Hermeneutiska och tematiska världar

[Svarte Faraonen]

Bläckfisks rollspel Blood Feud presenterades nyligen på sociala medier, med viss diskussion som följd. Var spelets ambition att använda vikingatiden som miljö för att diskutera toxisk maskulinitet en god idé, eller var det mest ett illa påläst sätt att förmedla en fördomsfull bild av vikingatiden som inte har så mycket med faktisk historia att göra? Och, om det senare var fallet, spelar det roll att man förvränger historien för att göra en poäng? Jag upplevde att diskussionen blottlade inte bara en skilnad i attityd, utan också en skillnad i förståelse för varandras attityder. Jag väljer att kalla de två förhållningssätten som dök upp för det hermeneutiska och det tematiska.

I det hermeneutiska perspektivet på en spelvärld strävar man efter vad Hans-Georg Gadamer kallade en horisontsammansmältning. Vår tolkningshorisont av det som sker i spelvärlden ska närma sig tolkningshorisonten hos en person som befinner sig i spelvärlden. Här är det spelvärlden i sig, vare sig den är historisk eller fiktiv, som är det intressanta. Ett exempel på detta synsätt förekom i kommentarerna på Blood Feud, när diskussionen började röra sådant som huruvida hederskultur och blodshämnd ibland är rationella sätt att hantera avsaknaden av en stark stat.

Det tematiska perspektivet behandlar själva spelvärlden som avsevärt mindre helgad. Spelvärlden finns till för att illustrera en poäng, och är så att säga gjord för att ses utifrån. Till skillnad från det hermeneutiska perspektivet, där man oregelbundenheter och självmotsägelser i kulturen kan ses som intressanta att utforska, så ser det tematiska perspektivet till att undvika dessa, då de grumlar budskapet.

Denna motsättning är såklart inte bara något som dyker upp i historiska rollspel, utan också i andra sammanhang där historia behandlas. Exempel på detta kan ses i museivärlden. Etnografiska museet i Stockholm använda sig för ett antal år sedan av sina samlingar från Tangdynastins Kina för att framställa detsamma som någon sorts feministisk utopi (det var det inte), och jag blev själv djupt irriterad av att besöka en utställning på Världskulturmuseet i Göteborg där den ofta enormt slösaktiga potlatch-traditionen hos haida, tlingit och andra folk från nordvästra Amerika entydigt framställdes om en fin och god ledstjärna för hållbar utveckling. Så är det ofta när två perspektiv kolliderar. Utställningarna produceras utifrån en idé om att de får sitt värde genom att kopplas till en samtidsrelevans, och de stackars nördar som likt jag själv går dit för att försöka se kulturen på sina egna villkor blir besvikna.

Såväl i rollspel som i andra sammanhang dyker ofta en politisk dimension upp härvid. För tillfället tycks det tematiska synsättet ofta användas för att framföra ståndpunkter som löst kan kallas progressiva -- feministiska, antirasistiska, och så vidare. Personen med det hermeneutiska synsättet framstår därför ofta som en reaktionär, öppen eller fördold. Varför ska man komma och ifrågasätta det här fina projektet med en massa mossiga "så var det inte"-argument? Varför vill man försöka förstå saker som är uppenbart dåliga? Det blir dock ett förenklat sätt att se på det. En intressemässig snarare än ideologisk skillnad ligger till grund för bristen på samsyn. Personen med den hermeneutiska blicken kan hysa hur progressiva åsikter som helst -- hen är bara mer intresserad av inifrånförståelse än sensmoral. Detta bränner särskilt till i frågan om vilka orättvisor som ska inkluderas i spelvärlden -- tematikern ställer sig frågande, och ofta misstänksam, till viljan att ha med dessa om inte syftet är att på ett eller annat vis utforska dem.

Jag själv sällar mig, som läsaren säkert annat, helhjärtat till den hermeneutiska traditionen, och därför har denna text lite fått karaktären av ett försvarstal för denna. Framför allt är den till för att ge ett sammanhang till kritik av spelvärldar, och hur folk ser dem på fundamentalt olika vis. Genom att sätta namn och beskriva kan vi, hoppas jag, öka förståelsen och hjälpa varandra att se bevekelsegrunderna för olika perspektiv.

