Hemligheter i rollspel

[Lanina]

Ställer samma fråga här som jag ställde i ett annat rollspelsforum:

Hur hanterar ni när rollpersoner har hemligheter för varandra? Tar gärna emot tips och anekdoter både från spelledarperspektiv och spelarperspektiv.

Jag tror inte jag är ensam om att finna det väldigt dramatiskt tillfredställande när en hemlighet det byggts upp en massa spänning kring äntligen avslöjas. Men min erfarenhet är att man måste veta vad man gör för att få till det. Om en RP frågar en annan RP om något, och får en lögn eller ett undvikande svar, så brukar det avstanna där. Åtminstone om inte spelarna ifråga metaspelar och känner till att det är en bluff, då kanske det börjar rullas på Genomskåda (eller motsvarande) eller frågas mer.

Vi har nog alla varit med om den som försökt spela någon svår och mystisk, men så fort folk frågar om det, så vägrar de säga något - de suger på karamellen så länge att hemligheten aldrig har en chans att komma fram. Vilket i praktiken för resten av spelgruppen, kan bli som om hemligheten aldrig ens fanns. Bara en knäppgök vars motiv man inte riktigt förstår, och den tillfredställande klimaxen där hemligheten avslöjas händer aldrig. Spelaren med sin hemlighetsfulla RP överskattade de övrigas nyfikenhet och envishet. De har väl fullt upp med att hitta skatten eller styra kungariket, och bryr sig inte om deras allierade kanske har ett drogproblem, liksom.

En ganska genial husregel som vi hade i början på en kampanj i Eon, var att vi fick alla hitta på rykten om våra rollpersoner (båda falska och sanna) och skicka dem till de andra spelarna. På det sättet kunde man så nyfikenhet hos varandra, för en del av ryktena var ganska skandalösa, men utan att vi visste exakt vad som stämde och inte. Det kunde till och med vara motsägelsefullt.

Ett spel som försöker få in det där med RP som har hemligheter är ju Nordiska Väsen. I regelboken står det:
" Din Mörka hemlighet är ett problem du skäms för och inte berättar för andra. Den kan vara kopplad till ditt Trauma eller så kan det vara något helt annat, men den ska hur som helst vara aktiv i spel – den ställer till svårigheter för dig, både i Upsala och när du reser iväg. Du kan till exempel vara jagad av statens agenter, dölja att du är alkoholiserad, kämpa med vanföreställningar eller så finns det saker som sker i din familj som ingen bör få reda på. "

Jag har uppfattat det som att inget i regelboken säger att spelarna ska hålla dessa saker hemliga för varandra: det är bara viktigt att RP vill hålla det hemligt för andra RP. Så när jag spellett så har jag ibland låtit alla spelarna berätta sina mörka hemligheter för varandra, så att man kan försöka peta på varandras ömma punkter. Men en grupp jag spelade med nyligen tolkade det som att även om SL givetvis ska känna till allas mörka hemligheter, så ska spelarna inte känna till dem förrän de avslöjas i spel. Här kanske man kan jämföra med att det finns deckarfilmer och -böcker där det både finns sådana där publiken är menad att veta lika mycket som detektiven, och får därmed reda på den skyldige först mot slutet - och sådan verk där publiken får reda på mördaren mycket tidigare än detektiven, och spänningen ligger i att se hur detektiven kommer till rätt slutsats.

Lång text. Sorry

Men ungefär såhär:
Tycker du det är kul när RP har hemligheter för varandra? Bättre eller sämre om spelarna känner till dem innan deras RP gör det? Vad kan spelledare göra för att underlätta kul spelande på det här temat? Vad kan spelare göra för varandra för att göra det kul att hålla och avslöja hemligheter?

 

[Rickard]

Om alla deltagare känner till hemligheterna kan de skapa situationer där hemligheterna ställs på prov. Rollspel är gemenskap, inte ensamhet.

Jag håller med om vad de pratar om i den här videon. Lyssna i tre minuter.

