att sätta namn på en viss typ av spelledande. Om du gör Tillståndsspelledande till en grej där målet inte är karaktärer eller handling utan bara att utforska ett tillstånd så förklarar det så mycket för mig.

Jag har inte så många tankar bortom det. Men det här är internet så jag tänkte skriva dem ändå.

 

[Tant Ragnar]

Ok, så SL säger "vad är ni?" istället för det klassiska "vad gör ni?"

 

[entomophobiac]

Jag kan väl tycka att en del draman är byggda på det sättet, att handlingen—även om den finns—har mindre fokus än karaktärerna exempelvis. Typ Gilmore Girls, eller West Wing, även om det senare har väldigt stora händelser i fokus så handlar det inte om händelserna utan om hur personalen i Vita huset hanterar dem.

Innan metaplottens intåg var ju premissen allt. Du visste att MacGyver eller A-Team skulle lyckas med vad de nu gjorde, och kunde se vilket avsnitt som helst utan att behöva få någonting förklarat. Snuten. Agenterna. Skurken. Detektiven. Etc.

Jag kan uppskatta en del serier i det formatet. Bingeserier kräver en tidsmängd jag inte är villig att ge dem, oftast.

Men för rollspel har det varit väldigt svårt att anpassa. Det närmaste jag spellett har nog varit att spela soldater eller spioner som gör uppdrag. Briefing, mission, debrief; allt på en kväll. Spelargruppen kan se olika ut varje gång och behovet av att förklara varför rollpersonerna är där försvinner.

Hade varit roligt att skriva ett helt spel med detta i åtanke dock!

 

[God45]

Ok, så SL säger "vad är ni?" istället för det klassiska "vad gör ni?"

Exakt!

 

[Rickard]

Tja, är kishotenketsu något du frågar efter? Att få uppleva något från någon annans perspektiv; inte att få reda på vad som händer utan reflektera kring hur personer tänker kring detta. Vi har det i filmer som Hope, Memories of Murder och The Man from Earth. Vi har det i spel som Super Mario Bros, The Mountain Witch, Golden Sky Stories och mitt egna sexsidorsspel Imagine.

Det är ibland sådant jag eftersträvar när jag rälsar: att spelarna ska få reflektera. För en aktiv spelare behöver inte agera, utan fantisera. Vissa tycker det räcker gott.

 

[Bifur]

Men för rollspel har det varit väldigt svårt att anpassa. Det närmaste jag spellett har nog varit att spela soldater eller spioner som gör uppdrag. Briefing, mission, debrief; allt på en kväll. Spelargruppen kan se olika ut varje gång och behovet av att förklara varför rollpersonerna är där försvinner.

Det är min reflektion också. Någon slags rollspel där man primärt agerar ut sitt yrke är det närmaste jag kommit. Typ handelsmän på Reik. Businessen går upp och ner men egentligen förändras inget. Samtidigt har jag alltid upplevt en dragning mot att komplicera intrigen och öka dramatiken, antingen i handlingen eller relationerna och då lämnar man ju på sätt och vis tillståndet.

 

[God45]

Tja, är kishotenketsu något du frågar efter? Att få uppleva något från någon annans perspektiv; inte att få reda på vad som händer utan reflektera kring hur personer tänker kring detta. Vi har det i filmer som Hope, Memories of Murder och The Man from Earth. Vi har det i spel som Super Mario Bros, The Mountain Witch, Golden Sky Stories och mitt egna sexsidorsspel Imagine.

Det är ibland sådant jag eftersträvar när jag rälsar: att spelarna ska få reflektera. För en aktiv spelare behöver inte agera, utan fantisera. Vissa tycker det räcker gott.

Det är EXAKT sådant här jag menar!

 

[Khan]

Det är ibland sådant jag eftersträvar när jag rälsar: att spelarna ska få reflektera. För en aktiv spelare behöver inte agera, utan fantisera. Vissa tycker det räcker gott.

Det känns som om du har en spelstil som skulle kunna funka extra bra för att faktiskt säga något med spelet, tolkar jag dig rätt? Alltså att en reflekterande spelstil / ett reflekterande spel skulle hantera teman smidigare än traddspel? Mer att utforska teman och undertexter än att utforska grottkomplex. Mer Ursula K Le Guin än Robert E Howard, så att säga.

 

[Jocke]

Som Gibson sa ”Plot is highly overrated”.

 

[Rickard]

Det känns som om du har en spelstil som skulle kunna funka extra bra för att faktiskt säga något med spelet, tolkar jag dig rätt? Alltså att en reflekterande spelstil / ett reflekterande spel skulle hantera teman smidigare än traddspel? Mer att utforska teman och undertexter än att utforska grottkomplex. Mer Ursula K Le Guin än Robert E Howard, så att säga.

En av mina spelstilar, ja. Fast det behöver inte vara utforskande av premisser direkt. Ett linjärt scenario jag spelledde började med att rollpersonerna satt och dinerade med en person. När saker kom fram under spelets gång började spelarna fundera kring varför de dinerade med det här rövhålet och det visade det sig i slutet att de var där för att de skulle säga att han skulle dö (få sitt straff).

 

[Rickard]

Det är EXAKT sådant här jag menar!

Med tanke på vad du skrivit tidigare på forumet tror jag att du borde försöka se Hope då den nog faller in i din smak. Jag kände att den filmen var också lättare att komma in i som västerlänning medan Memories of Murder krävde att jag skulle köpa hela konceptet (läs: vara van vid berättarstilen) med att bara få ta del av någon annans perspektiv. The Man from Earth är annars ett mästerverk. Jag satt och funderade en lång stund efter att filmen var slut.