 

[Cybot]

Frågan är, om man ska göra ett tematiskt rollspel, varför väljer man att framställa det som historiskt när en fiktiv värld låter en få fria tyglar och skippa hela det här argumentet?

 

[Svarte Faraonen]

Frågan är, om man ska göra ett tematiskt rollspel, varför väljer man att framställa det som historiskt när en fiktiv värld låter en få fria tyglar och skippa hela det här argumentet?

Verkligheten har ju den fördelen att den har etablerade referenspunkter som kan förstås av de flesta. Om jag vill göra ett spel om en viss mansroll är till exempel "vikingen" en bild som är lätt att ta till, eftersom många omedelbart förstår hur den menas (medan de genuint historieintresserade snarare skär tänder över att inte slippa den mest stereotypa bilden). Man hade också kunnat använda "spartanen", "riddaren", "cowboyen" med flera maskuliniserade och mytologiserade gestalter ur historien för att ge en snabb och tydlig referenspunkt som inte kräver förförståelse.

 

[Vimes]

Jag läste också diskussionen och gick i liknande tankar som du (utan teoretisera dem som du gör här). Utifrån vad jag läste mig till tycks inte beslutet att iscensätta Blood Feuds tematik i "vikingatiden" riktigt bidra med någon nyanserad förståelse varken av den historiska perioden eller hederskultur som fenomen. Däremot kan man ju tänka sig, som du är inne på, att "vikingatiden" ger en ingång för att lätt etablera spelarna i spelet. Spelets vikingasetting är en yta och estetik som fungerar som en lättillgänglig krok att hänga upp tematiken i (utan att den alltså bidrar med något till själva tematiken).

Bra inlägg!

 

[God45]

Jag känner att i en kultur där folk säger sådant som ”Han är en riktig viking!” så är det coolt att göra ett tematiskt rollspel om toxisk maskulinitet med vikingar Jag diggar dock också nihilistisk western JÄTTEMYCKET och den genren har fan inget att göra med verkligheten att göra heller.

Eftersom det här är ett spel om ett tema borde man bedöma det efter det. Vore det ett spel om att odla mat på 800-talet borde man bedöma det delvis efter realism.

 

[DanielSchenström]

Jag tycker att alla sätt att skapa ett rollspel och dess miljö är bra, med extra poäng till skaparna ifall de lätt också kan uttrycka vad spelet är tänkt att handla om. Jag skulle inte vilja köpa exempelvis ett Vikingrollspel för att spela vikingar bara för att när jag läser spelet inse att det egentligen handlar om nåt annat. Är det tydligt då tycker jag att skaparna får och bör göra det de vill.

Då är jag mycket mer negativ till att museum ställer ut saker utan att ge kontexten för det. Om man hade exempelvis en kultur som bejakar feminism och ställer ut den som ett exempel på det och jag sen får reda på att det inte är sant utan de valde ut saker som får det att framstå som om det var fallet, då tappar jag ju förtroendet för utställaren och eventuellt det museumet, eller känner mig tvungen att kolla upp allt de presenterar som fakta.

Jag vill liksom lita på att institutioner presenterar fakta, inte balanserad åt ena eller andra hållet, utan så rakt upp som de kan om hur en viss sake var.

 

[krank]

Jag är nog generellt mer inne på det tematiska spåret när det gäller rollspel, men det är nog för att jag inte är så road av att just genom rollspel utforska historiska miljöer så som de faktiskt var. Jag läser hellre renodlade faktaböcker eller välskrivna korta texter om specifika företeelser; fakta föredrar jag att få levererat i mer sparsmakad och fokuserad form helt enkelt.

Jag tycker, oavsett, att det är viktigt med tydlig kommunikation. Om ett museum väljer att anlägga ett modernt perspektiv i hur man sållar och prioriterar och visar upp något – då tycker jag man bör vara tydlig med att det är det man gör.

