clarence redd
FrostByte Books
Superfina : )
Krickdala Hjälp Sinisa med Sällsamheter
- Thread starter Sinisa_
- Start date
Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Åh Schubertiana. Fantastisk dikt ju. Det finns nog något Tranströmerskt i allt jag skriver. Har läst honom mycket, genom åren, och influerats av hans sätt att skapa bilder, att blanda det oändliga suset av kosmos och årmiljonerna med vardagen där man typ står med en varukorg på Coop.
Det kan, på tal om Tranströmers dikter, också finnas gamla ekar som står vid havet som kronorna på jättelika älgar och hjortar. En sorts träd som i själva verket är kronorna på väldiga underjordiska djur helt enkelt. Möjligen. På nåt sätt.
Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Jag tänker att man inte stannar så länge i Krickdala. Introäventyret utspelas där, bland korsvirkeshuset, och man har det som bas och hem de kommande två eller tre äventyren; man packar mat och tält, kanske, och ger sig ut på landsbygden och utforskar mysterier, letar efter en försvunnen brevbärare, och sånt. Man ser storskogen vid horisonten, talar med halvvilda åkersorkar och rävar som bor i gamla torp, som varnar en för ugglorna. En märklig docka kommer flygande i floden, och så vidare. Men förr eller senare måste man just ge sig ut och resa långt. Jag tror bara att min filosofi är att det blir större effekt på den där långa resans -- majestät och hemskhet -- om man först har strosat runt hemma, och kanske hört otäcka berättelser till och med om landsbygden, om Gamla Gulnos, den ilskna haren som bor bortåt skogsbrynet och bygger fällor och hänger upp järnsaxar och spikar längs sina ägor för att hålla älvor och andra inkräktare borta, och så vidare -- att då, till slut, spelmöte sex eller sju eller åtta, vara tvungen att packa för att resa in under de väldiga trädkronorna, där ugglor och monster bor, och veta att man inte kommer vara borta en natt eller två, utan över vintern -- jamen, resan får sina rätta proportioner, tänker jag.
Ultraviolet grasslands verkar för övrigt superfett.
Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Tack. Visst är det du som illustrerar också? Till Odd Soot? Eller minns jag fel. Jag tycker hemskt mycket om de bilderna, och den världen.
Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Exakt. Fast monstersyrsan tänker jag är liksom -- i den mån det är möjligt i ett spel för barn -- en seriemördare. Om man kollar hans väska full med ben och det spelat normala stilen att gå och röka pipa och allt. Han kanske en höstälva som lever bland vinterälvorna för att han tycker så mycket om jakten.
Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
Det var kul att tänka på amfibierna som en sorts ottomaner, typ, och läsa om ottomanska adelstitlar, och slänga ihop följande utkast om grodor, paddor och salamandrar:
*
Amfibiekejsardömet var en kraft att räkna med. Den kejserliga huvudstaden med sina basarer och kupoltak och smäckra torn bredde ut sig i träskmarkerna i sydväst, där den stora floden delar sig innan den rinner ut i Västerhavet; vesirernas palats, det ena mer magnifikt än det andra, och vindlande undervattenskvarter upplysta av magiska lyktor... ett skimmer som av tusen nedstörtade stjärnor under näckrosorna...
Kejsardömet hade garnisoner och poststationer där Krickdala numera står, och det sträckte sig till och med in i storskogen. Och nu är det borta.
Det gått många generationer sen den sista Kejsarinnan av De Två Världarna drevs i landsflykt av ettuppror, lett av fega överlöpare som tillsammans med vesslor och råttor och annat patrask anföll palatset, med båtar och till fots, men facklor och utmärkta musköter, och grodorna, paddorna och salamandrarna, som en gång härskade över världen, lever sedan dess utspridda bland de andra smådjuren, och av de kejserliga ministerierna och fästningarna finns bara ruiner kvar, täckta av mossa och rankor, sjunkna i träsk och sjöar.
För merparten av amfibierna i Krickdala och däromkring är Kejsarinnan av De Två Världarna och hennes epok bara en saga som berättas vid läggdags. Men för några är minnet av den svunna storheten i allra högsta grad levande, i form av en besk och sårig känsla av förlust som man när och sköter om, eller bara som en bitterljuv, rosenskimrande dröm att försvinna bort i medan man lagar skor eller bakar bröd: det fanns en bättre tid, och på den tiden skulle man ha varit befälhavare över de kejserliga soldaterna, eller en minister som satt med vid självaste storvesirens möten...
