Hemligheter mellan spelare

[Gerkub]

Smaken är såklart baklik, och min smak är mycket snävare än mångas. För mig låter detta lite som att säga ”Ibland är det skönt att slippa tänka på smaken och texturen och gå gotta sig i den mekaniska rörelsen att föra gaffeln till munnen”. Jag är inte intresserad av att leva mig in i min rollperson. Att låtsas vara någon annan är inte en del av vad jag sysslar med. Metan ÄR spelet, det är aktiviteten i sig, och när den tas ifrån mig blir jag bara frustrerad. Jag kan inte inte metatänka, för det är, för mig, en fundamental del av vad jag gör vid spelbordet.

Däremot har jag såklart fattat att andra tycker att det är kul, och de får såklart spela som de vill. Det finns massor av grejer jag finner tråkiga som andra uppskattar.

Ja visst, metatänkande behövs delvis (eller uppstår, eller belönas) för att vuxna ska känna att det är meningsfullt att spela tillsammans. Men ibland vill jag bara ha det där tillståndet där rum och tid glöms bort i nån sorts ren, extatisk lek. Kanske svårt att göra formella rollspelsregler av iofs? Blir mer åt socialt kontrakt-hållet.

(obs bilden är ett skämt och ska ej tas seriöst)

 

[Genesis]

Ja visst, metatänkande behövs delvis (eller uppstår, eller belönas) för att vuxna ska känna att det är meningsfullt att spela tillsammans. Men ibland vill jag bara ha det där tillståndet där rum och tid glöms bort i nån sorts ren, extatisk lek. Kanske svårt att göra formella rollspelsregler av iofs? Blir mer åt socialt kontrakt-hållet.

Det finns absolut grejer man kan göra för att främja rollpersonsinlevelsen. Man kan köra friform eller ett regelsystem som ”håller sig ur vägen”, som krank. Jag är som sagt inte intresserad av det (jag gillar friform, men spelledarlös sådan), men det finns många som diggar det.

 

[Genesis]

Det köper jag helt!

Men för min del, i det här sammanhanget, påverkar informationsasymmetrin nuet på ett positivt sätt i form av ovisshet, paranoia, etc. Det är känslan det medför som är intressant.

Och jag tror att mitt mentala läge när jag spelar är annorlunda. Jag kan inte få paranoia av att det finns spelarhemligheter, för jag försöker ju inte vinna med min rollperson. Jag vill få till intressanta händelser, karaktärsutveckling, narrativ. Jag ser på spelet utifrån, och inte ur min rollpersons ögon. Om man försöker att vinna, att få sin rollperson så framgångsrik som möjligt, kan jag tänka mig att hemligheter kan ge nerv och paranoia, men det händer inte riktigt för mig.

 

[entomophobiac]

Om man försöker att vinna, att få sin rollperson så framgångsrik som möjligt, kan jag tänka mig att hemligheter kan ge nerv och paranoia, men det händer inte riktigt för mig.

Det här är jag helt med på!

Just att försöka "vinna", även om det inte behöver ske på andras bekostnad nödvändigtvis utan kan handla om personliga mål lika gärna, är absolut en del av det. Det måste finnas ett element av konkurrens (eller illvilja) för att spelarhemligheterna skall ha någon betydelse.

Om du när du presenterar din rollperson säger att du kommer från Skövde, men det var ljug för du kommer faktiskt från Herrljunga, så är ju det en rätt korkad hemlighet om det saknas en personlig "laddning" kring Herrljunga för de andra deltagarna.

Hela den här diskussionen gör mig nyfiken på att försöka skriva ett spel som illustrerar det hela, istället för att bara dryfta det på ett teoretiskt plan.

 

[Mogger]

Om man försöker att vinna, att få sin rollperson så framgångsrik som möjligt, kan jag tänka mig att hemligheter kan ge nerv och paranoia, men det händer inte riktigt för mig.

Ska väl tilläggas att "vinna" kanske inte är en så träffande beskrivning av det (jag tror) vi pratar om. Mitt exempel i den förra tråden handlade ju en alkoholiserad rockstjärna som smygsöp/knarkade på hotellrummet utan att de andra visste om det. Att knarka ihjäl sig är kanske inte riktigt att vinna, eller bli framgångsrik. Men det är en hemlighet som möjligtvis kan berika spelet.

När jag talar om att man är trogen sin RP så är det utifrån hens mål, vilka de nu må vara.

Edit: @entomophobiac hade visst redan skrivit detta...