Sedan är det såklart alltid klurigt, det här med representation. Det går ju inte att gestalta historien (eller något alls, egentligen) utan att göra ett urval och ha en vinkel. Det spelar ingen roll hur mycket ens intention då är att skildra historien "så som den verkligen var"; för man kommer fortfarande att ha valt vilken del av historien man fokuserar på och genom vems ögon man ser den. Ett tematiskt fokus behöver så att säga inte nödvändigtvis betyda historieförfalskning (även om jag medger att så ibland blir fallet)…

 

[Cybot]

Verkligheten har ju den fördelen att den har etablerade referenspunkter som kan förstås av de flesta. Om jag vill göra ett spel om en viss mansroll är till exempel "vikingen" en bild som är lätt att ta till, eftersom många omedelbart förstår hur den menas (medan de genuint historieintresserade snarare skär tänder över att inte slippa den mest stereotypa bilden). Man hade också kunnat använda "spartanen", "riddaren", "cowboyen" med flera maskuliniserade och mytologiserade gestalter ur historien för att ge en snabb och tydlig referenspunkt som inte kräver förförståelse.

Men det kan man ändå få med. Vikingen är inte bara en historisk figur, utan han är en trop. En mental plats i vårt kollektiva medvetande.

Så om du förflyttar dig till Hyperborea så är de blonda öldrickande vikinga-barbarerna ifrån den fjärran norr lika igenkänneliga som den "historiske vikingen", men du har nu fri hand att lägga på vilka vagt vikinga hederskulturer du vill.

 

[Ymir]

Det var ju jag som startade diskussionen om Blood Feud, men jag orkade inte förklara mitt argument närmare på facebook, för det hade bara lett till ett flamewar. Här har vi vettiga moderatorer dock, så jag gör ett försök.

För att förstå mitt resonemang är det fundamentalt att man godtar två premisser. Skulle man till äventyrs inte godta dessa två premisser är jag totalt ointresserad av ens svar på det här inlägget, för då lever vi i så olika världar att diskussion är meningslös, och jag är inte sugen på ett flamewar.

1: Inte all manlighet är toxisk.
2: Det finns toxisk kvinnlighet med, så till vida att kvinnor genom alla århundraden tagit del i beteenden som hjälper till att upprätthålla patriarkatet.


Toxisk manlighet är ett bra begrepp för att diskutera beteendemönster som begränsar eller saboterar möjligheter för män själva. Som nördig, mesig man tycker jag det är jättebra att ha ett begrepp för att kunna diskutera en mansnorm som kraftigt missgynnar mig och det liv jag skulle vilja leva, och som också missgynnar alla män som kollektiv genom att göra dem emotionellt stympade, självdestruktiva etc.

Toxisk manlighet är däremot mindre användbart som begrepp för att förstå patriarkatet som struktur, och hur kvinnor missgynnas i patriarkatet. Orsaken till detta är att alla som lever och har uppfostrats i patriarkatet i mer eller mindre hög grad hjälper till att upprätthålla det - inte bara de toxiska männen. Till och med folk som anser sig själva vara super-woke faller då och då in i beteenden som vidmakthåller strukturerna. Det är direkt destruktivt för förståelsen av patriarkatets mekanismer att skylla dem på toxisk manlighet, för de är mycket mer omfattande än så.

Jag tycker därför att man bör vara väldigt försiktig med hur man använder toxisk manlighet som analysverktyg, och att koncept som tex rape culture, cult of masculinity, och andra begrepp som handlar om -kultur- i mycket bredare termer, är mycket mer användbara. Tex cult of masculinity är också ett begrepp som av akademiker har prövats på en historisk kontext, och visat sig funktionellt även i större perspektiv på mänskligheten som varelse.