Bland de amfibier som är lagda åt det hållet, finns ett mycket invecklat och hyfsat pålitligt system för att bevaka och hålla fast vid den gamla kejserliga hierarkins titlar och positioner, kristalliserade exakt sådana de såg ut vid ögonblicket då Kejsarinnan drevs i landsflykt.
Titlarna låter förstås tokigare med åren, kopplade som de är till en makt som brutits och spridits för vinden, och burna av ättlingar som för det mesta inte har något alls att göra med det titeln anspelar på: "Herr Effendi så-och-så, Bey över produktionen av bläck i norra provinsen”, jobbar till exempel som mattförsäljare i Krickdala. Ändå respekteras titlarna i någon mån av alla amfibier — förutom förstås de som är ättlingar till de förhatliga revolutionärerna. Amfibietitlarna ger även ett visst inflytande bland däggdjurens olika gamla furstehus, och framförallt bland älvorna, som alltid har haft vett att uppskatta kraften i ramsor och påhittade namn.
Som regel, men inte alltid, lägger amfibiearistokrater till antingen "Pasha" -- för högre titlar -- eller "Effendi" när de presenterar sig officiellt, och ofta lägger de också till titeln ”Herr” eller ”Fru” när de presenterar sig för sina pälsklädda grannar och vänner, för att dessa ska förstå vad för sorts individ de har att göra med, och ges möjlighet att anpassa sin etikett därefter.
Om du är en amfibie kan du spendera en av dina Egenskapstärningar, och välja en titel som tilltalar dig ifrån tabellen nedan, eller slumpa fram ett resultat, eller hitta på en egen.
2t10
2. Anuvanya: Du är en sentida ättling till en befälhavare över de kejserliga bågskyttarna. ”Herr Effendi Anuvanya, Lars Vårtfot.” Klenod: En handfull brutna pilar med styrfenor av trollsländevingar.
3. Agha: Ättlig till en av de höst rankade militära befälhavarna, som styrde över flera kompanier. Klenod: Ett strategiskt brädspel med pjäser av snidat ben och pärlemor, samt en repig kikare -- ”Tänk att Agha Pavle Eldsalamander stod uppe på en kulle och tittade genom den här kikaren, och såg ett helt kompani av sina soldater spetsas på vesslornas svärd och spjut.”
4. Bey: En Bey var en administratör på mellannivå inom kejsardömetsoch myllrande byråkrati. Beyerna beställde till exempel rätt sötsaker till den kejserliga efterrätten, eller godkände nya kloaksystem och brobyggen, eller rivandet av gamla ruckel ute i vassen, och liknande viktiga projekt. Klenod: En ask i lackerat trä med diverse eleganta stämplar.
5. Beglerbegi: En mycket viktig administrativ titel; bokstavligen att vara Bey över ett antal andra Beyer. Godkände eller la in veto mot beslut. Klenod: En ask med något fler och omätbart elegantare stämplar än vad en Bey hade. Dessvärre har du bara en eller två stämplar ur det större setet; när hela kusinskaran samlas för att fira färdigställandet av palatsets västra flygel, vilket er förfader -- De Ärevördige Herr Pasha Beglerbegi över färdigställandet av palatsets västra flygel -- godkände, så saknas bara några enstaka stämplar. Att återfinna dessa skulle förstås innebära stor ära åt din gren av släkten, och ljuvlig skam åt övriga, i generationer: ett värdigt livsmål, för dig och din avkomma.
6. Chiflik: En markägare. Bitter eller melankolisk driver du ofta över din förfaders väldiga ägor. Klenod: Mängder av mögliga kartor och ogiltiga ägarbevis.
7. Chavubasi: En administrativ titel med ansvar för postsystemet i det amfibiska kejsardömet. Klenod: En guldbrosch formad som en hoppande flygfisk och en dykande fågel - den förra med ett kuvert i munnen, den senare med ett paket i näbben - samt en bunt gamla brev som aldrig delades ut, därför att palatset föll, och de korrekta stämplarna inte delades ut; att bryta mot postlagen och leverera breven utan dessa hade varit en långt värre pinsamhet än att låta bli; en fälla som hemsöker släkten.
8. Dattabdar: Jurist i den kejserliga byråkratin. Klenod: En obskyr juridisk text — till exempel om egendomsrätt på land och i vatten under den fjärde dynastin, eller tolkningar av en viss paragraf i lagen om icke-titulerade militärers rätt att bära färgen violett av en viss nyans — i tolv mycket vackra, läderinbundna band.