 

[Genesis]

Ska väl tilläggas att "vinna" kanske inte är en så träffande beskrivning av det (jag tror) vi pratar om. Mitt exempel i den förra tråden handlade ju en alkoholiserad rockstjärna som smygsöp/knarkade på hotellrummet utan att de andra visste om det. Att knarka ihjäl sig är kanske inte riktigt att vinna, eller bli framgångsrik. Men det är en hemlighet som möjligtvis kan berika spelet.

Fast skulle du säga att den hemligheten bidrog till ”ovisshet och paranoia” i spelet hos de andra deltagarna? Det var det jag svarade på, och det känns som en annan grej än det du talar om.

 

[Mogger]

Hela den här diskussionen gör mig nyfiken på att försöka skriva ett spel som illustrerar det hela, istället för att bara dryfta det på ett teoretiskt plan.

Ett spel där man spelar spioner bör ju bygga på paranoia och hemligheter där man varken kan eller bör lita på någon. TV-serien The Americans* är en bra förebild. Hela det upplägget hade funkat utmärkt.

*Handlar om en rysk familj som infiltrerar USA, som vore de amerikanska medborgare, och är en av de bästa TV-serierna som har gjorts. Familjen vet inte om de kan lita på varandra, sina uppdragsgivare, sina grannar etc.

 

[Mogger]

Fast skulle du säga att den hemligheten bidrog till ”ovisshet och paranoia” i spelet hos de andra deltagarna? Det var det jag svarade på, och det känns som en annan grej än det du talar om.

Ja, det skulle det absolut kunna göra. En annan bandmedlem har äntligen fått dit den främsta rockjournalisten och nu jävlar ska det bli deras bästa show någonsin. Bara Star Child håller sig i skinnet.

Edit: Jag tänker att för en hemlighet alls ska vara intressant så måste det ju finnas lite nerv i det. Annars finns det ingen anledning att hålla det hemligt för andra spelare.

 

[entomophobiac]

Ja, det skulle det absolut kunna göra. En annan bandmedlem har äntligen fått dit den främsta rockjournalisten och nu jävlar ska det bli deras bästa show någonsin. Bara Star Child håller sig i skinnet.

Det här är ett riktigt bra exempel! (The Americans också. Som är en av ytterst få serier jag tyckte höll från början till slut.)

 

[entomophobiac]

Funderar lite på om de svenska häxprocesserna, som var en tioårsperiod med massor av avrättningar för trolldom i Sverige, skulle gå att använda?

Fulspel kring olika personliga vendettor, med trolldomskommittéer som ett ständigt hot.

 

[Mogger]

Funderar lite på om de svenska häxprocesserna, som var en tioårsperiod med massor av avrättningar för trolldom i Sverige, skulle gå att använda?

Fulspel kring olika personliga vendettor, med trolldomskommittéer som ett ständigt hot.

Det skulle säkert funka utmärkt. Det är en setting jag har funderat på många gånger, men det faller alltid på att det var så vidrigt så jag kan inte förmå mig att ta det vidare. Det blir liksom ISIS eller Röda Khmererna. Vanvettig fundamentalism och mord. Oerhört obehagligt.

 

[entomophobiac]

Det skulle säkert funka utmärkt. Det är en setting jag har funderat på många gånger, men det faller alltid på att det var så vidrigt så jag kan inte förmå mig att ta det vidare. Det blir liksom ISIS eller Röda Khmererna. Vanvettig fundamentalism och mord. Oerhört obehagligt.

Ja... Och är väl extra otäckt för att det ofta var barns vittnesmål som användes, trots att barns vittnesmål inte hade laga kraft i några andra rättegångar. Otäckt på många plan.

 

[Lupus Maximus]

Jag kan gilla både hemliga hemligheter och öppna hemligheter, men det ger olika upplevelser.

Situationen kan vara att Adam och Berit har kommit på att Calle har något fuffens för sig, och har haft hemliga möten där de planerat och varit ute för att hitta bevis mot Calle.

Min rollperson David har ett förhållande med Berit, men vet inget om situationen mer än att Berit varit iväg mycket och varit undvikande eller på annat sätt svävat med sanningen om var hon varit.

Spelar vi t.ex. Utpost* vet vi alla runt bordet vad Calle egentligen håller på med (eller så är det fortfarande öppet eftersom ingen har etablerat det ännu). Jag, eller någon annan, får idén att vore det inte häftigt om David tror att Berit har ett förhållande med Adam och konfronterar henne? Jag som Davids spelare har veto för min huvudperson, men tycker det låter häftigt så plats för konfrontationen bestäms. Jag "går in" i Davids skalle och rollspelar i scenen, och baserar mitt agerande på att David inte vet sanningen.

