solvebring said:
Jag kan förstå dig Vitulv. Jag kanske övertolkar eller har undermedvetna fördomar. Jag vet ärligen inte om jag påverkas på något sådant vis. Men så här ser jag det:
D&D har ett så väldigt mycket mer omfattande stridssystem. Det finns en otrolig tyngd på det och att man sedan går ytterligare ett steg med grid och minis är bidragande till den tyngden.
Har det verkligen ett så omfattande stridssystem? Jämfört med tradspelen så skulle jag påstå att stridskapitlet är ungefär lika stort i D&D3.5 som i, låt oss säga DoD: Trudvang. Nu har jag inte räknat sidor, men relativt sett tror jag att lika stor del av regelboken består av stridsregler.
Har du sett stridsreglerna till Eon? Minst sagt omfattande, om du frågar mig.
Grids och minis var för övrigt inte en obligatorisk del av 3.5. Det tog rätt många år innan jag började använda sådant, och då var det i första hand inspirerat av minisspelet.
solvebring said:
Spelet i sig lägger ned mycket på att sätta encounters i främsta rummet. Ta bara äventyren där grottkartorna och grottornas hemska invånare tar en hel del plats. Dessutom brukar dessa scenarion - av de nybörjarscenarion jag spelade i alla fall - grunda sig på just ett monster eller dylika. Det handlar ofta om att besegra eller närma sig något genom våld.
Min uppfattning är att det oftast handlar om att lösa ett mysterium eller någon typ av problem, och att man stöter på ett gäng encounters på vägen dit (och att det ofta är en "slutboss"). Det här skiljer mycket lite från tradspelen. Vad är t.ex. Vildhjärta om inte ett sandlådeäventyr med ett gäng slumpartade encounters?
solvebring said:
Spelet har förövrigt en monsterbok som är lika tjock och omfattande som de övriga två regelböckerna, i vilka man som sagt hittar fläskigt mycket material vad gäller stridstaktik och uppföljande regler. Sedan har vi XP-parten som i sig bygger på att bli bättre så att man kan ta sig an värre monster. Monsterdödandet är därmed en nyckel i spelets funktion och i rollpersonens utveckling. Du slaktar för att bli bättre för att kunna slakta värre saker och bli bättre.
Kom igen nu för fan, till DoD4 kom det ju en hel BOX med monster. Tre böcker + alla monsterböcker till de andra versionerna. Sedan har vi Jorges bestiarium till sexan, Zonernas Zoologi till Mutant:UA och till Eon vill jag minnas att det också finns en monsterbok, alla inbundna, rejäla doningar.
solvebring said:
Förövrigt känner jag till en hel del folk som enbart spelar D&D för monster-encounters (undrar ärligt varför de inte bara spelar D&D's figurspel?), som ett slags gladiatorrollspelande utan övriga kontexter eller handling. Det har jag inte hört talas om kring några andra rollspel. Bara det ger en känsla av att det krigiska är tyngdpunkten.
Nu har jag aldrig träffat en sådan person, men jag skulle vilja påstå att det inte handlar om tyngdpunkt utan om att D&D:s stridsregler är
bra*, till skillnad från många andra spels system för strid.
*
Med bra menar jag "roliga"