 

[GVDT]

Rollpersonerna får gärna ha det men inte spelare. Vi kör med öppna kort och rollspelar istället.

 

[krank]

Men ungefär såhär:
Tycker du det är kul när RP har hemligheter för varandra?

Med åren har jag blivit allt mindre intresserad av sådant. Alltså, när jag var yngre så tänkte jag ju ofta på min rollperson som kampanjens huvudperson, precis som unga människor ofta tänker på sig själva som liksom IRL-världens huvudperson. Med åren inser man sen att folk på stan? De skiter generellt i vad du håller på med, vilka kläder du har på dig, att det är en fläck på tröjan, etc. De har fullt upp med sina egna liv, de ids inte bry sig om dig om du inte är aktivt störig, i princip.

Och lite så har jag nog landat i även i rollspel. I den spelstil jag oftast kör är det ju rätt mycket fokus på att Klara Äventyret™. Rollpersonerna är bara de som råkar gå runt och lösa grejer; det är inte egentligen dem som personer som ligger i fokus.

Och då tänker jag någonstans att jag inte kan sitta och förvänta mig att andra människor ska betrakta min rollperson som den mystiske, hemlighetsfulle huvudpersonen. Jag kan inte hänga upp mitt roliga i spelet på något slags avslöjande om femton spelmöten. Vill jag få utlopp för att spelarna avslöjar hemligheter så får jag spelleda istället, och göra hemligheterna till grejen äventyren fokuserar på.

Därmed inte sagt att jag inte har hemligheter, som spelare. Men jag har dem för mitt eget nöje, och jag vill försöka hantera dem på ett sätt som gör dem roliga och givande för mig även om de aldrig kommer i spel, även om de aldrig avslöjas.

Då blir det nämligen så att om de ändå kommer i spel och avslöjas – då kan det bli bra och roligt, och förhoppningsvis inte krystat eller kasst. Men om de inte kommer i spel så är jag ganska nöjd ändå. Win-win!


(Jag är såklart helt ointresserad av att spela med "öppna hemligheter" och ogillar starkt när det finns informationsassymmetri mellan spelare och rollpersoner. Jag förstår att sånt är roligt för många, och kan leda till kul spel i vissa spelstilar, men för mig förstör det mer än det ger – eftersom jag trots alla dess år av att spela på det viset fortfarande inte tröttnat på att spela med rollpersonsinlevelse.)

 

[wormgazer]

Som krank skriver ovan så har toleransen för sånt definitivt gått ner med åren.

Bortsett från några lättsamma oneshots där alla haft dolda agendor kan jag inte minnas någon gång det blivit bra. Rent krasst tycker jag det är skittråkigt och att det bara tar dyrbar tid. Värst är det när man som spelare känner till hemligheten men skall låta sin rollperson agera ovetande. Gäspar av bara tanken.

 

[entomophobiac]

Tycker du det är kul när RP har hemligheter för varandra?

Det är bland det bästa jag vet, och många one-shots och kampanjer jag spellett har utgått från det till 100%, och därför helt saknat plot/äventyr. Konflikten som uppstått genom att ha taggarna inåt har helt enkelt varit mer intressanta än externa konflikter.

Bättre eller sämre om spelarna känner till dem innan deras RP gör det?

Jag tycker det finns en häftig dynamik i att spelare inte känner till hemligheter förrän deras rollpersoner gör det, men det handlar också mycket om vad för spel som spelas och vilka de spelas med. Många spelare gillar inte överraskningar.

Men ibland är det också skitcoolt att ha saker öppna. Som när en kumpan till de övriga rollpersonerna visade sig ha ett ex bland deras ärkefiender som ville att hon skulle komma tillbaka: vilken sida kommer hon välja egentligen?!

Vad kan spelledare göra för att underlätta kul spelande på det här temat?

Hålla sig undan. Låta bli att leka berättare. Agera som neutral kommunikatör.

Vad kan spelare göra för varandra för att göra det kul att hålla och avslöja hemligheter?