Samma situation, men där det är hemliga hemligheter**, så vet inte jag mer än David. Det mesta har varit show, men det kan ha hintats från spelledare eller annan spelare om att något inte stämmer med vad Berit sagt, och jag kanske har valt att rollspela på att jag försökt ta reda på vad Berit egentligen hållit på med. Jag som spelare måste lägga pusslet, och de pusselbitar jag har grävt fram är att Berit har träffat Adam i smyg. Mitt val om David konfronterar Berit eller inte beror på vad som är ett rimligt agerande utifrån Davids personlighet.

I inget av de två olika spelsätten vet vi hur en eventuell konfrontation kommer att sluta, eller vad som kommer att hända där efter. Båda är i nuet. Den första kräver öppna hemligheter, den andra kräver hemliga hemligheter. Men, eftersom många uttryck används på olika sätt av olika personer, och det är svårt att sätta sig in i något man inte är intresserad av, så blir det ofta en massa förvirring i sådana här diskussioner.

* Utpost är mitt absoluta favoritspel när jag gör utflykter till samberättarspelen.

** Det är så pass sällan jag lyckats hitta spelgrupper som vill spela på det sättet, så jag vill knappt räkna det som att jag har spelat så även om det är något som jag vill.

 

[IcarusDream]

Jag har alltid sen jag började spela för snart 20 år sedan kört mycket med att ha hemligheter som andra inte vet om. Genom åren har olika grupper kört lite olika, vanligast är det att om det är nåt kort får de andra spelarna hålla för öronen, är det nåt längre kan de lämna rummet en vända (perfekt för att hinna ta en rökpaus, WC-besök eller springa till kylen för påfyllning).

Mycket stämning kommer ifrån när en spelare ska försöka minnas och återberätta vad som hänt, sådana saker som att en spelare misstolkar eller minns något fel ger ett realistiskt djup i spelet. Det är ju sällan man har 4 pers till som kan verifiera alla detaljer, så att våga släppa sargen och spela på att man inte minns vad värdhuset hette, eller att man inte minns hur personen man mötte såg ut ger en mer jordnära känsla istället för maktfantasier där alla bara vill vinna. Jag har har plotter som sträckt sig flera år som varit baserat på att en spelare mindes fel namn som de tjuvlyssnade på ensam en natt.

Jag spelar mycket på spänning, så i ett skräckspel när en spelare ensam ska försöka ta sig till gruppen från en annan plats när de vet att Monstret ™ finns där ute blir så otroligt mycket mer spännande om spelarna är separerade istället för att de sitter i samma rum och skriker hemligheter till spelaren så denne kan vinna mer effektivt.

Har man problem med att hålla för öronen (hade en spelare som hade öroninflammation en gång) så kan man ha hörlurar och spela musik så man inte kan tjuvlyssna.

Är man besatt av att tjuvlyssna och fuska kanske man får söka sig till nåt annat spel.

 

[Lupus Maximus]

Om att se medspelarna spela ut scener där öppna hemligheter spelas ut, även om man inte är med, så blir "hemlighetsspelandet" en del av underhållningen. Om man inte uppskattar det kan det nog vara minst lika irriterande som att vänta på att spelledaren och de inblandade spelarna gick till ett annat rum. Vilket kan vara anledningen till varför så pass många spelar en grupp som hänger ihop, med gemensamma mål, och inga hemligheter.

Sedan kan det finnas sätt att minska på "störmomenten".

Om lappar/PM skickas utformade så att spelledaren kan svara ja, nej, eller något annat men fåordigt tar de inte så lång tid. Problemet är ju primärt om spelaren får för sig att skriva när alla andra behöver vänta på skrivandet. Görs det t.ex. medans någon annan pratar kan störmomentet bli rätt minimalt.

Frågan är väl kanske hur man kan få flyt där spelledare och spelare går till annat rum alternativt annan chatkanal. Kan de andra spelarna rollspela lite spelledarlöst (t.ex. ha en ingame-diskussion) så kan det kanske vara ett sätt att minska störmomentet.

Så vilka olika metoder finns för att få det att flyta på bättre (att tillfälligt hålla för öronen, som nämndes i posten ovan, är ju faktiskt ett )?

 

[Rymdhamster]

min tolkning av det är att det bottnar i en idé om att bygga "snygga berättelser" snarare än att uppleva något tillsammans, runt spelbordet?

För mig bottnar det snarare i att jag vill uppleva något tillsammans runt spelbordet, inte stå ute i köket och snacka skit med övriga spelare medan någon kör solospel med SL =D. Om jag åtminstone sitter med vid spelbordet så får jag ju lyssna på spelet, och det är kul i sig. Heja på vid viktiga tärningsslag, yla av frustration vid kritiska misslyckanden. Men så finner jag inte personliga intriger särskilt intressant eller underhållande heller, vilket jag tror bidrar till min brist på tålamod för sånt.

