Hitta peppen igen

[hedmeister]

Innan jul förberedde jag ett rollspelsäventyr för mina kollegor. Det var det mest välpreppade äventyret jag nånsin gjort, enligt konstens alla regler. Jag vet inte hur det är för er men när jag preppar äventyr brukar jag gå in i det helt och hållet, så att jag tänker på SLP:er, platser och möjliga händelser hela tiden. När det blev dags för oss att spela så kom vi ganska långt i det jag tänkte skulle bli ett oneshot, men vi var tvungna att hastigt avbryta mitt i en strid eftersom vi insåg att kollektivtrafiken skulle sluta gå, och platsen vi var på skulle larmas på. På grund av det vanliga bekymret med att hitta tider som passar för sex vuxna spelare, kom vi överens om att nästa spelmöte inte skulle bli förrän v. 11.

Problemet är att jag helt tappat peppen för det äventyr vi spelade, trots all tid jag la på att förbereda det, och trots att det var så himla kul att spelleda det. Det känns som att jag la all energi på det första spelmötet, och nu har mitt engagemang helt sinat. Har ni några tips på hur jag kan göra för att motivera mig själv att få samma energi och glöd jag hade innan? Rent intellektuellt vet jag att vi hade jättekul, spelarna var engagerade och gestaltade rollpersonerna jag skapade åt dem på ett roligt och nyskapande sätt, men jag har helt tappat tråden. Hjälp!

 

[Anchorman]

Du kanske gjorde misstaget att förbereda för mycket, vilket kan leda till känslan att du har redan har spelat det?
Om man förbereder scener väldigt tydligt och har en tydlig väg att gå upplever iaf jag att det kan bli så

 

[Henke]

Personligen tror jag det är svårt att "tvinga fram" förlorad pepp och risken är att man blir mer opepp.

Spontant hade jag nog tittat igenom allt materialet igen, sett om det finns sätt att förändra/förbättra det ytterligare för det brukar få igång min egen pepp.

 

[Gabrielle de Bourg]

Du kanske gjorde misstaget att förbereda för mycket, vilket kan leda till känslan att du har redan har spelat det?
Om man förbereder scener väldigt tydligt och har en tydlig väg att gå upplever iaf jag att det kan bli så

Så extremt sant!

Jag vet själv de gånger där jag lagt ner så extremt mycket tid på att preppa och förbereda, vilket skapat så mycket förväntan att det nästan blir ett antiklimax när jag spelar; allt jobb man lagt ner känns på något sätt lite "ouppskattat" mot det man har lagt ner. Då är det också svårt att hitta tillbaka till peppen. Personligen är det också för att så mycket av ens kreativa energi gick åt till preppen att det inte riktigt finns för själva äventyret.

En knäpp, men möjlig väg att hitta tillbaka till peppen är att… tänka om! Ni blev ju ändå inte klara och ska gå vidare. Om du sätter dig ner, ser vart handlingen har tagit er nu mot vad du tänkt och ser om du kan tänka något nytt av det kan det vara jättegivande! Då får du skapa igen, vilket kan ge ny energi, samtidigt som du kan känna dig mindre "låst" till vad som gjorts.

 

[folketsfiende]

Kanske ha ett fikaförmöte med spelarna och prata om vad ni gillade med första sessionen, och vad de har förhoppningar för fortsättningen? Sådant brukar få igång mig iaf.

 

[Stareater]

Spontant hade jag nog tittat igenom allt materialet igen, sett om det finns sätt att förändra/förbättra det ytterligare för det brukar få igång min egen pepp.

+1

 

[Badmojo]

Så där brukar det även bli med alltför vidlyftiga planer på långa och härliga kampanjer...

 

[Lemur]

Du kanske gjorde misstaget att förbereda för mycket, vilket kan leda till känslan att du har redan har spelat det?
Om man förbereder scener väldigt tydligt och har en tydlig väg att gå upplever iaf jag att det kan bli så

Exakt så är det för mig när jag spelleder äventyr som jag själv skrivit för publicering. Då har jag liksom vridit och vänt på alla tänkbara utfall och situationer till en gräns där allt känns helt ointressant för mig att spela.

Jag har börjat spelleda med ganska lite prepp på sistone, några korta punktlistor bara. Det har funkat mycket bra för min pepp. Jag har liksom lite tankar om vad som kan hända under kommande session, men har ingen aning om vad som ska hända i nästkommande sessioner.

 

[Badmojo]

Så där brukar det även bli med alltför vidlyftiga planer på långa och härliga kampanjer...

Svarar mig själv… Fast det är väl halva grejen med det här intresset? Att planera och stretcha berättarfantasin. Åtminstone som evig SL.

 

[Professor T]

Hitta på en oväntad twist och låt spelarna bygga nya karaktärer till nästa gång - allt kanske bara var en dröm?

 

[Dilandau]

Innan jul förberedde jag ett rollspelsäventyr för mina kollegor. Det var det mest välpreppade äventyret jag nånsin gjort, enligt konstens alla regler. Jag vet inte hur det är för er men när jag preppar äventyr brukar jag gå in i det helt och hållet, så att jag tänker på SLP:er, platser och möjliga händelser hela tiden. När det blev dags för oss att spela så kom vi ganska långt i det jag tänkte skulle bli ett oneshot, men vi var tvungna att hastigt avbryta mitt i en strid eftersom vi insåg att kollektivtrafiken skulle sluta gå, och platsen vi var på skulle larmas på. På grund av det vanliga bekymret med att hitta tider som passar för sex vuxna spelare, kom vi överens om att nästa spelmöte inte skulle bli förrän v. 11.