Spela sina rollpersoner. Undvika "metaspel", som att peta på saker där de anar hemligheter som spelare men som deras rollpersoner inte känner till. Hjälpa till att göra allt roligt för alla, istället för att exempelvis ta till våld som universallösning (vilket verkar vara väldigt vanligt enligt tidigare gånger detta diskuterats).

Tycker inte avslöjandet är det mest centrala personligen. Dolda agendor som påverkar vilka val spelare gör för sina rollpersoner är nog intressanta även utan att någonsin sägas i klartext. Särskilt som missförstånden som kan uppstå på grund av detta är enastående rollspelsmaterial!

 

[Henke]

Hela grejer med hemligheter och "skicka ut spelare ur rummet" körde vi ganska hårt på förr i tiden och då kunde det uppstå rätt roliga situationer av det (även om det var skittråkigt att sitta utanför och vänta). Numera låter jag ofta spelarna själva välja om de vill köra med hemligheter mellan sig eller om vi kan köra öppet spel där spelarna vet, men inte rollpersonerna.

Upplever att spela med hemligheter och "skicka ut spelare ur rummet" kan bli problematiskt. En gång slog det bakut såpass att alla spelarna gaddade ihop sig mot en för att hämnas för en sak, och den utsatte menade efteråt att han kände sig kränkt, vilket såklart är sorgligt på många sätt, men bitvis självförvållat då han själv fått välja att man skulle spela på det sättet.

Personligen kan jag uppskatta både "öppna" och "slutna" hemligheter spelarna emellan. Det handlar nog framförallt vilket syfte man har med spelpasset. Har man för avsikt att hjälpas åt att göra den bästa möjliga berättelsen så är det antagligen ett säkrare kort att spela "öppet", medan det klart finns risker med att spela "slutna" hemligheter (t.ex. att de aldrig kommer upp i spel eller att det skapar dålig stämning på riktigt), men det kan bli fantastiskt spännande när de oväntat dyker upp som en twist vid rätt tillfälle (spontant minns jag fortfarande när vi spelade @Bifur s "Mörkret Kallar" där det träffade helt rätt).

Summerat skulle jag säga att det viktiga är ett tydligt samförstånd inom spelgruppen hur hemligheter skall hanteras, vad det i praktiken skulle kunna innebära och att om någon känner sig obekväm har möjlighet att ångra sitt val i efterhand.

 

[Rymdhamster]

Hemligheter mellan rollpersonerna, helt okej.

Hemligheter mellan spelarna orkar jag generellt sett inte med.

Vi är alla där för att spela tillsammans, inte var för sig mot SL. Jag orkar heller inte skicka lappar fram och tillbaka, eller skicka ut folk ur rummet. Möjligen händer det någon enstaka gång vi särskilda tillfällen, men då är det generellt fråga om något kortare som kommer avhandlas inför alla inom kort.

Men överlag får folk lägga korten på borden, och om någon vill vara mystisk och svår vill jag ändå att spelarna har en öppen dialog om hur de ska hantera det.

 

[Genesis]

Jag spelar generellt med öppna hemligheter, men ibland kan dolda hemligheter vara kul. Det är dock svårare. Det finns dock två viktiga regler för att jag ska tycka att hemligheter ska funka:

1. Hemligheter är till för att avslöjas, och spelarna behöver aktivt spela för att de ska avslöjas, även om rollpersonen inte vill det. Spelaren som sitter med en hemlighet ska aktivt försöka få in den i spel. Med öppna hemligheter är detta mindre viktigt, då andra spelare kan jobba för att få in den i spel. Det svåra med dolda hemligheter är att man inte kan metaspela, och med hemligheter (eller i rollspel i allmänhet, för den delen) brukar just metaspelandet vara viktigt för att få det bra.
2. Om en hemlighet avslöjas i spel så avslöjas den för hela gruppen, oavsett vilka rollpersoner som är närvarande. Så om en rollperson har en hemlighet och avslöjar den för en annan, eller kanske bara har ett samtal med en annan rollperson som också känner till den, så känner nu alla spelare till den. Det betyder att dolda hemligheter kan utvecklas till öppna hemligheter under spel, utan att för den skull avslöjas för andra.

