Den läskigaste häxjägaren jag kan komma på är den som har folket på sin sida. Den som genom auktoritet, rättfärdighet och löften kan få en pöbel att älska terrorn. Jag tycker han i en enkel munkkåpa skall gå runt i staden, samma stad som han tar sina offer ur, nästan utan vakter, och att kvinnor skall hålla fram sina barn för honom att välsigna, att sjuka skall söka hans hans kläder med sina händer och att han skall stanna på gatan och lyssna till en bekännelse, nicka lätt och ge absolution.
Han ska naturligtvis vara en god talare, men framförallt måste han vara god mot de små och de svaga, ge dem bröd och rent vatten. När han samlar folket på torget gråter de av hänförelse när han med avmätt min ger dem bröd, och när han ber dem att slänga kol eller ris på elden slåss de för att göra som han säger så han måste nicka till vakterna att sära dem.
Han skall aldrig behöva vara rädd och han skall tro på det goda i vad han gör. Folket behöver se piskan vina för att kunna uppskatta sina egna skitiga liv, de behöver bröd och skådespel. De behöver blod och förlåtelse och han ger dem allt det, helt utan hänsyn till sitt eget samvete eller sin egen frälsning.
De rika och mäktiga kommer naturligtvis att vara rädda för honom, eftersom han har makt över folket, men han utgör egentligen inte en fara för dem och de kommer inte att våga röra honom i staden, och utanför den har han kyrkans vakter till sitt försvar.
Jag tänker mig honom som gammal och vördebjudande, med sträng uppsyn och en askets kropp, men med en stark och djup stämma.