Problemet är att jag helt tappat peppen för det äventyr vi spelade, trots all tid jag la på att förbereda det, och trots att det var så himla kul att spelleda det. Det känns som att jag la all energi på det första spelmötet, och nu har mitt engagemang helt sinat. Har ni några tips på hur jag kan göra för att motivera mig själv att få samma energi och glöd jag hade innan? Rent intellektuellt vet jag att vi hade jättekul, spelarna var engagerade och gestaltade rollpersonerna jag skapade åt dem på ett roligt och nyskapande sätt, men jag har helt tappat tråden. Hjälp!

Det där är rädsla. Du är rädd för att det ska bli dåligt.

 

[hedmeister]

Jag har börjat spelleda med ganska lite prepp på sistone, några korta punktlistor bara. Det har funkat mycket bra för min pepp. Jag har liksom lite tankar om vad som kan hända under kommande session, men har ingen aning om vad som ska hända i nästkommande sessioner.

Så har jag nästan alltid gjort, detta är det mest preppade jag varit. Arbetade enligt the three clue rule, gjorde flödesscheman för att se till att alla RP hade stakes i äventyret (som är en whodunnit)... Jag behöver nog bara läsa mina anteckningar från spelmötet och samtala med spelarna i en mellan-session zero!

 

[hedmeister]

Det där är rädsla. Du är rädd för att det ska bli dåligt.

Ja, det är nog delvis det. Jag tänker att jag ska låta mina spelares tankar om det som hände förra speltillfället vara vägledande, och följa med i den strömmen.

 

[Frederik J. Jensen]

Fantastiskt att ni hade en bra upplevelse!

Låt det vara ditt drömspel. Återvänd inte till det. Berätta om det de kommande 20 åren hur bra det var och när du kommer att ha nästa session.

Eller nästa gång, håll koll på klockan och runda av när det är 30 minuter kvar. Du kan snabbspola många detaljer och komma till en slutsats på väldigt kort tid. Eller bara uppskatta att vissa berättelser aldrig tar slut.

 

[Mogger]

Innan jul förberedde jag ett rollspelsäventyr för mina kollegor. Det var det mest välpreppade äventyret jag nånsin gjort, enligt konstens alla regler. Jag vet inte hur det är för er men när jag preppar äventyr brukar jag gå in i det helt och hållet, så att jag tänker på SLP:er, platser och möjliga händelser hela tiden. När det blev dags för oss att spela så kom vi ganska långt i det jag tänkte skulle bli ett oneshot, men vi var tvungna att hastigt avbryta mitt i en strid eftersom vi insåg att kollektivtrafiken skulle sluta gå, och platsen vi var på skulle larmas på. På grund av det vanliga bekymret med att hitta tider som passar för sex vuxna spelare, kom vi överens om att nästa spelmöte inte skulle bli förrän v. 11.

Problemet är att jag helt tappat peppen för det äventyr vi spelade, trots all tid jag la på att förbereda det, och trots att det var så himla kul att spelleda det. Det känns som att jag la all energi på det första spelmötet, och nu har mitt engagemang helt sinat. Har ni några tips på hur jag kan göra för att motivera mig själv att få samma energi och glöd jag hade innan? Rent intellektuellt vet jag att vi hade jättekul, spelarna var engagerade och gestaltade rollpersonerna jag skapade åt dem på ett roligt och nyskapande sätt, men jag har helt tappat tråden. Hjälp!

Ett tips som funkar för mig/oss är att inte låta det ebba ut. Skicka sms, gruppchat etc och skapa en framåtrörelse.

 

[zo0ok]

Vi försöker köra ett kort (1.5-2h) spelmöte i veckan. Ibland får vi ställa in.

Jag försöker förbereda för ett spelmöte i taget. Det gör att inför varje spelmöte så vet jag som SL vad rollpersonerna kommer göra, och det är bara för det jag förbereder. Men i slutet av spelmötet är de fria att göra vad som helst (vi skiter i att vandra norrut mot is-länderna, vi går västerut mot havet istället).

Det som ibland händer är att vi inte hinner klart. Och just då, när vi avbryter "mitt i", så har jag ofta jättemycket "pepp" på det som ska hända nästa gång, helst så snart som möjligt. Men ju längre tiden går till nästa spelmöte, desto mindre intressant/viktigt känns det att spela klart den där tråden som vi avbröt, och desto mer intressant känns det att ... göra något annat. Speciellt om det går några veckor så kan det vara så att både jag och spelarna känner att... vi skiter i det där och gör något nytt istället.

Så jag känner igen mig. Jag försöker inte preppa mer än jag behöver för ett spelmöte åt gången.

 

[Rickard]

Om mängden arbete A överstiger mängden timmar med skoj S med en viss factor F är känslan inte tillfredsställande i längden.

I detta fall var (A / S =) F alltför stor för dig. "S" kan du inte påverka.

Min F är max 0.25. En timmes arbete med förberedande för minst 4 timmars skoj spel.

 

[hedmeister]

Uppdatering:
Nu är det bara några dagar till spelmötet, och jag pratade lite med en av spelarna som var eld och lågor. Hon berättade att hon sedan vi spelade förra gången, innan jul, har hon haft äventyret i tankarna och varit helt säker på att det finns en förrädare i RP-gruppen. Jag träffade henne lite senare på dagen, och då stod hon i livligt samtal med en annan av spelarna och delgav sina misstankar om vem hon trodde kunde vara svikaren! Detta fick mig att börja fundera på saker som hände under förra spelmötets sista scener, och hur jag kan använda detta för att sätta igång första scenen i nästa spelmöte. Det var som att alla tankar jag satt på paus under elva veckors tid plötsligt slogs igång av bara en gnista!