Jag har ibland gjort motsvarigheten till att skicka hemliga lappar när jag varit SL, men detta är sällsynt. Vinsten är oftast mycket mindre än kostnaden i sånna lägen, i vart fall i den typ av äventyr jag gillar att köra.

 

[entomophobiac]

För mig bottnar det snarare i att jag vill uppleva något tillsammans runt spelbordet, inte stå ute i köket och snacka skit med övriga spelare medan någon kör solospel med SL =D

Det här verkar vara det återkommande problemet, med utgångspunkt från den här tråden. Men det känns som ett konstigt likhetstecken att göra, kan jag tycka. Hemligheter = ensamtid med SL = "sitta och vänta" i enrum. Det blir lite som att säga att nä, jag gillar inte fantasyspel för jag tycker inte om att använda figurer.

Finns fler än ett sätt att att knivhugga sina vänner!

 

[entomophobiac]

Genom åren har olika grupper kört lite olika, vanligast är det att om det är nåt kort får de andra spelarna hålla för öronen, är det nåt längre kan de lämna rummet en vända (perfekt för att hinna ta en rökpaus, WC-besök eller springa till kylen för påfyllning).

Ja, det här är ju min upplevelse också. Dels att det ytterst sällan faktiskt behövs någon enrumstid, delvis genom att helt enkelt inte göra SL till en flaskhals, och dels att det aldrig är särskilt svårt att lösa om det väl behövs. Särskilt inte om gruppen hela tiden "spelar på", även om någon råkar lämna rummet tillfälligt.

 

[Rymdhamster]

Det här verkar vara det återkommande problemet, med utgångspunkt från den här tråden. Men det känns som ett konstigt likhetstecken att göra, kan jag tycka. Hemligheter = ensamtid med SL = "sitta och vänta" i enrum. Det blir lite som att säga att nä, jag gillar inte fantasyspel för jag tycker inte om att använda figurer.

Finns fler än ett sätt att att knivhugga sina vänner!

Jag blev måhända förvirrad av att du pratade om "kring spelbordet" och förutsattate att det handalde om hemlighetsmarkeri när man sitter runt spelbordet.

Menar du även att inkludera sånt som sker mellan spelmöten?

I så fall är det som stätter stop framför allt att jag har många grupper och inte har tid eller ork att hålla på med messa mellanspel också, utan vill främst hålla spelandet till spelbordet (Som SL).

Som spelare ser jag det bara som ett problem när det försämrar upplevelsen kring spelbordet, och när det inte försämrar upplevesel har jag sällan upplevt att det förhöjt något mer än vad vanligt spelande utan hemlighetsmakeri hade gjort.

Återigen: på grund av den typ av äventyr jag gillar. Jag spelar liksom rollspel för att sparka in dörrar, dricka must och knuffa lite troll.

 

[entomophobiac]

Menar du även att inkludera sånt som sker mellan spelmöten?

Det här är ju mer intressant. Hur gör vi hemligheter, konkret?

- I en "session zero", som ett etablerat faktum för rollpersonen som andra spelare inte känner till.
- Som någon form av props/handouts, som spelare bara får tillgång till baserat på vad deras rollpersoner har tillgång till.
- Fraktionstillhörigheter. Med kombinationer av öppna och dolda agendor. Eller för den delen dolda fraktionstillhörigheter.
- Intressekonflikter. Kan vara så enkelt som att jag vill döda rymdvarelsen men du vill forska på den.
- Minoritetsintressen. E.g., i vår Coriolis-kampanj var det tre rollpersoner som var släkt och gjorde dumma saker (terrorism, mer eller mindre), och den fjärde rollpersonen försökte stoppa dem på moraliska grunder.
- Knapphändig eller felaktig information, som leder till konstiga slutsatser, etc. Sånt som kan eskalera. Styrs närmast helt av samtalet runt bordet, och spelare kan i sammanhanget välja vad de säger och inte.
- Som något som kan etableras i spel, på grund av interaktion med mekanikerna.

I spel via Discord har vi lekt mer med isolerad kommunikation mycket mer. Exempelvis genom att sätta upp olika kanaler för olika grupper rollpersoner, eller ibland för olika fysiska rum på en plats (exempelvis olika delar av ett rymdskepp). Där har folk kunnat hoppa ut/in bäst de vill, och bara om det dyker upp något regeltekniskt behöver SL vara med.

Det funkar dock bara om vi inte har en förberedd handling och inte har en spelledare med något särskilt i åtanke. Vilket leder till att förberedd handling och auktoritär spelledare är saker jag inte spelat med på säkert 20 år (dock med några undantag).