Har rollspelsteori gett er bättre upplevelser?

[bortom12e]

Det är ju väldigt mycket rollspelsteoretiska diskussioner här. Det är såklart bra, det finns få lika lämpliga ställe för detta än internetforum. Jag tänker också att läsandet och teoretiserandet kring rollspel kan ha ett egenvärde, det är ett intresse i sig.

Min fråga är om ni tycker att rollspelsteoretiserande har hjälpt er att få bättre upplevelser vid spelbordet?

Själv tror jag att det hjälpt till viss del, men att jag kan fastna i funderingar och tankevärldar som hamnar för långt bort från spelbordet för att det egentligen ska bidra. Ibland har jag upplevt att det stjälpt mer än hjälpt då jag gått för långt in i egna tankar.

 

[Mogger]

Ja, det har utan tvekan förändrat min spelupplevelse drastiskt till det bättre. När jag omsatte teorin i praktiken vill säga Men visst, det tog ett tag.

 

[Skarpskytten]

Svårt att säga vad det inneburit rent konkret i termer av upplevelsen vid bordet.

Men all teori jag har läst här eller på andra ställen har i alla fall gett ett mig en djupare förståelse för hobbyn och hur den utövas samt fått mig att testa spelstilar som jag kanske annars inte skulle ha testat. Och teorin är ju (tack och lov) inte bara teori, och kopplas ju ofta ihop med tekniker och verktyg, som jag också har fått en djupare förståelse av.

Min nästa kampanj tänker jag ska bli en blorbig sandlåda med klockor, fronter, slumptabeller mm och tack vare alla teori jag har läst kommer jag att kunna designa den på ett medvetet sätt för att ge en viss spelupplevelse på ett sätt som jag aldrig har gjort förr. (Jag vet nu att jag har gjort massor av fisktankar och rälsade äventyr, men jag hade inte ord för det och inga uttalade tekniker för det innan jag började min bildningsresa på det här forumet).

Sen är jag väl både som forskare (jag är ju faktiskt det!) och rollspelare rätt så mycket en anhängare av principen "the proof of the pudding lies in the eating". Teori ska vara ett konkret stöd för tänkandet, och är den det är den användbar. Den har inget egenvärde för mig.

 

[Christoffer]

Helt klart. Utan tvekan! Däremot inte all rollspelteori. Väldigt mycket har nog inte gett något alls faktiskt. Det som gett absolut mest är actual play-trådar av modellen Forge sysslade med, inte som skönlitterära återberättelser av spelmöten utan som kort refererande till saker som skett i spel och tankar kring hur spelare, system, osv inverkade på vad som skett. Dvs teori direkt kopplad till rollspel som aktivitet.

 

[ceruleanfive]

Teori har hjälpt mig att förstå mina preferenser och med vilken attityd jag bör närma mig olika typer av rollspel – och det har därigenom hjälpt mig till bättre rollspelsupplevelser. Stances-grejen är nog det jag har haft mest nytta av.

 

[entomophobiac]

Själv tror jag att det hjälpt till viss del, men att jag kan fastna i funderingar och tankevärldar som hamnar för långt bort från spelbordet för att det egentligen ska bidra. Ibland har jag upplevt att det stjälpt mer än hjälpt då jag gått för långt in i egna tankar.

Det här är exakt och 100% min upplevelse. Att diskussionen gärna blir pseudoakademisk och intellektuell istället för att faktiskt beröra vad som händer runt ett spelbord. Jag är sån att jag närmast aktivt ogillar teoribygget som sker på den helt abstrakta nivån. Exempelvis när någon säger, "ahmen, enligt [länk till The Forge] så äre faktiskt såhär faktiskt"; det ger inte mig någonting alls, utan jag upplever det oftare som en ren derailing av diskussionens eventuella sakfråga.

Sen känner jag ofta att folk glömmer att, oavsett teoribygge, så är rollspel fortfarande "vanligt jävla rollspel" också.