Toxisk manlighet, däremot, är faktiskt ett så nischat begrepp, att det bara är funktionellt i diskussioner om vår egen tid. Orsaken är att vi definitivt idag har stöd för påståendet att män som grupp lider av manlighetsnormen - vi kan tex titta på mängden radikalisering och hat bland fattiga, ensamstående män, mäns brist på fysisk och emotionell kontakt i vänskapsrelationer, mäns grad av självmord och självdestruktiva beteenden, mäns mycket högre risk att råka ut för våldsbrott, etc. (Ett relaterat problem i analysen är att en del av dessa problem är biologiskt betingade, och inte uteslutande sociokulturella konstruktioner, men det lämnar vi därhär i den här diskussionen). Om vi däremot försöker backa upp liknande resonemang om män i äldrehistorisk tid, då är vi verkligen ute på hal is. Vi har bland annat åtskilliga exempel på tidsepoker och kulturer där män uppmuntrades till ett högt mått av känslomässig utlevnad. Jag upplever inte att det finns tillräckligt stöd för påståendet att vikingamannen blir stympad av sin manlighetsroll. Därför är toxisk manlighet inte ett vettigt koncept att applicera på vikingamannen. Därför är det en dålig idé att göra ett rollspel om toxisk manlighet och förlägga det till vikingatiden. Det hade till och med varit tvivelaktigt att förlägga det till Afghanistan 2020. Begreppet toxisk manlighet är mestadels användbart i nutidens västerländska kontext, i senkapitalismens era.

 

[Man Mountainman]

Ymirs inlägg får mig att tänka att jag kanske inte vet exakt vad "toxisk manlighet" är, och får mig att misstänka att Ymir eventuellt har en annan tolkning av begreppet än Bläckfisk-människorna.

Skulle du, Ymir, säga att definitionen av toxisk manlighet är en typ av manlighet som skapar lidande för sin bärare? En specifik sorts lidande via specifika sorters mekanismer? Eller något annat?

 

[Mogger]

Jag kan tycka att toxisk manlig het kan funka även i andra miljöer än dagens men kanske inte som analysverkyg utan för att belysa en specific story arc som bygger just på någon form av destruktiv manlighet. Även en viking drabbas av det och kanske är det enklare att åskådliggöra i en setting som bygger på hedersvåld och blodsfejder?

Jag kan dock hålla med om att det även ur det perspektivet nog hade varit intressantare om det även i spelmiljön funnits alternativ, alltså där hederskulturen i sig befinner sig på kollisionskurs med andra värderingar i samhället.

Det sagt så tycker jag spelet verkar intressant!

 

[Leon]

Jag förstår var du kommer ifrån och hur du resonerar, och förstår att det är på alla sätt en ärlig reaktion grundad på vettiga värderingar. Samtidigt tror jag att du utgår från lite haltande jämförelser. Våra påhittade världar är just påhittade - även om de är 'historiska' är de ofta i huvudsak fantasifoster. Materialet för våra världar, oavsett om de är "historiska" eller "ren fantasy" hämtar vi från vår omvärld, vår erfarenhet, vår uppfattning om vår egens värld historia, geografi etc. Även i de mest renodlade fantasyvärldar går idéerna att spåra tillbaka till vår verklighet sedd från vår samtid.

Så egentligen ser jag ingen större skillnad mellan ett spel som försöker utforska vår förståelse av en historisk hederskultur (vilket jag själv, i viss mån, försöker göra i Barbarians of the Dark Ages) och ett spel som försöker utforsta toxisk masculinity. Förutom att den senare förstås har ett tydligare politiskt budskap

 

[McAber]

@Ymir Jag har inga problem med ditt första påstående: att all manlighet inte är toxisk. Jag kan tycka det finns klassiskt manligt kodade drag som är "bra".

Däremot tycker jag din andra punkt verkar lite onödigt snäv. Skulle all toxisk kvinnlighet nödvändigtvis understödja en patriarkal maktstruktur? Är det så du definierar toxisk kvinnlighet, klassiskt kvinnligt kodade drag som gynnar patriarkatet? Jag tänker att det borde finnas även annan toxisk kvinnlighet. Men jag kanske har fel?


Att förlägga spelet under vikingatiden tror jag är an bra ide. Skulle man förlägga det i nutid skulle det kanske komma för "nära". Dessutom får man nästan förutsätta att det är en ganska stiliserad vikingatid vi talar om här, med fokus på just hanterandet av manlighet, heder och makt. Tanken, som jag förstår det, är att kunna ge lite verktyg för att resonera om bra och dålig manlighet. Inte att uppleva hur vikingar historiskt hade det.

 

[Mogger]

Jag tror att det som den här tråden vill säga inte är att Blood Feud har fel perspektiv, utan att det tycks svårt att se "den andra sidans" perspektiv. Oavsett vilket det är.