Med dessa två regler så tycker jag att dolda hemligheter kan funka, men det är för mig en liten krydda som är kul att ha med ibland. Oftast är det öppna hemligheter som gäller, och det brukar bli bättre. Just att jag ka se till att anförtro min rollpersons tjänare ett viktigt uppdrag eftersom jag som spelare vet att hen är en förrädare. Om jag inte vet att min rollpersons tjänare är en förrädare så kan jag missa många balla möjligheter att få in detta i spel. Det blir då helt upp till spelaren som spelar tjänaren att få med förräderiet, vilket är svårare. Men de dolda hemligheterna kan ju ge en större effekt när de avslöjas, och eftersom det är svårare att få till det bra med dolda hemligheter så blir man också mer nöjd med sig själv när det klaffar.

Relevant är ju att jag sällan kör med spelledare, så det finns ingen sådan som känner till de dolda hemligheterna och kan se till att de kommer i spel.

 

[krank]

Och då tänker jag någonstans att jag inte kan sitta och förvänta mig att andra människor ska betrakta min rollperson som den mystiske, hemlighetsfulle huvudpersonen. Jag kan inte hänga upp mitt roliga i spelet på något slags avslöjande om femton spelmöten. Vill jag få utlopp för att spelarna avslöjar hemligheter så får jag spelleda istället, och göra hemligheterna till grejen äventyren fokuserar på.

Därmed inte sagt att jag inte har hemligheter, som spelare. Men jag har dem för mitt eget nöje, och jag vill försöka hantera dem på ett sätt som gör dem roliga och givande för mig även om de aldrig kommer i spel, även om de aldrig avslöjas.

Det här kanske bör kompletteras med att det viktiga för mig alltså blir att mina hemligheter inte försämrar någon annans upplevelse, utan bara förbättrar min. Det innebär också t.ex. att jag inte vill att det ska hållas för några öron eller gås ut ur rummet eller så; mina hemligheter vill jag gärna ska vara av sådan art att de typ motiverar min rollpersons handlande och kanske ger mig en skön upplevelse av att ha en hemlighet, men i övrigt kan hemligheterna gott vara osynliga. Behöver jag kommunicera med SL får jag göra det medan vi gör käk eller något, så att jag inte stjäl andras dyrbara tid. Vi är ändå typ tekniskt sett vuxna, vi har inte oändligt med tid.

 

[Zeedox]

Håller starkt med att de enda intressanta hemligheter är de som kommer i spel, på ett eller annat sätt. Oftast föredrar jag att veta dem själv som spelare och publik. Det är nästan alltid mer intressant eftersom det kommer att färga hur jag ser din karaktärs aktioner.

Här tycker jag mekaniker och procedurer hjälper. Jag spelledde relativt nyligen ett äventyr där jag gav varje spelare en hemlighet (som relaterade till äventyrsplatsen) till att börja med, skrivet på ett kort. Om den hemligheten avslöjades i spel fick rollpersonen ett metapoäng att använda. Jag tyckte det gick relativt bra - spelarna beskrev hemligheten i egna ord, och spred ut avslöjandena under spelmötet. Det kändes också som att de fick en stimulerande nyfikenhet om vad som stod på de andras kort.

Ett bättre sätt hade nog varit att arbeta med spelarna själva och få dem att skapa sina hemligheter, förstås. Men just att alla medspelare *vet* att det finns något hemligt som försiggår tycker jag är viktigt - då får vi den där kittlande känslan av nyfikenhet. Samt att göra det sociala kontakter tydligt, vi förväntas antingen avslöja hemligheten själva, eller hjälpa till när medspelarna börjar gräva i den.

Av samma anledning skickar jag ibland runt hemliga lappar runt bordet med en övertydlig gest. Det behöver inte ens stå något intressant på dem, men det är kul för att bygga på en mystisk stämning (om det är målet med kampanjen och spelgruppen dvs).