9. Dragoman: En sorts diplomat. Urspungligen var dragomanen en enkel översättare, senare blev denne också en sorts guide i det väldiga kejserliga palatset, med ansvar för diploatbesök från älvornas, andarnas och fåglarnas riken. Klenod: En exotisk gåva, som en gäst från ett fjärran land eller en annan värld överräckt till din förfader.
10. Ghezi: "Segerrik". En militär hederstitel som gavs till en ledare som utmärkt sig i krig. Klenod: Ett antikt vapen: en sabel eller värja, eller en kort pilbåge av horn.
11. Hospodar: En särskild, mycket viktig vasall som lydde mer eller mindre direkt under kejsartronen, med ansvar för något som ingen längre kan få klarhet i. Klenod: Ett underligt föremål utan uppenbart användningsområde. En nyckel? Ett verktyg för att spänna åt ett rör eller en mässingsmutter? Ett hängsmycke som en rik adelsdam bar?
12. Hazinedar: Ursprungligen en enkel hushållerska eller kock i det kejserliga palatset, som i takt med att palatset växte blev alltmer inflytelserik; i slutet av den kejserliga tideräkningen var Hazinedaren den mest inflytelserika personen efter kejsaren själv. Klenod: En kokbok fylld med recept på märkliga rätter vars ingredienser är omöjliga att komma över i de nya, mörka tiderna.
13. Kaimakam: Militär rang. Ledde lövgrodor i strid. Klenod: En av de uselt fungerande hakebössorna som lurades på den kejserliga militären av vesslorna och råttorna. Den är dock mycket vackert ornamenterad, och fungerar för att skjuta fyrverkerier med, vid högtidsstunder.
14. Kapshibashi: Chef över palatsvakterna. Klenod: En överdådig soffa eller annan möbel; din hjältemodiga förfader kom på ett eller annat sätt över en hel del sånt där när palatset föll.
15. Mogh: Kejserlig hovmagiker, astrolog och siare. Med tanke på hur det gick för kejsardömet, och med tanke på vissa envisa rykten om att alltför vågahalsiga magiska experiment låg bakom hela fiaskot, har just denna titel numera ett olycksbådande sken kring sig; Mogherna blir sällan inbjudna när andra aristokrater har sina sammankomster. Däremot är de ofta ett samtalsämne. Klenod: Otursförföljd, svart juvel i vilken mystiska och lockande ljus glittrar.
16. Muttasib: Administrativ titel. Övervakade att allt gick rätt till på den kejserliga marknaden. Klenod: En tjusig ask med små vikter av bly, guld, och silver, i numera daterade och bortglömda viktenheter.
17. Lala: Lärare eller guvernant till en kejserlig prins eller prinsessa. Klenod: En ofattbart påkostad gammal lärobok, med handmålade, konstnärliga akvareller och detaljer i bladguld på varje sida. Boken beskriver världens flora, fauna eller geografi, eller olika fjärran kulturer som lydde under kejsartronen. Kanske rymmer den vissa sedan länge bortglömda hemligheter; dessa är dessvärre svåra att skilja från de gruvliga och pinsamma misstagen och överdrifterna som präglade hela kejsardömet mot slutet av alltihop.
18. Taxmaspada: Militär befälhavare över salamanderriddarna. Klenod: En fantastisk hatt av rävpäls, som av förklarliga skäl inte längre är lämplig att bära offentligt.
19. Visir: Minister i det kejserliga rådet. Extremt hög titel. ”Pasha Visir till Tronen Över De Två Världarna”. Klenod: Ett elegant fickur i silver, med kejsardömets officiella vapen på urtavlan, samt den tusensidiga roman eller lärobok i avancerad grammatik som din förfader brukade läsa i medan han väntade på att få möta storvesirens undersekreterare.
20. Veliat: Tronarvinge. Alla de otaliga salamandrar som numera bär denna titel är ättlingar till den sista tronprinsessan eller till en manlig pretendent som var under uppsegling under de dåliga åren, och deltar med roat överseende eller giftig bitterhet i återkommande debatter — både över te och brevledes, och ibland via insändare i Krckdalas tidning, som publiceras veckovis — om vem av dem som eventuellt kommer att ärva kejsartiteln, när kejsadömet väl återuppstår. Klenod: Ett släktträd som bevisar att just du är den rättmätige arvingen till Tronen Över Två Världar.
