Djursvurmade är en del av människans natur
Jag gillar det där inlägget, men håller inte med. eller jag gör kanske det. Äh, skit samma.
Jag är faktiskt känslomässigt rent krass så här att jag har lättare att värdera ett djur man kan ha ett intelligent samspel med än en människa så svårt handikappad att det ligger under djurets nivå. Rent emotionellt är det så för egen del, jag förstår argumenten för varför samhället måste värdera mänskliga liv osv. men det är så jag känner. Inklusive bebisar, något som viftar med händerna framför sig imponerar och engagerar mig mindre än ett djur som aktivt söker kontakt och samspelar med mig.
Att ha grundläggande regler för dräglig djurhållning kan vi nog båda se de praktiska aspekterna i så de är ingen ide att debattera om.
Däremot tycker jag i mångt och mycket att vikten att kunna visa och känna empati för djur som finns i ens närhet handlar om vår egen biologi också.
Någon gång under evolutionens gång har evolutionen också kommit fram till att det är en evolutionär fördel att kunna känna empati för andra raser. Mänskligheten skulle aldrig ha kommit såhär långt om vi inte kunnat haft effektiv djurhållning på grund av förmågan till empati även med djur. Vi skulle inte ha kommit någonstans utan hästen, kon, geten, fåret. hunden, katten osv.
Det är naturligt att känna empati med djur och att inte göra det kan verka avtrubbande över på annan empati. Vi ska regera på ett skadat djur som gnyr, det är en instinkt eller förmåga som gett oss våra evolutionära fördelar. (Notera att detta inte är ett antikött argument, folk som föder upp köttdjur känner både empati för djuren samt har ett naturligt förhållande till att döda dem)
Därför är det också naturligt för de flesta av oss att vilja undvika att djur skall lida i onödan, det går emot vår natur. Skulle våra hästar eller hundar lidigt i onödan för ett antal miljoner år sedan hade vi slösat med resurser.
Angående husdjur och djursvuramande handlar det inte om att man sätter djuren framför människan på något sätt, utan att det är rätt givande att ha djur. För det flesta är det givande att ha en så emotionell relation till ett djur att det kan vara skönt med relationen till ett djur som en komplett eller kontrast till ens mänskliga relationer.
Dels är det rent tekniskt också intressant och kul att ha djur, på ett hobby sätt. På samma sätt som jonglera eller måla kan vara kul. Ska man samspela med djur så krävs det en hel del skicklighet egentligen, hur får man egentligen att en hund att bete sig på en för egen del givande sätt? Utföra uppgifter? Ha ett bra samspel i vardagen? Hur kan jag förbättra mig, hur kan jag förbättra djuret? Vad för resultat kan uppnås?
Om att prata med djur: Husdjurs hålls för människans skull det kan vi vara överrens om, och pratar man med ett djur gör man det för sin egen skull, det finns folk som tänker högt på andra sätt, eller så gör man det för att kommunicera med sitt djur. Om mormor småpratar med hundarna när hon är ute och går är det för at det är bekvämt för henne att småprata.
Jag pratar till min hund, för att kommunicera ed hunden på ett för mig bekvämt sätt och mot hunden ett effektivt sätt. Väljer jag att markera att det är dags att följa med mig nu och sluta rulla sig snön så säger jag. "Det är nog rullar i snön, -kom-" Varav tonfallet på det som sägs innan och ordet kom och tonfallet det sägs med är det enda relevanta egentligen i det verbala. Men det är roligare och trevligare och passar mig bättre att säga ett par ord i rätt tonfall jämfört mot att bara morra lite mjukt i det läget.