 

[Genesis]

Håller starkt med att de enda intressanta hemligheter de som kommer i spel, på ett eller annat sätt. Oftast föredrar jag att veta dem själv som spelare och publik. Det är nästan alltid mer intressant eftersom det kommer att färga hur jag ser din karaktärs aktioner.

Här tycker jag mekaniker och procedurer hjälper. Jag spelledde relativt nyligen ett äventyr där jag gav varje spelare en hemlighet (som relaterade till äventyrsplatsen) till att börja med, skrivet på ett kort. Om den hemligheten avslöjades i spel fick rollpersonen ett metapoäng att använda. Jag tyckte det gick relativt bra - spelarna beskrev hemligheten i egna ord, och spred ut avslöjandena under spelmötet. Det kändes också som att de fick en stimulerande nyfikenhet om vad som stod på de andras kort.

Ett bättre sätt hade nog varit att arbeta med spelarna själva och få dem att skapa sina hemligheter, förstås. Men just att alla medspelare *vet* att det finns något hemligt som försiggår tycker jag är viktigt - då får vi den där kittlande känslan av nyfikenhet. Samt att göra det sociala kontakter tydligt, vi förväntas antingen avslöja hemligheten själva, eller hjälpa till när medspelarna börjar gräva i den.

Av samma anledning skickar jag ibland runt hemliga lappar runt bordet med en övertydlig gest. Det behöver inte ens stå något intressant på dem, men det är kul för att bygga på en mystisk stämning (om det är målet med kampanjen och spelgruppen dvs).

Ja, att bygga mekanik kring det är inte fel. I Gastkammaren kan man vinna valfri konflikt genom att avslöja sin hemlighet. Dessutom kan spelet inte ta slut om inte alla hemligheter kommit i dager, vilket också tvingar fram dem.

 

[SpringandeKulle]

Lite kluven... Visst kan jag tycka hemligheter är roliga. Men om det bara är jag som vet om hemligheten så har jag ingen att dela den med och då blir det inte lika roligt. Lite samma om några andra har hemligheter som jag inte vet om så ger ju det inget alls till min spelupplevelse utan de kunde likaväl inte ha hemligheter. Så veta lite men inte allt är för mig en bra kompromiss. Ge mig tillräckligt mycket så jag kan rollspela och förhöja upplevelsen med att ha en hemlighet och tvärtom. Att jag berättar tillräckligt mycket om min hemlighet så andra spelare kan rollspela runt den.

 

[God45]

Spelarna vet, karaktärerna vet inte. Jag har sett det gå så åt helvetet fel när spelarna inte vet. Som när vi spenderade 3 timmar på att stirra på olika ruiner på en utomjordisk planet med alla våra vetenskaps instrument för vi visste inte vad fan vi skulle göra. Welp, en av spelarkaraktärerna var i hemlighet en alien och här tänkte den oerfarna spelledaren att den karaktären skulle berätta det eller använda sina alien kunskaper för att lösa problemet. Spelaren gjorde inte det.

Eller kungarikes byggande kampanjen där en karaktär och spelare har en mörk hemlighet och spelar upp hur mystiskt och mörkt det är men inte vill berätta. Sedan får vi reda på att det finns en mullvad i vår organisation. Så vi plockade allihop upp våra svärd, tog med våra trupper, konfronterade karaktären och var ”Vi tror du är mullvaden. Om du inte är det berätta din mörka hemlighet. Om du inte berättar den kommer vi knivhugga dig.”. OCH HAN BERÄTTADE INTE. Liksom, vi var inte otydliga med vad som skulle hända. Så vi började knivhugga honom till döds. Och var ”BERÄTTA!” och han vägrade. Så vi antog att han var mullvaden och dödade honom. Spelaren blev skitsur. Hemligheten var något 100% orelaterat. Liksom, det var någon skit om hans familj eller något som ingen av oss brydde oss om som karaktärer eller spelare. Han hade typ förrått sin familj eller något genom att gifta sig med fel person. Någon var: ”Är det ens en hemlighet? Hela gruppen är mördare och hälften av oss är satanister!”. Vilket gjorde honom ännu surare.