*
Edit: shout-out till @Leon som gav mig halva idén till detta med ”Junker”!
Last edited:
Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 768
SIGILL
Ja, nu släcker jag ner lamporna och larmar här, halvt om halvt, för jag har ju ett vanligt arbete att missköta också. Ska faktiskt lansera en ny roman i veckan, med pressträff, heter det väl, på förlaget, och annat, och dottern är småsjuk, och så vidare — livet — så jag kommer inte få loss tid att svara lika omfattande och regelbundet som jag har försökt göra. Framåt helgen kanske det kommer mer, eller nästa vecka — vid det laget hoppas jag att jag ska ha hunnit skriva ihop något nytt att posta här, i en ny tråd, antingen om jobben som smådjuren i Krickdala har, eller om magins natur; det senare är ju ett mycket större ämne än det förra, så det kanske får vänta. Vi får se. Oavsett vilket; nu droppar jag lite stearin här och så sätter jag min stämpel. KLONK. Nu är tråden om Sällsamheter stängd. Nejdå. Inget så ödesmättat. Bara att folk gärna får svara och ge feedback, men att jag kanske inte svarar nästa dag, utan dröjer ett par dagar. Och sådär fungerar väl inte sigill heller, förresten. En försegling.
Alla era svar har gett mig mycket. Känns som att världen verkligen både har vuxit och fått konturer av alla konkreta bra idéer och tillrop och referenser att kolla in och inspireras av. Verkligen över all förväntan. Och jag älskar det här skrivandet, och vet inte varför jag tappade bort det en gång tiden. Men det här kommer ju bli något. Någon sorts löfte: jag ska ta tillvara på den tid och kreativitet som ni så generöst skänker mig och göra klart det här, och förr hellre än senare, och se hur det sen ska delas med världen.
Nedan lite blandade texter som jag har börjat fila på utifrån saker som skrivits i tråden, mest för att ha dem någonstans, men också för att visa hur saker så sakteliga tas tillvara.
*
Skymningsöron
De som dör återvänder aldrig från platsen de reser till, åtminstone inte sådana de en gång var. Men vissa av dem verkar bli rastlösa i den andra världen, och känna sig ofärdiga med de levande, och de skickar meddelanden tillbaka dit, med hjälp av allsköns varelser: med korparna, som lär bygga sina nästen och ruva sina ägg i de dödas knarrande, eviga skog, ibland med en alldeles vit hjort som kan skymtas mellan trädstammarna djupt inne i storskogen, och som har fått sin färg därför att den dricker ur floden som skiljer döden från livet.
Smådjuren som har dött förblir försiktiga med allt som har för skarpa klor eller för långa fjädrar, och använder en sorts skalbaggar som kallas tårdyvlar som budbärare till släkt och vänner och fiender.
Tårdvylarna har bruna mönster på täckvingarna, som labyrinter och virvlar, och de flyger med ett surrande läte som låter som en mycket sorgsen sång. De svärmar i skymningen. Ser man dem ute i skogen eller på en äng kan man vara säker på att det finns en gammal begravningsplats där.
När de levande får ett budskap av en tårdyvel kommer det för mesta inte som något mer än en mystisk kärlekskänsla, när insekten surrar in mellan gardinerna och kryper över en lampskärm en stund.
Eller en olustig känsla av att den där rysliga hemligheten inte är glömd av alla.
Sedan födseln har tårdyvlarna sökt upp just dig, och med tiden insåg du att de svaga, viskande rösterna som bara du verkade höra kom från dem. Du är en av ett fåtal som förstår deras språk lika klart och tydligt som du förstår ditt eget, och de förstår dig, och du blir ständigt ombedd att framföra deras bud från de döda till de levande.
En gång per spelmöte, i skymningen, kan du sända iväg en tårdyvel med fråga till de dödas värld. Svaret kommer för det mesta några dagar senare, och alltid i skymningen. Det är svårt att hitta en särskild själ på andra sidan, så det är inte alltid man kan få svar på väldigt specifika frågor, men däremot vet de döda själarna mycket om saker och ting som tilldrog sig för mycket länge sedan.
Tårdyvlarna sover i ihåliga trädstammar och under fallna löv, men strax före den första frostnatten svärmar de allihop iväg österut, till de dödas rike, där de stannar tills snödropparna slår ut på våren.
