du tror att du har det illa
Ja, det låter ungefär som jag har det. Min rollspelsgrupp kollapsade precis när hälften valde att flytta till andra halvan sverige. Nåja, ingen skam över dem, de var tvungna.
Men innan det hade jag en spelare som mitt i kampanjen blir totalt oanträffbar. Han bara försvinner. Borta i tre månader. Sen kommer han tillbaka och har helt tappat gnistan. Han var inte speciellt pratsam innan men nu sitter han bara och stirrar ut i luften. Inte tal om att säga något utan att vara tillfrågad. Och när man frågar vad han gör i spelet så måste han först fråga vad som hänt senaste halvtimmen. Nått rätt hemskt har hänt honom, men ingen kan ta reda på vad. När man frågar får man alltid bara svaret: "det är bra, allt är bra". Sen när han helt plötsligt försvinner igen blir ingen förvånad.
En annan av (fd) mina spelare har också ovanan att "glömma" att vi planerat spel. Och planerat spel har alltid lägsta prioritet, så det kan man skita i. Fast han är en av de påhittigaste när det gäller att styra in spelet på konstiga banor. Fast sen var han rätt renhårig när han valde att inte spela med oss. Han tröttnade på att de andra spelarna inte gjorde något spontant utan alltid skulle analysera sönder intrigen och var stenhårt fokuserade på att "klara" äventyret. Det är sant, fast tråkigt för mig som SL för jag tycker att det är kul med lite av varje.
En tredje spelare skulle alltid avslöja hemligheterna i kampanjvärlden för resten. Fast jag bett honom att låta bli, så att det verkligen kunde bli en överraskning. Om jag bad honom för mycket skulle han fatta att de (x) var deras osynliga motståndare, så det kunde jag inte heller göra.
Jag kunde helt klart önska mig en bättre spelgrupp. Fast jag ser mest rollspel som ett sätt att umgås med mina vänner.
Ja, det låter ungefär som jag har det. Min rollspelsgrupp kollapsade precis när hälften valde att flytta till andra halvan sverige. Nåja, ingen skam över dem, de var tvungna.
Men innan det hade jag en spelare som mitt i kampanjen blir totalt oanträffbar. Han bara försvinner. Borta i tre månader. Sen kommer han tillbaka och har helt tappat gnistan. Han var inte speciellt pratsam innan men nu sitter han bara och stirrar ut i luften. Inte tal om att säga något utan att vara tillfrågad. Och när man frågar vad han gör i spelet så måste han först fråga vad som hänt senaste halvtimmen. Nått rätt hemskt har hänt honom, men ingen kan ta reda på vad. När man frågar får man alltid bara svaret: "det är bra, allt är bra". Sen när han helt plötsligt försvinner igen blir ingen förvånad.
En annan av (fd) mina spelare har också ovanan att "glömma" att vi planerat spel. Och planerat spel har alltid lägsta prioritet, så det kan man skita i. Fast han är en av de påhittigaste när det gäller att styra in spelet på konstiga banor. Fast sen var han rätt renhårig när han valde att inte spela med oss. Han tröttnade på att de andra spelarna inte gjorde något spontant utan alltid skulle analysera sönder intrigen och var stenhårt fokuserade på att "klara" äventyret. Det är sant, fast tråkigt för mig som SL för jag tycker att det är kul med lite av varje.
En tredje spelare skulle alltid avslöja hemligheterna i kampanjvärlden för resten. Fast jag bett honom att låta bli, så att det verkligen kunde bli en överraskning. Om jag bad honom för mycket skulle han fatta att de (x) var deras osynliga motståndare, så det kunde jag inte heller göra.
Jag kunde helt klart önska mig en bättre spelgrupp. Fast jag ser mest rollspel som ett sätt att umgås med mina vänner.