Om man uppfattar det vikingatida samhället som någotsånär rationellt utifrån sina egna egna premisser kan det bli svårt att sedan säga "hade Stor-Björn" kunnat agera annorlunda? Hade han kunnat avstyra hämnden och överlevt?"

Jag har själv rätt svårt att inte betrakta en setting ur det perspektiv som trådskaparen har. Så mitt svar på den frågan hade inte haft något alls med toxisk maskulinitet att göra.

Så min åsikt är att om man vill behandla toxisk maskulinitet så gör man det effektivast i en setting där den kan ta en naturlig plats.

Jag vill påpeka igen att jag inte tycker att spelet Blood Feud är en dålig idé eller att man inte kan utforska temat på det sättet. Jag säger att för de av oss som har detta perspektiv så blir det en tröskel. Och som TS påpekar är det lite för enkelt att ifrågasätta denna tröskel och undra hur det egentligen är ställt med mina värderingar.

Så tråden handlar inte om spelet utan förståelse för varandras olika perspektiv.

 

[McAber]

...

Jag vill påpeka igen att jag inte tycker att spelet Blood Feud är en dålig idé eller att man inte kan utforska temat på det sättet. Jag säger att för de av oss som har detta perspektiv så blir det en tröskel. Och som TS påpekar är det lite för enkelt att ifrågasätta denna tröskel och undra hur det egentligen är ställt med mina värderingar.

Så tråden handlar inte om spelet utan förståelse för varandras olika perspektiv.

När du säger "den andra sidan" antar jag den hermeneutiska. Jag har tolkat det som det mer historiskt korrekta synsättet. Som jag ser det borde det inte vara ett problem att ha det synsättet rent allmänt. Problemet är väl när man kommer in i ett rollspel och förväntar sig det ena eller andra synsättet, och antingen inte spelet stöder det, eller andra i spelgruppen inte har samma förväntning. Spelar man rollspelet Viking, bör man nog förvänta sig högre grad av historisk korrekthet än i Blood Fued.

Har man en spelare som tycker att historisk korrekthet är så viktigt att det försämrar spelet om det inte finns och en annan spelare som är allergisk mot till exempel traditionella könsroller och rasism under rollspel bör man nog inte spela ett historiskt spel. Då får man hålla sig något med fantasy eller sci-fi.

Det viktiga är som vanligt kommunikation och öppenhet. Sedan kan det ju vara bra om spelen i sig är tydliga med hur de är tänkta att spelas.

 

[kwarnberg]

Intressant tråd! Har inga avsikter att lägga mig i – tycker att det är nyttigt att kunna snacka om det utan att de som ligger bakom spelet dyker upp och lägger sig i hela tiden – men följer med stort intresse!

 

[APM]

Jag tycker också att den här tråden är väldigt intressant, och jag tror alltid att det är bra att prata om *varför* vi inte förstår varandra i olika sammanhang. Jag får be om ursäkt i förväg för ett långt svar.

Nu är den här tråden inte specifikt om Blood Feud, men eftersom det inledde diskussionen tänkte jag ändå förtydliga ett par saker: Att ifrågasätta spelets setting känns mer eller mindre som en halmgubbe. Om man läser spelet så märker man att settingen egentligen inte finns beskriven någonstans. Tanken är alltså att alla spelare tar med sig sina förutfattade meningar in i spelet om vad Vikingatid är – för att man istället ska kunna fokusera på spelets kärna: att utforska toxisk maskulinitet. Det här är alltså inget spel som ska utbilda om vikingatida historia – utan ett spel som ska ge insikter i vad toxisk maskulinitet innebär för männen och för samhället i stort. Anledningen till att vi har valt den här perioden är för att de isländska sagorna ofta innehåller inslag som tydligt visar på hur heder och maskulinitet förstör för individen och andra i dennes närhet. Det är bra inspiration till att utforska de beteenden som vi är ute efter helt enkelt.

Jag tror att de som är historiskt pålästa absolut kommer att kunna ha glädje av spelet – men storyspel mår i min mening bäst av att de spelare med minst förkunskap om spelvärlden sätter ribban för vilken förförståelse som ska krävas i just den spelgruppen. Förkunskap om vikingatid är därför inget som på något sätt belönas av spelet – vilket kan upplevas som frustrerande.

