Nekromanti Hitta på grejer till Consaber, Tokon och den gamla tron

[Nirbulas]

Här är två korta texter för tokon som vill sätta segel, eller som vill ha en ursäkt att hålla sig på land kanske.

De två begravningarna

För länge sedan fanns en furstinna från havet djup som ofta blickade uppåt mot världen ovan, där sjömän och fiskare for omkring på vågorna och offrade delar av sina byten till havets gudafolk. Särskilt fäste adelsdamen från världen nedan vågorna blicken på en stilig sjöman, som alltid var generös med sin tribut till det mäktiga havet och dess folk. I en stund av förälskelse och obetänksamhet drog furstinnan ned sjömannen under vattenytan för att visa honom den värld som han hade visat så mycket respekt för under sitt liv. Snart upptäckte den förälskade damen att livet hade lämnat den arme sjömannen, och hennes sorg drev henne i fördärvet då hon beslutade sig för att meddela sjömannens folk om att hon hade lett till hans död.

På stränderna utanför byn Revannas återfanns furstinnans livlösa kropp med en lock från sjömannens hår i sin hand. Det sägs att sjömannen gavs en storslagen begravning av hovet på havets botten och att våra förfäder gav furstinnan en begravning värdig en klanhövding. Hårlocken ska finnas begraven under den uppresta stenen på klipporna ute vid kusten, och tack vare kraften hos två brustna hjärtan ska hårlocken nu ge bäraren förmågan att besöka riket under vågorna oskadd.

Världarnas farled

Ibland händer det att ett oerhört oljud hörs ute på havet, som om två härar drabbade samman ackompanjerat av stridshornens dån. Den som hör detta bör ta sig i akt då det är ett tecken på att fartyget välkomnas till Världarnas farled, en plats där alla världarna möts. Den som inte lyckas ta ut koordinaterna för att återvända till Mundana riskerar att hamna i hav av evig dimma, i övärldar vars folk aldrig dör och som aldrig slutar diskutera världens mysterier, eller kanske i Fridens hav i de dödas land.

På himlen vid Världarnas farled sägs det synas en märklig stjärnkonstellation på natthimlen som kallas ”Långa Echtra”, namngivet efter en sagolik hjältes fartyg. Den som seglar i riktning mot konstellationen sägs komma till den plats som är avsedd för en, vare sig det är tillbaka hem eller ut på otroliga äventyr.

Adamnán Navigatören av klanen Craigfaan, en man som hade gudafolkets blod i sina ådror, sägs ha lyckats segla mellan alla de kända och okända världarna med sin besättning för länge sedan. Navigatören kom tillbaka till sin klan med stora skatter och storslagna historier innan han åter begav sig ut på havet tillsammans med sitt manskap. Under sin vistelse i fjärran hade Adamnán svurit en ed till sin besättning om att segla tillbaka till den Eviga Sällhetens Ö, och det verkar som om de aldrig kände för att återvända. Innan han begav sig iväg på sin andra färd sägs navigatören ha berättat för den dåvarande klanhövdingen hur de skulle kunna hitta Världarnas farled, om de någon gång önskade ansluta sig till honom på den ljuva ön.

 

[Beastslayer]

@Nirbulas

Jag är nyfiken på hur skulle du göra med Alarinn? Skulle du låta dem vara alviska kopior av Tokon eller skulle du vinkla dem på något sätt för att få en starkare kontrast?

 

[Nirbulas]

Jag skulle försöka trycka en del på de skillnader som finns mellan Tokon och Alarinn även om det är två länder med väldigt liknande kulturer. Har gjort en liten lista med kulturella skillnader som jag kunde tänka mig förekommer mellan léaram och tokon.

Levande sagor och levande legender. Alverna har ju en möjlighet att bli väldigt gamla, så det är inte omöjligt att de har upplevt historiska slag eller sett hjältars uppgång och fall. Jag tänker mig att det kan ha gjort deras berättartradition annorlunda än tokon, och att barder i Alarinn berättar utifrån förstapersonsperspektiv som om de själva var med för att se händelserna. Bland yngre barder i Alarinn förekommer det säkert också att de försöker leta upp gamla enstöringar som har isolerat sig utanför civilisationen för att höra dem berätta om vad de har upplevt.

Upplever förlust av heder på ett mer konkret sätt. Léaram verkar vara ganska dödsföraktande och ger inte ett intryck av att de tycker att ett långt liv har något egenvärde. Jag kan tänka mig att en del av de léaramalver som upplever sig ha förlorat sin heder letar efter ett bra och hedersamt sätt att dö på för att inte sjunka djupare ner i inåtvändhet. En tokon har en annan möjlighet att förtränga saker om de inte blir utpekade för sin hedersförlust, vilket kanske leder till något mindre drastiska åtgärder än för en léaramalv.

Gudinnan Felenna och hennes döttrar mer central roll än i tokonsk tradition. Döttrarna kan tolkas som föregångare till de olika alvätterna, gudinnor som är bärare av olika aspekter kopplade till Felenna såsom magi och uppror, eller så kanske de betraktas som hjältelika halvgudar som har gott om sagor som kretsar kring dem men inte någon större tillbedjan. Tokon ägnar antagligen mindre uppmärksamhet åt Felennas döttrar jämfört med de alviska druiderna.

Förbannelsen och religionen. En sak som människor inte behöver bekymra sig över är inåtvändheten. Jag skulle köra med att druidsekten som har vuxit fram i Alarinn är mer inriktad mot att hantera förbannelsen, och att deras ceremonier bl.a. kan förstärka eller försvaga det alviska ögat och eventuellt kan göra dem mer motståndskraftiga mot inåtvändheten.

I övrigt tänker jag mig att tokon i många fall gör stor sak av alvernas förmågor och att dessa kanske överdrivs i deras sagor. Saker som att en alvisk druid brände någon till aska med alvögat eller att en alvisk vapenmästare beskrivs som osårbar till följd av deras förmåga att sluta blöda kan säkert förekomma.

Alverna i gemen brukar också vara mer agnostiska än människorna, så eventuellt är religiösa tabun inte kopplade till hedersförlust hos léaram i så hög grad, då det kretsar mycket mer kring förpliktelserna mot klanen och familjen.

Bortsett från de här skillnaderna så skulle jag nog i princip köra dem som en alvisk variant av tokon.