Oh, eller gången det avslöjades att någon i hemlighet var en ängel! Och ingen reagerade. Vi fattade inte att det var hemligheten och såg inte hur det påverkade något. Där blev både spelledaren och spelaren sura.

 

[RasmusL]

I mitt standard-försnack inför spel så ingår det att vi kommer överens i gruppen om det ska finnas eller inte finnas hemligheter mellan spelare. Om alla vet att det är ett backstabbigt spel så kan det vara kul men det ger ju också en backstabbig spelstil.

Generellt så är själva hemligheten inte särskilt givande, det kul kommer när den avslöjas och ur det spel som följer på det, så jag brukar avslöja så mycket som möjligt så tidigt som möjligt. Klassikern på lajv är annars spelare som håller på sin hemlighet fram till sista 5 minuterna på lajvet och tänker sig någon big reveal. Problemet är dock ALLTID att de inte är ensamma om den planen och det blir riktigt pajjigt när alla plötsligt avslöjar alla hemligheter samtidigt

 

[Zire]

Vi körde först Väsen där spelarna kände till varandras mörka hemligheter (för de skapade rollpersonerna samtidigt) och sedan Svärdets sång där rollpersonerna inte kände till varandras hemligheter (för de skapades vid olika tidpunkter).

Vi tycker att det är mycket roligare att hålla det hemligt från start, men att det inte är någon större deal om de andra spelarna "råkar" få reda på det fel väg så att säga. Ofta är de ganska bra på att gissa vad det handlar om ändå, så det är svårt att hålla det hemligt, men det är ändå underhållande att försöka lista ut det och vara lite hemlighetsfull med vad man vill göra, och att det blir avslöjat för spelarna ökar bara chansen att hemligheten tas med i spel och avslöjas i spelvärlden också. Vi skulle aldrig skicka ut någon, utan man får hinta mer eller mindre diskret under spelmötet eller nämna sina intentioner under pauser eller mellan spelmötena.

Att köra hemligheter lite mer "casual" passar oss utmärkt.

 

[krank]

Spelarna vet, karaktärerna vet inte. Jag har sett det gå så åt helvetet fel när spelarna inte vet. Som när vi spenderade 3 timmar på att stirra på olika ruiner på en utomjordisk planet med alla våra vetenskaps instrument för vi visste inte vad fan vi skulle göra. Welp, en av spelarkaraktärerna var i hemlighet en alien och här tänkte den oerfarna spelledaren att den karaktären skulle berätta det eller använda sina alien kunskaper för att lösa problemet. Spelaren gjorde inte det.

Eller kungarikes byggande kampanjen där en karaktär och spelare har en mörk hemlighet och spelar upp hur mystiskt och mörkt det är men inte vill berätta. Sedan får vi reda på att det finns en mullvad i vår organisation. Så vi plockade allihop upp våra svärd, tog med våra trupper, konfronterade karaktären och var ”Vi tror du är mullvaden. Om du inte är det berätta din mörka hemlighet. Om du inte berättar den kommer vi knivhugga dig.”. OCH HAN BERÄTTADE INTE. Liksom, vi var inte otydliga med vad som skulle hända. Så vi började knivhugga honom till döds. Och var ”BERÄTTA!” och han vägrade. Så vi antog att han var mullvaden och dödade honom. Spelaren blev skitsur. Hemligheten var något 100% orelaterat. Liksom, det var någon skit om hans familj eller något som ingen av oss brydde oss om som karaktärer eller spelare. Han hade typ förrått sin familj eller något genom att gifta sig med fel person. Någon var: ”Är det ens en hemlighet? Hela gruppen är mördare och hälften av oss är satanister!”. Vilket gjorde honom ännu surare.