Dessutom är det ofta oenigheter kring vad olika saker innebär, och det landar i en definitionsdiskussion istället för att handla om rollspel. Och då ... då går jag från bordet.

 

[krank]

Rollspelsteori har hjälpt mig att tänka kring mitt hobbyutövande. Jag har kunnat sätta ord på de saker jag gillar och de saker jag inte gillar så mycket. Och jag har kunnat lära mig, eller tillverka, verktyg för att kunna skapa mer av sånt jag tycker om, och mindre av sånt jag tycker illa om.

Jag har också fått en större förståelse för de som gillar andra saker än mig, och vad det är de gillar i det de gillar så att säga. Hur deras tankar ser ut och hur de resonerar, vad som får dem att lockas/fjärmas från saker.

Och det har lett till att jag funkar bättre i rollspelsdiskussioner och blivit mer positivt inställd till andra sätt att spela än det jag personligen föredrar. Vilket i sin tur lett till att jag prövat på saker jag aldrig testet förut – när det inte längre känns som ett hot mot mitt spelande utan som ett nytt perspektiv och något outforskat, så blir det lättare för mig att testa nytt.

 

[Svarte Faraonen]

Det är svårt att säga. Jag började hänga här i tidiga tonåren, köpte Sorcerer och introducerades för Forge-tankegångar i sena tonåren. Det har alltid funnits med som en del av konversationen kring spel för min del, men det är ju omöjligt att säga om det har gjort mig till en bättre spelare eller spelledare. Det kan ju lika gärna bara vara att jag är äldre och mer erfaren.

 

[God45]

Ja.

 

[Ram]

Ja, en hel del. Rollspelsteori hjälpte mig få en tydlig bild över andra sätt att spela och jag har fått lättare att mentalt gå in i den spelstilen som vi skall spela vid just den här sittningen så att säga. Den har gett ett vokabulär som gör att kommunikation runt spelande blir mycket tydligare.

Sedan har det även på senare år gett mig ett strukturerat sätt att säga "screw that" och inte slösa tid på saker som jag inte känner för just då och bara spela sådant som jag tycker är kul. Jag kan säga "Jag är inte sugen på X" på ett bättre sätt.

 

[Zire]

Inte direkt, men teorier ger idéer till praktiker och metoder, och de kan man testa och se om de förbättrar spelet.

Det är ju svårt att veta i förväg om teoridiskussioner kommer att leda till något konkret som man kan prova att applicera, och ännu svårare att veta om det kommer att falla ut väl.

 

[Minimoni]

Ja, de tror jag. Det har lärt mig att se vad andra uppskattar med rollspel och att det finns väldigt många olika sätt att ha kul på med rollspel. Men ofta känner jag att diskussionerna går över mitt huvud och jag fattar bokstavligen ibland absolut ingenting av det som diskuteras.

 

[Skarpskytten]

+1 till det som sägs ovan av Krank och Ram om att kunna sätta ord på saker (även om begreppsdiskussionerna ibland bara leder till förvirring).

Jag känner också att jag efter att ha fått en djupare förståelse för rollspelsteori också får ut mer att läsa både regler och moduler. Det är kul att analysera rollspelsböcker i relation till spelstil och tekniker. Jag har lättare att förklara och beskriva varför jag tycker vissa spel eller moduler är bra eller dåliga, och konkretisera på vilket sätt de är bra eller dåliga. Kort sagt tycker jag att jag har blivit lite smartare av rollspelsteori. Tack, forumet!

 

[Genesis]

Gud, ja. Mitt rollspelande är förändrat i grunden på grund av teoridiskussioner (framförallt Forge-teorin, men även annat), och utan tvekan till det bättre.

 

[w176]

Ja och nej. Praktik och teori behöver varandra.

På samma sätt som att du inte kan lära dig teckna bara genom att läsa böcker om persktetiv måkning och färgteori och anatomi, så kommer du inte böi bättre på att de skapa bra speluppleverser genom att bara läsa knutpunktsböcker, och blogposter om spelteori.

