”Men…” pep en mus från bakre raden ”om vi ska ligga i ide hela vintern, vad händer då med julen? Behöver vi upptäcka den genom äventyr?”
Edit: ”Julen?” svarade Georg Grävling ”Jag vet inte vad du talar om” och alla nickade menande mot varandra, varpå de, var och en, drömde sig bort till just deras hushålls hemlighet (som egentligen var densamma hos alla), att de mitt i vintern gick upp i skydd av mörkret och snön, tände ett ljus och åt en undansparad festmåltid innan de åter la sig och sov.
Är julen en sådan där grej där civilizerade smådjur vaknar, festar rejält för att fylla på fettreserverna och sedan går tillbaka in i dvala?
Sen kan jag tänka mig att Julen faktiskt är den säkraste dagen på vintern. Vinterälvorna lär ju vara upptagna med sina egna fester just när vintern är som mörkast och kanske inte kommer tillbaka från mörka hovets festligheter förrän annandagen tidigast.
Åh julen. Nu kommer vi nästan in på de underliggande axiomen bakom världen. Nej, det gör vi väl inte. Men det finns en dimension i Tistelriddare som jag nästan tänker mig som allegori, som en religiös berättelse. Lite som Narnia, men betydligt mer öppet, eller som Tolkien, för den delen, men då mer uttalat.
Bland annat verkar världen styras av en sorts magiska, moraliska urkrafter: man bör inte bryta mot löften eller stjäla ifrån och skada oskyldiga, ty då drabbas man av "Lögnarens Märke", som beskrivs lite kort i något inlägg ovan (se Sällsamheten "Rackare").
Desstuom finns en mytologisk gestalt som just nu kallas för "Barfotakungen". Han (eller hon, det är oklart också i spelvärlden) sägs ha varit den som lärde smådjuren att tala och göra upp eld, och hålla löften och sy kläder och snickra möbler. Och "Barfotalöftet" är till exempel ett löfte som många -- men tyvärr inte alla -- rävar och vesslor och grävlingar och andra rovdjur avger, om att aldrig äta en annan varelse som kan tala (deras språk -- för på sätt och vis kan till och med blommorna tala). Barfotakungen är lite som Aslan, men skillnaden är att han -- eller hon -- aldrig dyker upp, och att det finns en massa motstridiga berättelser om vad eller vem han var, som folk har fått höra av sin gamla religiösa farmor. Till exempel -- välj ett par:
1. Barfotakungen var egentligen en flicka. Barfotadrottningen eller Vår Barfota Fru.
2. Hon hette Maria eller Sara och var en människorflicka som besökte smådjurens värld varje natt när hon drömde.
3. Hon var mycket viktig i människornas värld, av en eller annan anledning.
4. Nej, han var en pojke. En prins som inte ville bli kung, och som därför rymde hemifrån, och lärde sig visdom av kobran och elefanten och sekreterarfågeln, som är djur som lever långt i öster eller väster.
5. Barfotamonarken lärde alla varelser att tända ljus på fredag kväll, eller ringa i järnklockor på söndag morgon, för att skrämma bort elaka väsen, onda andar och ingivelser, och de flesta älvor.
6. Han hette Moshe, eller Ahmed, eller Yeshua, eller något helt annat.
7. Hon åt med händerna ur en enkel träskål, och därför har många smådjur en sådan träskål utanför dörren, och i den lägger man nötter och ostkanter och fikon och annat, om hon någonsin skulle komma förbi -- och tills dess låter man vandrare och tiggare äta skålen ren.
8. Barfotakungen var ingen människa utan just precis det djur jag och min familj råkar vara.
9. Barfotadrottningen är förstås bara en saga från förr i världen. Flyger gör man med aeronautikens vetenskapliga principer och med vingar eller flygmaskiner, inte med en vit mantel och turban.
Och så vidare. Det här är något som djuren -- till skillnad från människorna, kanske -- inte direkt bråkar om. Ibland är ett djur på sin höjd misstänksamt och avfärdande mot de som har fått lära sig fel: "Gamle gulnos kan man inte lita på, han som ringer i sina klockor varje söndag. Vidskepelse. Det är ju på fredagar man skrämmer bort oknytt och hemskheter, och det gör man ju genom att läsa Den lilla litanian och hundranio välsignelser över Barfotakungen innan solen har färgat himlen röd på kvällen. Så en variant är då förstås:
10. Barfotakungen föddes på årets mörkaste natt, under en lysande stjärna, inte bland människor utan bland just djur, vilket vissa smådjur firar genom att tända ljus och bränna sött doftande bark och byta presenter med varandra.
Men jag vill också föra in julens mer hedniska och kusliga sidor, med behornade varelser som stryker runt knutarna, och demoniska nissar som knackar i väggar och stjäl boskapens mat och mjölk, och varelser som kryper ner genom skorstenar och plockar med sig glittrande saker ut till sina bon i skogen. Därför lockas jag otroligt mycket av den här idén, som väl är ett hopplock av alla fina idéer som sjuder här i tråden:
- Vintern är mörk och kall och full av fasor. Alla Krickdalas djur sover, och bara skorstenarna sticker upp ur snötäcket. Går man ut på det ändlösa, vita snötäcket dröjer det inte många minuter innan man har frusit till is, eller förrän en uggla dyker ner ur natten och norpar tag i ens kavajslag -- om man nu inte har någon mycket listig metod för att undvika sådana missöden -- som att man gräver sig fram i tunnlar, eller använder Månmagi och smyga på ljudlösa tassar, eller något annat.
- På den allra mörkaste natten, Midvinter, samlas de förvuxna, urgamla vinterälvorna, med sina klor som saxar och som krökta knivar, och sina långa horn, och de allra äldsta eller mest oförsiktiga höstälvorna brukar komma dit, och svarta korpar och vargar och spöken och ugglor, och många av de som bär Lögnarens Märke. De samlas i en cirkel av väldiga gamla stenar mycket djupt inne i storskogen, där de i tre dagar dansar runt och firar mörkrets triumf, och kylans, och de ylar och gör oväsen och slår på trummor och grytor för att solen ska bli så rädd att den aldrig återvänder.
- Och de tre dagarna passar det förstås att vakna upp ur sin vinterdvala, om man är ett försiktigt litet djur som bor långt, långt bort ifrån just storskogen. Man äter något gott, och går och ser till grannarna, och hänger en stjärna eller en ljuskrans i sitt fönster så att folk hittar till en när de går runt och huttrar i mössor och halsdukar och sjunger sånger om våren.
- Om natten hörs ibland, på mycket långt håll, ylandet och bullret ifrån storskogen, och gör ens sömn orolig.