Jag är övertygad om att toxisk maskulinitet hade samma destruktiva följder då som det har idag, och att maktanalysen som spelets mekanik bygger på är precis lika giltig i ett vikingatida samhälle som den är idag. Poängen är att spelets mekanik inte bryr sig om sådant som inte är kopplat till toxisk maskulinitet och maktskifte – men det betyder inte att er berättelse inte kan innehålla annat också! Jag tror att de flesta som spelar traddspel känner sig väl förtrogna med att man inte måste interagera med spelreglerna hela tiden – Samma sak gäller i Blood Feud. Om man inte vill spela en man som hänger sig åt toxisk maskulinitet så måste man inte göra det, men spelet kommer inte att belöna dig. Däremot kan fiktionen i sig belöna dig genom att du får fina relationer till andra karaktärer, att din karaktär framstår som sympatisk, mm.

Jag håller med @Ymir om hans två premisser: all manlighet är inte toxisk (men den som mekaniken berör i Blood Feud är det), och det finns absolut även typiskt kvinnliga beteenden som är destruktiva (osäker om toxisk kvinnlighet är ett begrepp) men vad detta har med varken Blood Feud eller diskussionen i övrigt förstår jag inte.

Jag håller också med @Svarte Faraonen om att det kan vara bra att försöka definiera olika perspektiv för att hitta common ground att bygga gemensam förståelse ifrån. Men kopplingen till Blood Feud bygger som jag ser det mest på förutfattade meningar om vad spelet är och vad det gör. Jag skulle önska att man läser spelet innan man ifrågasätter det. Jag rekommenderar också att läsa Amos FAQ som bemöter frågan ”Could this game be more about Viking culture and less about toxicity?”.

 

[APM]

tycker att det är nyttigt att kunna snacka om det utan att de som ligger bakom spelet dyker upp och lägger sig i hela tiden

Förlåt!

 

[Vimes]

Jag såg någon kalla Vikingasettingen för en metafor, och jag tyckte det var ganska vettigt. Likt mycket science fiction inte nödvändigtvis bygger på en djup analys av vilken framtid som verkar trolig, utan snarare använder "framtiden" som metafor för nutida fenomen. Och det är väl just det som det tematiska vs. det hermeneutiska handlar om. Temat skulle egentligen kunna flyttas (med fördel menar vissa, men jag tror det finns pedagogiska och estetiska poänger med vikingasettingen) till vilken setting som helst, eftersom spelet inte är intresserat av att säga något källdomänen ("vikingatiden") utan bara om måldomänen (toxisk manlighet). Hermeneutikern är ju ute efter det specifika, och kommer ha svårt att acceptera metaforen. Det här kommer väl alltid vara tematisk kulturs (oavsett om det handlar om spel, film eller böcker) "problem".

(Nu har jag sagt samma sak som andra har sagt med lite andra ord! Det tycker jag är värt en lajk!)

 

[Leon]

Jag såg någon kalla Vikingasettingen för en metafor, och jag tyckte det var ganska vettigt. Likt mycket science fiction inte nödvändigtvis bygger på en djup analys av vilken framtid som verkar trolig, utan snarare använder "framtiden" som metafor för nutida fenomen. Och det är väl just det som det tematiska vs. det hermeneutiska handlar om. Temat skulle egentligen kunna flyttas (med fördel menar vissa, men jag tror det finns pedagogiska och estetiska poänger med vikingasettingen) till vilken setting som helst, eftersom spelet inte är intresserat av att säga något källdomänen ("vikingatiden") utan bara om måldomänen (toxisk manlighet). Hermeneutikern är ju ute efter det specifika, och kommer ha svårt att acceptera metaforen. Det här kommer väl alltid vara tematisk kulturs (oavsett om det handlar om spel, film eller böcker) "problem".

(Nu har jag sagt samma sak som andra har sagt med lite andra ord! Det tycker jag är värt en lajk!)

All fantasy och all sci-fi är baserad på nutida fenomen eller nutida förståelser av världen. Metaforer, och bra sci-fi, är bara uttryckligare med det.