Känner de andra smådjuren i Krickdala till din speciella förmåga, och besöker dig för att få kontakt med sina döda närstående, eller håller du den tvärtom hemlig, därför att du inte vill hamna utanför, eller därför att tårdvylarna säger att det är bäst så? Bär du ansvaret att tala för de döda med en bra känsla av att vara utvald, eller irriterar de döda dig, med sina ständiga önskningar och uppdrag?
*
Mässingsguden: En dagsresa söder om Krickdala, på en äng av vallmo, står en staty i någon okänd metall som resenärer för det mesta misstar för mässing eller brons, men som alkemisterna säger är en oförstörbar blandning av guld, järn, och ämnen som de saknar namn på. Statyn är hög som ett av Krickdalas trevåningshus och sitter fast i marken så djupt att ingen, trots otaliga försök, har lyckats rubba den eller gräva loss den. Teorin har framkastats att den i själva verket utgör den allra hösta tornspiran i någon jättelik stad begravd under landskapet.
Mässingsguden har ett brett, bekymrat ansikte med utskjutande panna, smala ögonspringor och markerad näsa. Ansiktsdragen är alltför stiliserade för att kunna säga om varelsen är en älva, något djur, eller kanske en människa.
Tittar man närmare, och skrapar bort mossan som växer på den märkliga, dystra figuren, ser man att den överallt — i ansiktet, längs armarnas leder, kring midjan — har små glipor in i sitt inre, och att repor och slitage antyder att den en gång i tiden har rört på sig, gestikulerat med händerna, gjort olika miner med ansiktet, och kanske också talat.
Där figurens hjärta skulle suttit finns ett nyckelhål, och om man hade rätt nyckel skulle man antagligen kunna vrida upp den och få den att göra något intressant.
Den som studerar blommorna och fjärilarna i dalen där figuren står, märker eventuellt att de skimrar i underliga färger, som om de druckit av en annan sols strålar.
*
Stjärnkorten: En gång för mycket länge sen föll en kortlek ur himlen. Det låter märkligt men det är sant, och det var inte ens särskilt länge sen: de allra äldsta mormödrarna och farfäderna minns hur de i barndomen såg ett par mystiska spelkort komma dansande i vinden, och några av dem fångade till och med ett av dem och har sparat det, undangömt någonstans i en låda.
Stjärnkorten spreds inte bara över Krickdala med omnejd utan försvann i alla fyra väderstreck, och det sägs att sjömän har funnit kort så långt borta som på de Yttersta Öarna i Västerhavet.
Stjärnkorten har siffror eller symboler som är obegripliga för alla och envar — till och med för ugglorna, sägs det — och de klädda korten har detaljerade och skrämmande bilder av diverse otrevliga ting: en orm med två huvuden, en vagt människoliknande varelse som hänger uppochner fångad i ett nät, någon sorts drottning med sex ögon och tretton armar och ben, ett svärd format som en flamma, en svart sol.
Korten verkar vara mycket gamla, och är av ett material som påminner om styvt papper men som är mycket svårare att förstöra.
De klädda korten ger ibland ägaren en magisk egenskap.
Vad händer om hela kortleken samlas? Finns det ett spel man kan spela då? Vad är speciellt med det spelet?
*
Känslospröt: När dåliga saker händer eller är på väg att hända på en plats, samlas en sorts skuggor där, som sorgset mögel som kryper över väggarna. Du har förmågan att uppfatta när det händer, och känna en pinglande varning innan det dåliga sker. ”Jag får en riktigt dålig känsla av den här platsen.”
Kanske lyser spetsarna på dina morrhår eller öron svagt violett i mörkret, eller — speciellt om du är en amfibie — så har du kanske små spiralformade mönster i huden kring dina tinningar, eller violetta ögon, som faktisk kan se mörkret.
*
En hatt: Du fick den i arv eller som gåva av din gamla morfar eller av en avlägsen tant som alltid suckade att hon såg samma spring i dig som hon själv bar på, och som hade gett henne själv och framförallt henns stackars familj så mycket bekymmer.
När du befinner dig i fara kan du sticka ner handen i hatten och dra fram något, och det råkar ofta vara precis det du behöver, även om du ibland måste tänka efter en stund för att komma på exakt hur du ska använda det för att komma ur knipan.
Hatten har ett namn - högtidligt och pampigt eller kort och snärtigt: ”Flax”, kanske. Möjligen är den en förtrollad varelse, en urtids-ande fångad i fysisk form eller ett gammalt spökes bostad.
Hatten, har du blivit upplyst om, är av typen som har nio liv. Bokstavligt talat. Om möjligt räddar den bäraren från en säker död: faller du utför ett stup fungerar den som en fallskärm, får du ett dödligt hugg visar det sig att det bara träffade hatten, och så vidare.
Dessvärre ljög inte din släkting om att han eller hon hade levt ett liv fullt av faror och bekymmer; hatten har bara ett liv kvar.
Är hatten alltför stor för dig eller så liten att den en gång kan ha tillhört en älva?
Man undrar vem som kan ha ägt hatten innan din släkting, och hur den bytte ägare, och om den ursprungliga ägaren söker efter den?
*
Ja, nu släcker jag ner lamporna och larmar här, halvt om halvt, för jag har ju ett vanligt arbete att missköta också. Ska faktiskt lansera en ny roman i veckan, med pressträff, heter det väl, på förlaget, och annat, och dottern är småsjuk, och så vidare — livet — så jag kommer inte få loss tid att svara lika omfattande och regelbundet som jag har försökt göra. Framåt helgen kanske det kommer mer, eller nästa vecka — vid det laget hoppas jag att jag ska ha hunnit skriva ihop något nytt att posta här, i en ny tråd, antingen om jobben som smådjuren i Krickdala har, eller om magins natur; det senare är ju ett mycket större ämne än det förra, så det kanske får vänta. Vi får se. Oavsett vilket; nu droppar jag lite stearin här och så sätter jag min stämpel. KLONK. Nu är tråden om Sällsamheter stängd. Nejdå. Inget så ödesmättat. Bara att folk gärna får svara och ge feedback, men att jag kanske inte svarar nästa dag, utan dröjer ett par dagar. Och sådär fungerar väl inte sigill heller, förresten. En försegling.
Alla era svar har gett mig mycket. Känns som att världen verkligen både har vuxit och fått konturer av alla konkreta bra idéer och tillrop och referenser att kolla in och inspireras av. Verkligen över all förväntan. Och jag älskar det här skrivandet, och vet inte varför jag tappade bort det en gång tiden. Men det här kommer ju bli något. Någon sorts löfte: jag ska ta tillvara på den tid och kreativitet som ni så generöst skänker mig och göra klart det här, och förr hellre än senare, och se hur det sen ska delas med världen.
Nedan lite blandade texter som jag har börjat fila på utifrån saker som skrivits i tråden, mest för att ha dem någonstans, men också för att visa hur saker så sakteliga tas tillvara.
*
Skymningsöron
De som dör återvänder aldrig från platsen de reser till, åtminstone inte sådana de en gång var. Men vissa av dem verkar bli rastlösa i den andra världen, och känna sig ofärdiga med de levande, och de skickar meddelanden tillbaka dit, med hjälp av allsköns varelser: med korparna, som lär bygga sina nästen och ruva sina ägg i de dödas knarrande, eviga skog, ibland med en alldeles vit hjort som kan skymtas mellan trädstammarna djupt inne i storskogen, och som har fått sin färg därför att den dricker ur floden som skiljer döden från livet.
Smådjuren som har dött förblir försiktiga med allt som har för skarpa klor eller för långa fjädrar, och använder en sorts skalbaggar som kallas tårdyvlar som budbärare till släkt och vänner och fiender.
Tårdvylarna har bruna mönster på täckvingarna, som labyrinter och virvlar, och de flyger med ett surrande läte som låter som en mycket sorgsen sång. De svärmar i skymningen. Ser man dem ute i skogen eller på en äng kan man vara säker på att det finns en gammal begravningsplats där.
När de levande får ett budskap av en tårdyvel kommer det för mesta inte som något mer än en mystisk kärlekskänsla, när insekten surrar in mellan gardinerna och kryper över en lampskärm en stund.
Eller en olustig känsla av att den där rysliga hemligheten inte är glömd av alla.
Sedan födseln har tårdyvlarna sökt upp just dig, och med tiden insåg du att de svaga, viskande rösterna som bara du verkade höra kom från dem. Du är en av ett fåtal som förstår deras språk lika klart och tydligt som du förstår ditt eget, och de förstår dig, och du blir ständigt ombedd att framföra deras bud från de döda till de levande.
En gång per spelmöte, i skymningen, kan du sända iväg en tårdyvel med fråga till de dödas värld. Svaret kommer för det mesta några dagar senare, och alltid i skymningen. Det är svårt att hitta en särskild själ på andra sidan, så det är inte alltid man kan få svar på väldigt specifika frågor, men däremot vet de döda själarna mycket om saker och ting som tilldrog sig för mycket länge sedan.
Tårdyvlarna sover i ihåliga trädstammar och under fallna löv, men strax före den första frostnatten svärmar de allihop iväg österut, till de dödas rike, där de stannar tills snödropparna slår ut på våren.
Känner de andra smådjuren i Krickdala till din speciella förmåga, och besöker dig för att få kontakt med sina döda närstående, eller håller du den tvärtom hemlig, därför att du inte vill hamna utanför, eller därför att tårdvylarna säger att det är bäst så? Bär du ansvaret att tala för de döda med en bra känsla av att vara utvald, eller irriterar de döda dig, med sina ständiga önskningar och uppdrag?
*
Mässingsguden: En dagsresa söder om Krickdala, på en äng av vallmo, står en staty i någon okänd metall som resenärer för det mesta misstar för mässing eller brons, men som alkemisterna säger är en oförstörbar blandning av guld, järn, och ämnen som de saknar namn på. Statyn är hög som ett av Krickdalas trevåningshus och sitter fast i marken så djupt att ingen, trots otaliga försök, har lyckats rubba den eller gräva loss den. Teorin har framkastats att den i själva verket utgör den allra hösta tornspiran i någon jättelik stad begravd under landskapet.
Mässingsguden har ett brett, bekymrat ansikte med utskjutande panna, smala ögonspringor och markerad näsa. Ansiktsdragen är alltför stiliserade för att kunna säga om varelsen är en älva, något djur, eller kanske en människa.
Tittar man närmare, och skrapar bort mossan som växer på den märkliga, dystra figuren, ser man att den överallt — i ansiktet, längs armarnas leder, kring midjan — har små glipor in i sitt inre, och att repor och slitage antyder att den en gång i tiden har rört på sig, gestikulerat med händerna, gjort olika miner med ansiktet, och kanske också talat.
Där figurens hjärta skulle suttit finns ett nyckelhål, och om man hade rätt nyckel skulle man antagligen kunna vrida upp den och få den att göra något intressant.
Den som studerar blommorna och fjärilarna i dalen där figuren står, märker eventuellt att de skimrar i underliga färger, som om de druckit av en annan sols strålar.
*
Stjärnkorten: En gång för mycket länge sen föll en kortlek ur himlen. Det låter märkligt men det är sant, och det var inte ens särskilt länge sen: de allra äldsta mormödrarna och farfäderna minns hur de i barndomen såg ett par mystiska spelkort komma dansande i vinden, och några av dem fångade till och med ett av dem och har sparat det, undangömt någonstans i en låda.
Stjärnkorten spreds inte bara över Krickdala med omnejd utan försvann i alla fyra väderstreck, och det sägs att sjömän har funnit kort så långt borta som på de Yttersta Öarna i Västerhavet.
Stjärnkorten har siffror eller symboler som är obegripliga för alla och envar — till och med för ugglorna, sägs det — och de klädda korten har detaljerade och skrämmande bilder av diverse otrevliga ting: en orm med två huvuden, en vagt människoliknande varelse som hänger uppochner fångad i ett nät, någon sorts drottning med sex ögon och tretton armar och ben, ett svärd format som en flamma, en svart sol.
Korten verkar vara mycket gamla, och är av ett material som påminner om styvt papper men som är mycket svårare att förstöra.
De klädda korten ger ibland ägaren en magisk egenskap.
Vad händer om hela kortleken samlas? Finns det ett spel man kan spela då? Vad är speciellt med det spelet?
*
Känslospröt: När dåliga saker händer eller är på väg att hända på en plats, samlas en sorts skuggor där, som sorgset mögel som kryper över väggarna. Du har förmågan att uppfatta när det händer, och känna en pinglande varning innan det dåliga sker. ”Jag får en riktigt dålig känsla av den här platsen.”
Kanske lyser spetsarna på dina morrhår eller öron svagt violett i mörkret, eller — speciellt om du är en amfibie — så har du kanske små spiralformade mönster i huden kring dina tinningar, eller violetta ögon, som faktisk kan se mörkret.
*
En hatt: Du fick den i arv eller som gåva av din gamla morfar eller av en avlägsen tant som alltid suckade att hon såg samma spring i dig som hon själv bar på, och som hade gett henne själv och framförallt henns stackars familj så mycket bekymmer.
När du befinner dig i fara kan du sticka ner handen i hatten och dra fram något, och det råkar ofta vara precis det du behöver, även om du ibland måste tänka efter en stund för att komma på exakt hur du ska använda det för att komma ur knipan.
Hatten har ett namn - högtidligt och pampigt eller kort och snärtigt: ”Flax”, kanske. Möjligen är den en förtrollad varelse, en urtids-ande fångad i fysisk form eller ett gammalt spökes bostad.
Hatten, har du blivit upplyst om, är av typen som har nio liv. Bokstavligt talat. Om möjligt räddar den bäraren från en säker död: faller du utför ett stup fungerar den som en fallskärm, får du ett dödligt hugg visar det sig att det bara träffade hatten, och så vidare.
Dessvärre ljög inte din släkting om att han eller hon hade levt ett liv fullt av faror och bekymmer; hatten har bara ett liv kvar.
Är hatten alltför stor för dig eller så liten att den en gång kan ha tillhört en älva?
Man undrar vem som kan ha ägt hatten innan din släkting, och hur den bytte ägare, och om den ursprungliga ägaren söker efter den?
*
Last edited:
Cybot
Mest spelbar
"Och vad ni än gör. Kalla honom inte Padda. Det skulle vara högst föromlämpande. Det uttalas Pasha. Pa-sha."
P.S: Eller kanske det är tvärt om. Kanske Padda är hur hederstiteln uttalas..
P.S: Eller kanske det är tvärt om. Kanske Padda är hur hederstiteln uttalas..
Last edited:
Oscar Silferstjerna
Sjunger i duschen
Ja, jag är också gammal Tranströmer-läsare. En källa att ösa ur.
”Fröet sparkar i jorden.” Nog döljer sig en varelses födelse i denna mening? Älvor eller något annat? Och varifrån kommer fröet? Vem planterar? När, var och varför?
För övrigt: verkligen fint att ett par av idéerna jag och andra postade tidigare kommer till användning i din värld. Det glädjer mig!
Last edited:
Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 7,191
Jag fullkomligt älskar detta (så är jag också en stor sucker för ottomansk och maghrebiansk historia liksom för förlorad kejserlig glans och sådana här sociala reliker. Anekdotiskt om KH: våra Krunska Banérherrar är helt enkelt en direktöversättning av Sanjak Bey).
Lite fler möjliga förslag
- Mimar: Ättling till Kejserlig Arkitekt
- Reis: Ättling till (korsar)kapten
- Kapudan Pasha: Ättling till den Kejserliga Amiralen
clarence redd
FrostByte Books
Ja, precis : ) Och kul att du gillar Odd Soot! Comae Space är en pågående dagdröm och tillflyktsort som jag spenderar en hel del tid i, både med text och illustrationer.
Lycka till med boksläppet!
Dimfrost
Special Circumstances
Aha, ja, det låter ljuvligt. Och också ett lite ovanligt upplägg i fantasyrollspel: att hemmet är en äventyrsmiljö samtidigt som man vid något tillfälle kan bege sig därifrån. Även att direkt lämna hemmiljön brukar ju ligga i det förgångna, och det där med illustrationen av äventyraren som tar avsked av de gråtande föräldrarna på gården i DoD87 finns det ju så sällan stöd för, som vi konstaterade; vanliga äventyrare driver rotlöst omkring. Jag tror att ditt upplägg här också ger upphov till en helt annan sorts resa än karavanen eller expeditionen: i det första fallet är resan exotisk, i de senare är resan något professionellt. Det finns helt klart mycket potential där!
Lycka till med romanlanseringen nu, jag visste inte att det redan var dags, hade uppfattat det som att det var lite senare i höst. Ser mycket fram emot att läsa!
Har du sett Drutten och Gena? Den dokanimerade serien har ett bildspråk på karaktärerna som gör att jag tänker att den kan vara av intresse med tanke på några av de andra inspirationskällor du har nämnt.
Hela serien finns på svenska på youtube:
Cheburashka på svenska - Чебурашка на шведском - YouTube
Hela serien finns på svenska på youtube:
Cheburashka på svenska - Чебурашка на шведском - YouTube
när det kommer till kläder kan Doktor Caligari, som just nu finns på SVTplay kanske vara lite inspirerande, speciellt marknadsscenerna
www.svtplay.se
Doktor Caligari
En klassisk stumfilm som berättar den skräckinjagande historien om hypnotisören doktor Caligari som använder sig av sömngångaren Cesare för att utföra hemska mord. Filmen är ett av den tyska expressionismens viktigaste verk och den har varit en inspirationskälla för mängder av konstnärer inom...
www.svtplay.se