För er som hatar självutlämnande skit, allmänt gnäll, vuxna män som overshare, etc: Läs inte det här. Det nedan är att betrakta som TMI av hög grad. Jag befinner mig just nu på en plats där jag mår skit; och tycker ganska illa om mig själv.
Ni är varnade.
Ni är varnade.
Till wrnu, aka ni som är mitt stödsystem när allt går skit:
Jag går på knäna. Jag känner att min energi går åt mycket snabbare än jag kan ladda upp den. Som att jag definitivt, helt klart, utan tvekan tagit mig vatten över huvudet.
Situationen: Jag har ett nytt jobb. Lärarjobb. Ny arbetsplats, nya rutiner att ta in, nya kollegor.
Och det viktigaste: Två kurser jag varken varit elev eller lärare i alls. De som anställde mig vet det här, och jag har berättat för kollegorna, men det hjälper mig ingenstans - ingen har direkt tid eller ork att hålla mig i handen. På måndagen den 21:a ska jag börja ha lektioner i ämnet. Och jag känner mig som att jag håller på och drunknar.
Problemen:
Det rent omedelbara problemet är såklart att jag mår skit. Det gör jag för att jag känner mig så jävla osäker. Ingen kontroll. Alls. Jag är inte en av de där som mår som bäst, får kickar av att släppa kontrollen. Inte såhär. Inte när elevers utbildning beror på huruvida jag lyckas. Inte när hur mina kollegor ser på mig avgörs av hur jag hanterar situationen.
Jag får tvångstankar; "På gamla jobbet upptäckte de aldrig att jag egentligen bara är en fejk; en liten tönt som låtsas vara kompetent lärare och lyckas så länge ingen kollar vad han gör; men nu bland riktiga, kompetenta lärare och med ämnen jag inte kommer att klara av så faller masken snart, och allt skiter sig, och alla kommer att bli besvikna, och jag sätter alla på pottan och allt blir jättejobbigt för alla inblandade..:"
Ja, ni hör. Man kan inte funka så.
Så; vad vill jag ha av er?
Först och främst är jag såklart nånstans, intellektuellt, medveten om att det här är irrationellt. Att det kommer att gå bra. Att jag kommer att hitta den hjälp och den info jag behöver, få bra kontakt med eleverna, och komma in i lugnet och rytmen.
Men där är jag inte än. Så just nu letar jag efter dels lärare eller för all del elever som har eller har haft kursen Teknikutveckling och företagande och som har den och dess ungefärliga innehåll i ganska färskt minne. Den som kan förse mig med ett slutprov, eller flera delprov, som tillsammans innehåller det man faktiskt ska kunna - eller en väl betygsatt rapport från något större projekt i ämnet - är jag enormt tack skyldig.
Jag äger och har läst Gleerups lärobok i ämnet, men blev inte så mycket klokare av det. Den säger mig vilket smörgåsbord läraren har att utgå från; inte vad eleverna förväntas ha för allmänbildning i ämnet.
Jag kommer att ha en grovplanering; men inte veta riktigt vad jag ska göra med den - om jag inte har koll på innehållet, på metodiken, så kan jag inte visualisera mig själv i klassrummet, lärandes ut det som ska utläras.
Så; om ni är eller känner någon sådan lärare eller elev, som känner för att utbyta ett mail/PM/tweet/google plus-meddelande/Facebookmeddelande/vadsomhelstsominteärettelefonsamtal, så vore jag superduperglad om ni kunde hjälpa till.
Och jag VET att det här för utomstående ögon är att betrakta som en skitsak. Inget att få en massa ångest över. Egentligen. Det hjälper inte. Inte när du skriver det heller, om du nu tänkte det.
Åh, och givetvis är det här anledningen till att ni inte sett den nye, trevlige, glade och hjälpsamme Krank den senaste tiden. Utan den där värdelöse, tjurige, gnällige, oresonlige och trollande idiot jag var innan.
Jag går på knäna. Jag känner att min energi går åt mycket snabbare än jag kan ladda upp den. Som att jag definitivt, helt klart, utan tvekan tagit mig vatten över huvudet.
Situationen: Jag har ett nytt jobb. Lärarjobb. Ny arbetsplats, nya rutiner att ta in, nya kollegor.
Och det viktigaste: Två kurser jag varken varit elev eller lärare i alls. De som anställde mig vet det här, och jag har berättat för kollegorna, men det hjälper mig ingenstans - ingen har direkt tid eller ork att hålla mig i handen. På måndagen den 21:a ska jag börja ha lektioner i ämnet. Och jag känner mig som att jag håller på och drunknar.
Problemen:
Det rent omedelbara problemet är såklart att jag mår skit. Det gör jag för att jag känner mig så jävla osäker. Ingen kontroll. Alls. Jag är inte en av de där som mår som bäst, får kickar av att släppa kontrollen. Inte såhär. Inte när elevers utbildning beror på huruvida jag lyckas. Inte när hur mina kollegor ser på mig avgörs av hur jag hanterar situationen.
Jag får tvångstankar; "På gamla jobbet upptäckte de aldrig att jag egentligen bara är en fejk; en liten tönt som låtsas vara kompetent lärare och lyckas så länge ingen kollar vad han gör; men nu bland riktiga, kompetenta lärare och med ämnen jag inte kommer att klara av så faller masken snart, och allt skiter sig, och alla kommer att bli besvikna, och jag sätter alla på pottan och allt blir jättejobbigt för alla inblandade..:"
Ja, ni hör. Man kan inte funka så.
Så; vad vill jag ha av er?
Först och främst är jag såklart nånstans, intellektuellt, medveten om att det här är irrationellt. Att det kommer att gå bra. Att jag kommer att hitta den hjälp och den info jag behöver, få bra kontakt med eleverna, och komma in i lugnet och rytmen.
Men där är jag inte än. Så just nu letar jag efter dels lärare eller för all del elever som har eller har haft kursen Teknikutveckling och företagande och som har den och dess ungefärliga innehåll i ganska färskt minne. Den som kan förse mig med ett slutprov, eller flera delprov, som tillsammans innehåller det man faktiskt ska kunna - eller en väl betygsatt rapport från något större projekt i ämnet - är jag enormt tack skyldig.
Jag äger och har läst Gleerups lärobok i ämnet, men blev inte så mycket klokare av det. Den säger mig vilket smörgåsbord läraren har att utgå från; inte vad eleverna förväntas ha för allmänbildning i ämnet.
Jag kommer att ha en grovplanering; men inte veta riktigt vad jag ska göra med den - om jag inte har koll på innehållet, på metodiken, så kan jag inte visualisera mig själv i klassrummet, lärandes ut det som ska utläras.
Så; om ni är eller känner någon sådan lärare eller elev, som känner för att utbyta ett mail/PM/tweet/google plus-meddelande/Facebookmeddelande/vadsomhelstsominteärettelefonsamtal, så vore jag superduperglad om ni kunde hjälpa till.
Och jag VET att det här för utomstående ögon är att betrakta som en skitsak. Inget att få en massa ångest över. Egentligen. Det hjälper inte. Inte när du skriver det heller, om du nu tänkte det.
Åh, och givetvis är det här anledningen till att ni inte sett den nye, trevlige, glade och hjälpsamme Krank den senaste tiden. Utan den där värdelöse, tjurige, gnällige, oresonlige och trollande idiot jag var innan.