Kommentarer (långt)
Jag ställde frågan provokativt; jag hade ett hum om hur svaren skulle låta.
Anledningen till att frågan ställdes är att jag tycker att somliga fantasyläsare definierar sitt intresse med en negativ definition, genom att tala om vad som inte anses som god litteratur. Det är i mitt tycke en väldigt icke-konstruktiv utgångspunkt. Om man vill intressera någon, ska man tala om det intressanta, inte om det ointressanta. (Det finns på mitt universitet en studentförening för hårdrock. I sina annonser brukar de tala om vilka som inte är välkomna. Tjenare.)
Min specifikation av "dålig fantasy" (Tolkienplagiat, ädla riddare, feodal medeltidsvärld) är ett exempel på hur en negativ definition kan användas av läsare och t.o.m. författare. Även om det inte är fel på åsikten i sig (att dessa är kännetecken på mindre intressant litteratur) riskerar framhållandet av den att ge ett elitistiskt (och i förlängningen avskräckande) intryck för den oinvigde. Framhållandet av negativa aspekter ger också intryck av ett mindervärdeskomplex som knappast gagnar genren.
Emellertid förtjänar påståendet i sig närmare granskning: Hur vanligt är det egentligen med dessa klichéer i fantasylitteraturen?
Medeltidsvärlden, standardmiljön i fantasyn, är möjligen uttjatad, men inte för det "dålig". Även om somlig fantasy sneglat lite mycket på Tolkien torde mer kritiskt tänkande författare ha kommit fram till att den utgör en bekväm kompromiss vad beträffar den kulturella och tekniska nivån. I en sten-, brons- eller järnåldersmiljö, med primitiv teknik och outvecklade politiska och kulturella system (och outvecklad magi?) är det sannolikt svårare att skriva intressanta äventyr än i en mer utvecklad miljö. (Grisodlarfantasy, kanske?)
I en mer utvecklad miljö tvingas man i stället fundera över frågeställningen "magi kontra teknik" - båda är metoder för att kunna utföra handlingar vars omfattning vida överstiger de man kan kan utföra med handkraft och kan tänkas stå i motsättning till varandra. (Lästips: "Jack of Shadows"/"Skuggornas herre", Roger Zelazny.)
Man kan i och för sig ifrågasätta varför man ska ha magi i fantasy över huvud taget...
Varianter av feodala system torde följa av valet av en medeltida miljö, då det politiska systemet är ett bekvämt sätt att decentralisera rikets styre i en tid av dåliga kommunikationer. Systemet är inte heller något specifikt europeiskt, utan utvecklades även i andra delar av världen oberoende av Europa (Japan, t.ex.).
Katherine Kurtz "Deryni"-böcker nämndes som dålig fantasy. Jag har "Camber av Culdi", även om det var så länge sedan jag läste den att jag inte längre minns vad den handlade om, men jag skaffade den eftersom Deryni-böckerna nämndes som ett bra exempel på en feodal fantasymiljö. Var det ett dåligt tips, eller är det ett subjektivt tyckande ("feodalism är dålig fantasy") att Deryni-böckerna är dåliga? Hursomhelst ska jag läsa om boken nu.
I övrigt verkar envälde vara minst lika vanligt som feodalism i fantasy, varför jag tycker att klankandet på feodalismen i viss mån är osaklig. (Se även stycket om ädla riddare nedan.)
Tolkienplagieringen, då? Tja, eventuell förekomst av orcher är knappast något att diskutera. Alver kan möjligen ursäktas i och med att dessa var en extrapolering bakåt av de europeiska mytologiernas älvor (och således inte en ren Tolkien-skapelse) och dessutom oftast skiljer sig rätt rejält från Tolkiens alver, om man ser längre än till odödligheten och de spetsiga öronen.
Berättelsens uppbyggnad (exemplet Ring-trilogin) med den Unge och Okunnige som av Ödet får ett Uppdrag att utföra för att Rädda Världen, och som måste ge sig ut på en lång och svår resa, har använts i oräkneliga fantasyäventyr. Frågan här är om Tolkien verkligen var först, eller om han lånade denna berättelsestomme ur det europeiska kulturella allmängodset. (Någon som läst litteratur- eller idéhistoria, kommentar?)
Med tanke på att fantasylitteraturen blev stor i och med Tolkiens Ring-trilogi är det dock svårt att låta bli att influeras, på samma vis som det torde vara svårt att vara socialist utan att influeras av Marx. Ingen av dem skapade företeelserna, men de stod för genombrottet; det torde alltså vara ursäktligt att låta sig influeras. Likväl finns det väldigt många exempel på fantasyberättelser vars struktur inte alls kan jämföras med Ring-trilogin.
Kvar är de ädla riddarna. Det jag funderar på här är om inte folk kollat lite för ofta på nyårsdagens "Ivanhoe". Jag kan inte komma på tillräckligt många exempel på ädla riddare i fantasyn för att jag ska tycka att det är något som är värt att bry sig om; däremot i riddarromanerna, en genre som funnits sedan medeltiden och parodierades redan på 1500-talet av Cervantes. Påsparkas den som påsparkas bör.
Eddings var ett populärt förslag på dålig fantasy. Jag läste Belgarion/Mallorea i takt med att de gavs ut på svenska och brukar säga att "det är inte kvalitetslitteratur, men underhållande". Av de uppräknade klichéerna har han medeltidsvärlden inkl. varianter av feodalism (men även envälde och teokrati), samma berättelsestruktur som Ring-trilogin och möjligen en och annan ädel riddare (även om Mandorallen är parodisk och Eleniens riddare är cyniker som går på horhus). Eddings svaghet ligger snarare i att han bara kan berätta en enda historia med exakt samma uppsättning av karaktärer, och gör det om och om igen. Efter Elenien ledsnade jag därför.
Terry Brooks har jag inte läst, ej heller Robert Jordan. Skälet är förmodligen min våga-vägra-göra-som-alla-andra mentalitet, och eftersom jag därför har undvikit det mesta av den fantasy som de svenska förlagen sprutat ur sig under andra halvan av 1990-talet har jag kanske missat det mesta som folk brukar nämna som dålig fantasy.
Jag har i stället läst Stephen Donaldson, Steven Erikson, Terry Pratchett, Ursula K. LeGuin, Barbara Hambly, Roger Zelazny, Astrid Lindgren, C. S. Lewis, Fritz Leiber, Stephen King, Dean Koontz, H. P. Lovecraft, E. A. Poe, div. science-fiction-alster och Isaac Bashevis Singer (vars noveller ofta kan kategoriseras som magisk realism). Somligt är högst originellt, somligt inte så originellt och somligt inte värt att läsa igen.
När jag pratar om fantastisk litteratur med vänner och bekanta framhåller jag något i sammanhanget passande exempel på god litteratur. Jag skulle aldrig börja med en negativ definition; faktum är att jag t.o.m. rekommenderar Eddings ibland, eftersom han är underhållande och lättläst och förhoppningsvis väcker ett intresse att söka sig vidare i fantasyn med egna, kritiska ögon.
Dewil
)