Att läsa teori och testa applicera teorin i praktiken däremot hjälper dig utvecklas snabbare än om du liksom skulle behöva lista ut allt själv.

 

[w176]

På en mer personligt plan:

Definitivt. Innan jag fick grepp om yeorin snubblade jag frusterant omkring sig ch letande efter bra spelupplevelser.

Jag könde igen när saker funkade bra och när saker gick åt helvete rollspelsmässigt.

Men jag saknade verktygen för att förstå varför och för hur man kunde styra om kursen så att saker inte givk åt helvete utan funkade hyggligt eller till och med bra även om förutsättningarna var dåliga.

 

[Mogger]

Det här är exakt och 100% min upplevelse. Att diskussionen gärna blir pseudoakademisk och intellektuell istället för att faktiskt beröra vad som händer runt ett spelbord. Jag är sån att jag närmast aktivt ogillar teoribygget som sker på den helt abstrakta nivån. Exempelvis när någon säger, "ahmen, enligt [länk till The Forge] så äre faktiskt såhär faktiskt"; det ger inte mig någonting alls, utan jag upplever det oftare som en ren derailing av diskussionens eventuella sakfråga.

Fast i fallet Forge så var det närmast dödsstraff på att inte kunna förankra sin teori i faktiskt spel. Åtminstone under de år jag var verksam där. Fanns hur många trådar som helst som Edwards snappade av då de enbart var flummigt flum som ingen visste hur man skulle omsätta i spel.

Sen känner jag ofta att folk glömmer att, oavsett teoribygge, så är rollspel fortfarande "vanligt jävla rollspel" också.

Återigen under Forge-eran, men vi var rätt många som för döva öron hävdade just detta, i diskussioner på andra plattformar.

Dessutom är det ofta oenigheter kring vad olika saker innebär, och det landar i en definitionsdiskussion istället för att handla om rollspel. Och då ... då går jag från bordet.

Ja, jag har bokstavligen ägnat år att försöka förklara begrepp, som har en tydlig definition men där belackare hellre använt en egen definition, utan stöd i annat än att de just hittat på den själva

 

[entomophobiac]

Fast i fallet Forge så var det närmast dödsstraff på att inte kunna förankra sin teori i faktiskt spel.

Det intressanta för mig är att de spel jag läst som inspirerades av konversationen ofta är riktigt bra. Resonemangen också. Men på platser som wrnu tycker jag sällan det blir konstruktivt när teoribyggena kommer in i konversationen.

 

[w176]

Sen är ju mycket teori ganska skitnödig och menlöst ordbajs som inte hjälper någon utom möjligen artikelförfattaren att begripa något. På ett tillkrystat språk.

(Jag minns en Knutpunks srtikel om Jungs sterotyper och vampirelajv speciellt....)

Men så är det med allt. De mesta äri bästa fall menlöst och mediokert

KnutPunkt böckerna har tagitvett stort steg från luddiga teoriartiklar och fokuserar mer på lättillgängliga artiklar fokuserade på actual play. Det dyker fortfarande upp nya bra teoretiska begrepp i artiklar (tex steering, som handlar hur spelaren styr karaktären utifrån många faktorer både i och utanför fiktionen).

Men på ett bättre sätt.

Sedan är de faktiska spel akademikerna med universitets anställningar i lajv och rollspelskretsar i regel mycket bättre, mer lättlästa och mindre skitnödig äb hobby akademikerna.

Till exempel när Annika Waern skriver om Storymaking in Sports och Storymaking in Larp. https://annikawaern.wordpress.com/2012/10/24/storymaking-in-sports-a-brief-interlude/

Storymaking in Larp (an overdue post)

This is a long overdue post; a follow-up to my reflections on storymaking in sport from 2012 (!) and why I don’t believe in emergent narratives in computer games. Firstly, a recap: I look at …

annikawaern.wordpress.com

 

[Rangertheman]

Kan inte påstå att rollspelsteori tillfört något alls till mitt rollspelande, mer än möjligen ett stort mått av irritation. Det är därför jag numera hoppar över alla sådana trådar.