Igår var det dags igen, efter att vi skiftat vårt tvåveckorsschema med en vecka. Temat var "Begränsningar i språket" och deltagare var jag, @Kim Nolemo och @Bunny. Skönt att Kim börjar få möjlighet att vara med nu, eftersom de flesta som provat på att spela med oss generellt inte dyker upp längre. 
Tanken med temat var i alla fall att man genom att sätta begränsningar för hur man talar så kan man ge olika typer av känsla till beskrivningarna. Här är vår lista av ämnen (som mest är exempel på hur det gjorts i andra spel och medier):
Världsrymden, mörkret mellan stjärnorna. Rymdskeppet Hamam, ett enormt och uråldrigt fraktskepp på en mångårig resa. Plötsligt händer något. Vattenrör börjar spricka. Chabelomorfen har en reva. Detta skeppets själva själ reagerar, försöker att säga någonting. Men vad? Fano, förbundstroende, menar att människorna gjort något förbjudet och att någon måste offras till Chabelomorfen. Garbal, kallsinnig veteran, menar att det är ett tekniskt problem som kräver felsökning och åtgärder. Ingen av dem förstår egentligen vad chabelomorfen vill säga, och chabelomorfen själv är inkapabel att förstå sina biologiska passagerare.
Men det var inte så mycket berättelsen (även om den var intellektuellt intressant) som scenerna som var det givande med den här sessionen. Vi hade flera riktigt intressanta och stämningsfulla scener. I den första fokuserade Kim scenen på att få rymden att kännas stor och överväldigande. I den andra jobbade Bunny med att beskriva skeppet som en arg människa. Jag är ansvarig för det fjantiga namnet "chabelomorf" som jag slängde ur mig när jag satte en scen där vi alla skulle prata om chabelomorfen, och alla rollpersoner vet vad det är, men vi som spelare har ingen aning. Jag tror att det var där vi började få den här mystiska och främmande grejen som vi sedan drev vidare på.
Kim satte också en intressant scen där vi såg den som beskriven av en troende på det Nya förbundet som såg Garbal som en förljugen kättare och Fano som ett helgon. Jag jobbade mycket med att sätta regler för hur vi alla skulle tala. Jag hade en scen för människooffret, där Fano tagit en "substans", i vilken jag spelade Fano och jag sade till Bunny att beskriva allting erotiskt, som om skeppet vore hennes älskare, medan Kim skulle beskriva allting som om det vore en obduktionsrapport. Det gav en väldigt spejsad känsla som slets mellan det lyriskt erotiska och det torrt konstaterande. Sedan satte jag den sista scenen där Garbal, spelad av Bunny, kopplade in sig till chabelomorfen för att förstå vad problemet var, och jag och Kim skötte beskrivningarna med fokus på att den är främmande, icke-mänsklig, med tankar och känslor som en mänsklig hjärna inte kan förstå, precis som att den är inkapabel att förstå mänskliga tankar och känslor. Det var coolt! Och det var även Bunnys scen där han lite antropomorfiserade chabelomorfen och berättade, så gott det går att göra med mänskligt språk, vad som höll på att hända (vilket såklart inte alls var tydligt), och Kims stämningsfulla och obehagliga weird-scen där Fano bankade in en chabol (vad det nu är) i sin egen skalle i skeppets inre sanctum, och smetade ut blodet på sig själv för att blidka chabelomorfen.
En sak jag sagt förut är att sätter man en regel, vilken som helst, för hur man pratar, så börjar man genast tänka på vad man säger, och det blir automatiskt bättre beskrivningar. Alla våra scener dröp av stämning och kändes spännande, även när inte så mycket hände. Vi hade klart bättre beskrivningar än i sessionen när vi skulle fokusera på beskrivningar, vilket var lite intressant.
Tanken med temat var i alla fall att man genom att sätta begränsningar för hur man talar så kan man ge olika typer av känsla till beskrivningarna. Här är vår lista av ämnen (som mest är exempel på hur det gjorts i andra spel och medier):
- Inte använda glada färger, påverka emotionella värdet i scenen.
- Prosopopée, inte säga namn (sagolikt)
- Nerver av stål, voiceovermonolog
- @Rickards Ljus och lykta. Tränga sig på/dra sig bort
- Lätt att få bilder, svårt att förmedla dem
- American Gods. Guden som glöms bort.
- Red Dwarf - hitta på svordomar
- Plocka upp/förstärka teman/känslor
Världsrymden, mörkret mellan stjärnorna. Rymdskeppet Hamam, ett enormt och uråldrigt fraktskepp på en mångårig resa. Plötsligt händer något. Vattenrör börjar spricka. Chabelomorfen har en reva. Detta skeppets själva själ reagerar, försöker att säga någonting. Men vad? Fano, förbundstroende, menar att människorna gjort något förbjudet och att någon måste offras till Chabelomorfen. Garbal, kallsinnig veteran, menar att det är ett tekniskt problem som kräver felsökning och åtgärder. Ingen av dem förstår egentligen vad chabelomorfen vill säga, och chabelomorfen själv är inkapabel att förstå sina biologiska passagerare.
Men det var inte så mycket berättelsen (även om den var intellektuellt intressant) som scenerna som var det givande med den här sessionen. Vi hade flera riktigt intressanta och stämningsfulla scener. I den första fokuserade Kim scenen på att få rymden att kännas stor och överväldigande. I den andra jobbade Bunny med att beskriva skeppet som en arg människa. Jag är ansvarig för det fjantiga namnet "chabelomorf" som jag slängde ur mig när jag satte en scen där vi alla skulle prata om chabelomorfen, och alla rollpersoner vet vad det är, men vi som spelare har ingen aning. Jag tror att det var där vi började få den här mystiska och främmande grejen som vi sedan drev vidare på.
Kim satte också en intressant scen där vi såg den som beskriven av en troende på det Nya förbundet som såg Garbal som en förljugen kättare och Fano som ett helgon. Jag jobbade mycket med att sätta regler för hur vi alla skulle tala. Jag hade en scen för människooffret, där Fano tagit en "substans", i vilken jag spelade Fano och jag sade till Bunny att beskriva allting erotiskt, som om skeppet vore hennes älskare, medan Kim skulle beskriva allting som om det vore en obduktionsrapport. Det gav en väldigt spejsad känsla som slets mellan det lyriskt erotiska och det torrt konstaterande. Sedan satte jag den sista scenen där Garbal, spelad av Bunny, kopplade in sig till chabelomorfen för att förstå vad problemet var, och jag och Kim skötte beskrivningarna med fokus på att den är främmande, icke-mänsklig, med tankar och känslor som en mänsklig hjärna inte kan förstå, precis som att den är inkapabel att förstå mänskliga tankar och känslor. Det var coolt! Och det var även Bunnys scen där han lite antropomorfiserade chabelomorfen och berättade, så gott det går att göra med mänskligt språk, vad som höll på att hända (vilket såklart inte alls var tydligt), och Kims stämningsfulla och obehagliga weird-scen där Fano bankade in en chabol (vad det nu är) i sin egen skalle i skeppets inre sanctum, och smetade ut blodet på sig själv för att blidka chabelomorfen.
En sak jag sagt förut är att sätter man en regel, vilken som helst, för hur man pratar, så börjar man genast tänka på vad man säger, och det blir automatiskt bättre beskrivningar. Alla våra scener dröp av stämning och kändes spännande, även när inte så mycket hände. Vi hade klart bättre beskrivningar än i sessionen när vi skulle fokusera på beskrivningar, vilket var lite intressant.
Last edited:
