Hjälp! Sista spelmötet

[Skarpskytten]

(FÖR DU HÅLLER VÄL KOLL PÅ TIDEN?????? [för att lite humoristiskt parafrasera någon som sagt något om detta med tid och kampanjer]).

Det var en viss Gary Gygax. Som sa många dumheter, och en del visheter.

Se även

 

[Nässe]

Jag har två grupper som jag spelleder samma äventyr för just nu, och kommande vecka har vi de sista planerade spelmötena för äventyret.

Äventyret var lite av ett experiment för mig att testa en mer prepp-tung och blorb/mysterieinspirerad approach. Målet grupperna fick ursprungligen var att hitta ett försvunnet tempel i vildmarken bakom fiendens linjer, och återhämta en magisk artefakt därifrån som kan hjälpa deras land att vinna kriget.

Ingen av grupperna är dock speciellt nära att hitta templet i nuläget.

Grupp A har rest i ungefär motsatt riktning för att hitta en gravkammare, och där leta efter spår från en tidigare expedition till templet. Vad de inte vet är att den expeditionen blev korrumperade av artefakten och templet, och nu ser sig själva som gudar över landet. Grupp A har en tendens att inte undersöka platser eller personer de besöker speciellt noggrant, och blev därför instängda i gravkammaren av en stor sten när en patrull från hittade den tidigare expeditionen hittade den.

Grupp B tog en annan approach och gjorde sig bekanta med lokalbefolkningen, och fick av dem veta en del om templet, landskapet och den gamla expeditionen. De valde dock att försöka göra en lång omväg på väg till templet, ”för att ingen skulle lista ut var de var på väg”, och gick brutalt vilse i vildmarken under resan. En person i grupp B blev förfrusen och började se syner, så där har en liten tanke om att artefakten i templet kan ha möjlighet att besätta denne, och kanske göra något med det.

Så, nästa spelmöte med vardera grupp är det sista, men jag är lite osäker på hur vad skall planera inför det och spelleda det. Några tips på hur jag kan tänka? Jag är van vid att kunna få till en ”slutkläm” på scenarion, men här känns den biten svår, förstås.

(Edit: jag är fullt medveten om att jag har fastnat lite i ”vad jag vill ska se hända” som SL - och försöker jobba på det, men inte alltid det lättaste att slåss med ens magkänslor…)

Finns väl två svar.

Om äventyret var ett experiment med prepp-tungt blorb så ska du ju köra det till vägs ände. Då vet du hur detta upplägg blir efter fem sessioner och vart det kan landa. Gör inget du inte planerat från början, kör din blorb.

Det andra svaret är: flytta templet till äventyrarna. Då bryter du ju din blorb totalt, men kanske har ni mer kul?

Vad är viktigast för dig?
Vad är viktigast för dina spelare?
Vad tror du blir roligt?

 

[Genesis]

Det här undrar jag med över. Det är svårt att arbeta fram mot catharsis om det på förhand är bestämt hur många spelmöten ni kommer att ha.

Jag känner tvärtom. Att sätta antalet speltillfällen innan man börjar gör att alla kan jobba mot ett slut då. Men det kräver ju att alla samarbetar och att man inte bara överlåter till någon spelledare eller liknande att knyta ihop säcken. Enda gången jag spelat en kampanj som inte fick ett ordentligt slut (med @Impetigo!) så hade vi inte satt något fast antal speltillfällen. Det tog slut genom att bara rinna ut i sanden. Irriterar mig än idag.

 

[Genesis]

bara spela igenom deras sista tankar och samtal i vetskapen om att de svälter ihjäl i mörkret.

Det här är ju rollspelsguld. Bland det rollspel gör bäst. En enda lång scen där rollpersonerna pratar om sin bakgrund, vem de lämnar efter sig och vad som kommer att hända med dem, vad de ångrar i livet, vad de tror händer efter döden …

Fan, blev sugen att spela detta nu.

 

[Hägerstrand]

Det här är ju rollspelsguld. Bland det rollspel gör bäst. En enda lång scen där rollpersonerna pratar om sin bakgrund, vem de lämnar efter sig och vad som kommer att hända med dem, vad de ångrar i livet, vad de tror händer efter döden …

Absolut. Det är också något som väldigt sällan tillåts hända i andra berättelser - om du tittar på en film/tv-serie med tio minuter kvar där huvudpersonerna är fångade så vet du att du har en ”to be continued” att se fram emot. Ett antiklimax kan också vara ett klimax, om det ges tillräckligt utrymme.

 

[Genesis]

Absolut. Det är också något som väldigt sällan tillåts hända i andra berättelser - om du tittar på en film/tv-serie med tio minuter kvar där huvudpersonerna är fångade så vet du att du har en ”to be continued” att se fram emot. Ett antiklimax kan också vara ett klimax, om det ges tillräckligt utrymme.

Ett av mina favoritspel är franska Coffee together, där hela spelet består av en lång scen, oftast flera timmar, i vilken främligar sitter på ett fik och börjar prata med varandra, och under spelets lopp öppnar upp sig om smärtsamma och skamliga saker i deras liv. När man lyckats berätta sin stora mörka hemlighet så är man klar. Såret är inte borta, men det har blivit ett ärr.

 

[Skarpskytten]

Ett av mina favoritspel är franska Coffee together, där hela spelet består av en lång scen, oftast flera timmar, i vilken främligar sitter på ett fik och börjar prata med varandra, och under spelets lopp öppnar upp sig om smärtsamma och skamliga saker i deras liv. När man lyckats berätta sin stora mörka hemlighet så är man klar. Såret är inte borta, men det har blivit ett ärr.

XP för angst!

 

[Zeedox]

Det här beror väl helt på hur man tänker kring sin kampanj, men låter ju lite som du sparkat igång med en ingång av att inte kontrollera utan bara spela, så läs kommentarerna lite utifrån det.

Jag skulle bara fortsätta som du gör, se vad som händer och vad grupperna tar sig för, låter ju som svinkoola utvecklingar. Har du startat med ingången att mer låta vad spelarna göra vara vad som händer börja inte hårdhänt rälsa och justera saker för att få till ett slut, se det som säsongsavslutningen istället. Andra måste väl vara intresserade av templet också? Söker fler efter det och om så, hur ser deras framgång ut? Agera med SLPs och pressa grupperna hårt och se vad som händer. Sen, har de inte hunnit till templet, låt var de är vara där de är, svälter de ihjäl instängda, så är det så en grupps öde ser ut, hittar de andra tillbaka så låt dem göra det och se om de kan hinna fram före andra grupper till templet (FÖR DU HÅLLER VÄL KOLL PÅ TIDEN?????? [för att lite humoristiskt parafrasera någon som sagt något om detta med tid och kampanjer]). Om artefakten är sådan som kan besätta folk, låt en besätta spelaren som du tänkt. Ändra inte om den bara för att, utan låt sådana här sammanträffanden som förfrysning och syner spela roll i sig själva så som de är, att låta honom få syner om hur andra har hittat artefakten, de hittar tillbaka till civilisationen och sen är det säsongsavslutningen är ju inget dåligt sätt att avsluta på heller....

Yes! Jag är mer van att hårt kontrollera men här testar jag något nytt. Passar på sitt sätt inspirationen från filmen Aguirre väldigt, väldigt väl…

Tiden håller jag god koll på! Grupp A har med sig mat nog för 6 dagar och Grupp B för 7 dagar. Problemet för de fast i graven blir kanske främst vatten… om inte någon utifrån lyckas forsla in något.

Artefakten är kopplad till koncept som månen, drömmar och ”galenskap”, och ledaren för den tidigare expeditionen har försökt lära sig styra den för att bilda sig ett litet kungarike. Ursprungligen blev den förfrusne i Grupp B besatt av att nå ett berg (fel berg från templet sett) i fjärran, men jag klurar på om det ligger i artefaktens intresse att istället locka dem till templet för att ha en till vidöppen hjärna att rota sig fast i… kanske subtilt styra om gruppen. Annars får jag preppa vad det andra berget innebär.

 

[Zeedox]

Det här är ju rollspelsguld. Bland det rollspel gör bäst. En enda lång scen där rollpersonerna pratar om sin bakgrund, vem de lämnar efter sig och vad som kommer att hända med dem, vad de ångrar i livet, vad de tror händer efter döden …

Fan, blev sugen att spela detta nu.

Vi började äventyret med ungefär detta! Grupp A hade en ganska mysig kväll vid lägerelden och pratade om att skicka hem pengar till lilla mamma, eller kanske återse förälskningen. Så skulle kunna vara lite av en tematisk spegelscen. Tack för inspon.

 

[Zeedox]

Återrapportering!

Försökte löpa linan ut med det prepp-baserade spelet, och rollpersonerna svalt sakta men säkert i grottan, pratade lite om sina känslor, innan vi körde en fade out på kampanjen. Hade sedan ett slutsnack och utvärdering med spelarna.

I slutändan valde jag nog fel approach, det hade varit mycket mer tillfredställande att släppa på det preppade och istället "hjälpa till" med en dramatisk slutkläm, lite som den @EvilSpook tipsade om. Nåväl, nu har jag i varje fall testat ordentligt, och kanske lärt mig lite till framtiden.

 

[Rickard]

I slutändan valde jag nog fel approach, det hade varit mycket mer tillfredställande att släppa på det preppade och istället "hjälpa till" med en dramatisk slutkläm, lite som den @EvilSpook tipsade om. Nåväl, nu har jag i varje fall testat ordentligt, och kanske lärt mig lite till framtiden.

För att sådana här slut ska funka tycker jag det ska finnas ett "tänk om". Någonting som deltagarna får fundera vidare på. Kanske ett delmål som är uppnått men en ovisshet för framtiden.

 

[Vitulv]

Om kampanjen var styrd till X antal spelmöten skulle jag lägga ansvaret på spelarna att stå för slutklämmen; ”nu är det som ni vet det sista spelmötet för den här kampanjen, så nu är det upp till er att avsluta sagan. Vi har fyra timmar på oss från och med nu. Vad gör ni?”

 

[Zimeon]

Om kampanjen var styrd till X antal spelmöten skulle jag lägga ansvaret på spelarna att stå för slutklämmen; ”nu är det som ni vet det sista spelmötet för den här kampanjen, så nu är det upp till er att avsluta sagan. Vi har fyra timmar på oss från och med nu. Vad gör ni?”

Faktiskt. Det låter som den bästa idén. Ge spelarna lite eld i baken, om de vill få ett vettigt avslut.

 

[Genesis]

Om kampanjen var styrd till X antal spelmöten skulle jag lägga ansvaret på spelarna att stå för slutklämmen; ”nu är det som ni vet det sista spelmötet för den här kampanjen, så nu är det upp till er att avsluta sagan. Vi har fyra timmar på oss från och med nu. Vad gör ni?”

Ja, det är ju en förutsättning. Det är väl upp till hela spelgruppen att få till en bra kampanj, oavsett om det är ett fast antal speltillfällen eller inte? Att som SL stå som garant för att kampanjen blir kul känns inte helt lyckat, i min bok.

 

[Zeedox]

Ja, det är ju en förutsättning. Det är väl upp till hela spelgruppen att få till en bra kampanj, oavsett om det är ett fast antal speltillfällen eller inte? Att som SL stå som garant för att kampanjen blir kul känns inte helt lyckat, i min bok.

Fast är inte spelledaren också en del av gruppen? Det känns i mina ögon oproduktivt på att fokusera på vad andra kunde gjort annorlunda, istället för att se på sitt eget spelande och vad som kan utvecklas där.

Jag har också svårt att förstå varför alla här verkar antyda att mina spelare inte försökte med det, så gott de kunde?

 

[Genesis]

Fast är inte spelledaren också en del av gruppen? Det känns i mina ögon oproduktivt på att fokusera på vad andra kunde gjort annorlunda, istället för att se på sitt eget spelande och vad som kan utvecklas där.

Jag har också svårt att förstå varför alla här verkar antyda att mina spelare inte försökte med det, så gott de kunde?

Javisst, hela gruppen bör jobba mot ett slut, precis som jag skrev. Jag försökte inte antyda något, utan svarade bara på Vitulvs post.

 

[Skarpskytten]

Fast är inte spelledaren också en del av gruppen? Det känns i mina ögon oproduktivt på att fokusera på vad andra kunde gjort annorlunda, istället för att se på sitt eget spelande och vad som kan utvecklas där.

Det Genesis menar, tror jag, är att det finns en gammal föreställning som skvalpar runt i vår hobby om att SL ensam har ansvar för det kreativa arbetet och att alla har kul. SL som regissör och underhållare, spelarna som åskådare. Exempel: det är SLs (underförstådda) skyldighet att se till att äventyret får ett häftigt och dramatiskt slut. Uppskruvat till max landar detta i att SL också har som plikt att snyggt sy ihop varje rollperson personliga berättelsebågar i slutet av kampanjen.

Jag har själv varit i det träsket. Jag tycker det är dåligt nu, jag tycker att alla har ett ansvar för att det blir bra. Vilket också är varför jag inte längre är så sugen på att spelleda förskrivna berättelser. Jag vill att spelarna ska ha en större makt över det som händer, att de ska få forma berättelsen, och överraska mig. Det gör också att slutet kanske inte alltid blir så bra, i Hollywoodska termer. För det finns inte redan när äventyret börjar ett fräck och färdiglagat slut att servera spelarna i äventyrets sista scen/rum. Vilket jag tycker är acceptabelt. Det var det jag försökte säga i post #2.

 

[Tarsus]

Hade det inte varit enklare att flytta templet dit grupperna hade hamnat? Helt ärlig och uppriktig fråga.

 

[Zeedox]

Hade det inte varit enklare att flytta templet dit grupperna hade hamnat? Helt ärlig och uppriktig fråga.

Det hade det! När vi pratade i gruppen i efterhand kom vi fram till att den approachen, som är min vanliga, förmodligen varit roligare för alla inblandade. Eller improvisera fram någon slags spak i gravkammaren som öppnar en tunnel som leder ut och vidare till templet. Eller låta draken komma och gräva ut dem.

 

[Vitulv]

Ja, det är ju en förutsättning. Det är väl upp till hela spelgruppen att få till en bra kampanj, oavsett om det är ett fast antal speltillfällen eller inte? Att som SL stå som garant för att kampanjen blir kul känns inte helt lyckat, i min bok.

Klart det är, men mitt inlägg var ett svar på hur man kan hantera den specifika situationen som beskrevs i trådstarten, och inte tänkt som någon sorts generisk plattityd om att alla ska vara med och bidra till att man har kul runt spelbordet. Självklart har alla i en grupp ansvar för den gemensamma upplevelsen, men i rollspel finns normalt en förväntan att spelledaren har en viss särställning med utökad kontroll över både värld och narrativ.

I den här specifika situationen kan man utmana den förväntan genom att lägga över mer narrativt ansvar på spelarna än vad man normalt gör i de flesta spelgrupper.