Oh, eller gången det avslöjades att någon i hemlighet var en ängel! Och ingen reagerade. Vi fattade inte att det var hemligheten och såg inte hur det påverkade något. Där blev både spelledaren och spelaren sura.

Det här tycker jag alltihop är problem som bygger på att man tänker sig att hemligheten prompt ska in i spel. Att man tänker sig att avslöjandet ska bli en Stor Grej som andra spelare bryr sig om. Och liksom, ja, nä, det funkar oftast inte.

Därför bättre med hemligheter som man bara har som sitt privata, personliga skoj. =)

 

[luddwig]

Framförallt är det viktigt att spelgruppen är överens om hur eventuella hemligheter ska hanteras.

Personligen tycker jag att hemligheter mellan rollpersoner kan tillföra något, men det måste vara rätt nivå på hemligheterna. De ska ge bränsle till karaktärsrollspel eller intriger, inte riskera att omkullkasta gruppen eller kampanjen.

Jag gillar inlevelse i rollpersonen och att uppleva spelvärlden ur rollpersonens perspektiv. Därför är det bättre att hemligheter mellan rollpersoner också är hemligheter mellan spelarna. Om jag spelat primärt för att vara med och skapa en dramatisk berättelse hade jag nog tyckt det motsatta.

Slutligen tycker jag att det är helt okej om en hemlighet aldrig avslöjas. Den kan ändå inspirera den spelare var rollperson har hemligheten. Om en spelares rollperson har en hemlighet, och spelaren vill att den hemligheten förr eller senare ska avslöjas, bör det dock finnas någon slags tanke om hur. Som andra varit inne på tidigare i tråden, det räcker sällan att spela mystisk och förvänta sig att de andra spelarna ska försöka ta reda på mer.

 

[Stareater]

Vi har spelat oerhört mycket med hemligheter av olika slag i våra spelgrupper med varierande resultat. Generellt måste jag säga att detta är riktlinjerna som heuristiskt vuxit fram kring hur vi nu använder dem.

- Dolda hemligheter kan vara dramaturgiskt intressanta i en one-shots/minikampanjer. Där kan delar av handlingen byggas kring detta. I längre kampanjer blir det bara tråkigt i längden och där är det bättre att köra med öppna hemlighetet. De funkar bättre som plot hooks än för att göra en situation mer spännande.

- Alla ska vara införstådda med att hemligheter är till för att avslöjas. Hemligheter som aldrig avslöjas för andra spelare blir i längden tråkigt. Är det spelledarköst får de driva detta själva, men med en spelledare är det lite av spelledarens roll att skapa situationer där detta kan avslöjas. Kanske behöver Adam nyttja sin maffiakontakter för att klara en situation, även om det slår hål på hans helylle-image.

- Om du inte känner spelarna väl så ha bara milt pinsamma eller coola hemligheter mellan dem. Hemligheten att någon är en hemlig agent eller att man är fattigare än amn utger sig för att vara är ok. Allt som gör spelare obekväma är inte ok. Kolla troggers innan spel.

- Om hemligheter som kan skapa konflikt mellan spelarna behöver alla förstå att det finns sådana hemligheter innan spel. Att Bertil mördade Cesars pappa kan leda till hämnd och situationer som gör spelare obekväma eller känner sig utstötta.

- Som spelledare undvik hemligheter som leder till att gruppen måste splitta sig i två olika rum under långa perioder. Om spelarna kan fortsätta rollspela själva utan spelledare så kan det vara ok. Det har även hänt att vi haft två spelledare i olika rum när det varit väldigt komplexa intriger mellan spelare.

- Ibland är ryktet att det finns en hemlighet bättre än hemligheten. Att spelare enskilt får information om att det kan finnas en av kejsaren spioner i gruppen (även om det inte gör det) kan leda till minst lika intressanta situationer som en hemlighet.

 

[guldfink]

Jag tycker att Aliens cinematic-scenarion gör det här på ett väldigt bra sätt. Rollpersonerna har dolda agendor, som ibland går emot varandra och det övergripande uppdraget. Jag tycker att det bidrar till spelardriv.