Nekromanti [Hjältarnas Tid] Mysteriernas Hav

Bolongo

Bolongo

Herr Doktor
Joined
6 Apr 2013
Messages
4,461
Location
Göteborg
Denna krönika handlar om min till största delen hemmasnickrade kampanj till Hjältarnas Tid. Jag värvade, via detta forum och Facebook, en grupp på fem spelare. En av dem har spelat många rollspel i många år, en har aldrig spelat rollspel förut, och de övriga har en viss erfarenhet (men inte jättemycket)

Inläggen kommer att vara av två typer. De som benämns ”Spelmöte” kommer att beskriva det som hände och sades vid respektive tillfälle. Detta kan mycket väl läsas och eventuellt kommenteras av mina spelare.

Under rubriken ”Bakom Kulisserna” går jag igenom de av mina funderingar mellan spelmötena som inte kommuniceras direkt till spelarna. Min hemliga planering, så att säga. Dessa avsnitt bör alltså INTE läsas av mina spelare, om de råkar hänga på detta forum. För säkerhets skull lägger jag all sådan text inom spoiler tags.
 
Spelmöte 0
Planeringsmöte. Vi träffas på ett café inne i stan. Jag har förberett spelarna genom att skicka ut min enkät om typ av kampanj. Frågorna om genre och kraftnivå är mestadels givna genom valet av spel, men de övriga är öppna för diskussion.

Detta är mina anteckningar från mötet:
”Bebyggelse, men vildmark nära. Variation med flera städer, många SLPer. Slaveri som ett inslag i kulturen? Mystik – det dolda. Outforskat territorium, mycket okänt. Miljöombyten.
Blandning episod/epik. En röd tråd, något som håller samman gruppen. Mest struktur, relativt lite slump.
Någon fajt varje äventyr – men motiverat. Mycket äventyr/utforskning. Drama – ovana, men villiga att testa. Problemlösning får högst betyg. Lite skräck, men inte skräck per se utan mer ilningen inför det okända.”

Spelarna får också se sidorna ur reglerna om hur man gör en rollperson, och börjar fundera på folkslag och värv. Den preliminära listan blir som följer:
Ljustroll Krigare
Alv Tjuv
Människa Ädling
? Magiker
Människa Stigfinnare

Jag delar ut min lathund med frågor för att bygga en rollperson, och sedan bryter vi för dagen.

Jag går hem och gör lite egen brainstorming kring det spelarna gett mig. Detta är anteckningarna som resulterar:
”Ett stort innanhav. Svarta havet-storlek? Många städer och byar runt kusten. Mängder av öar. Okända mängder, eftersom segling för handel etc. mest sker inom synhåll av kusten. Att ge sig längre ut är farligt. Varför? Onaturliga stormar? Havsvidunder? Pirater? All of the above?
Olika klimatzoner/terrängtyper relativt nära havet, i olika väderstreck.
Många tillflöden.
Utlopp eller ej? Möjligen ett onavigerbart sådant - forsar och vattenfall.
Detta ger en kombination av bebyggelse och outforskad terräng, kända och okända områden nära varandra. Också bra ursäkt för varför inga stora riken uppstått.”

Skickar ut dessa idéer till spelarna, som uttrycker entusiasm. Vi börjar leta datum för det första ordinarie spelmötet.
 
Bakom Kulisserna 1

Min utgångspunkt när jag skall uppfinna något brukar vara att först se efter vad jag kan stjäla. Äventyr och supplement som andra skrivit innehåller ofta coola idéer, men ur min synvinkel är de oftast antingen ofullständigt utvecklade eller hopsmälta med mindre intressanta idéer. Så min process är att identifiera de bästa bitarna, skära bort dödköttet, och koka ihop det som blir kvar i min egen gryta.

I det här fallet var det ett par begrepp jag hängde upp mig på. Det första var ”slaveri”, och det fick mig att börja bläddra i en serie gamla AD&D-äventyr. Intressant nog utspelar de sig också runt ett innanhav, om än inte riktigt lika stort som det i min fantasi. Själva äventyren är kanske inte så mycket att efterlikna, men koncepten bakom de tre baserna de utspelar sig i är helt OK. Det passar bara inte med så många små plottriga rum i det här spelet, tycker jag. Det jag framförallt fastnar för är organisationen bakom handlingen – en ganska stor operation med omväxlande handel och räder, och ett inre råd där olika faktioners intressen spelas ut med varandra. Synd bara att inget av detta kommer fram i äventyren som de är skrivna – man träffar inte de intressanta SLP:erna mer än som slutbossar. Det där får jag ändra på om jag skall ösa inspiration ur denna källa. Men jag stannar där i detta stadium. Det är ingen idé att börja skriva en massa bakgrund och krokar innan jag vet ifall spelarna kommer att visa ett intresse för detta tema när det kommer till kritan.

Det andra begreppet är ”mystik”. Där går mina tankar i riktning mot LotFP, eftersom jag nyligen köpte en Bundle of Holding med en massa av de böckerna i pdf. Har inte hunnit ens skumma igenom dem ännu, så jag har ingen aning om exakt vad jag vill sno, men det jag läst tidigare av den utgivningen har gett intrycket av mycket weird and mysterious shit.

Så tills vidare håller jag bara dessa två koncept redo i mitt bakhuvud. Viss korspollinering med de tidigare tankarna sker så klart: piraterna och slavfurstarna är nog i själva verket desamma, och LotFP-äventyr brukar vara ganska self contained så de platsar nog bra på mystiska öar som ingen vanligtvis hittar till. I övrigt inväntar jag nästa spelmöte.
 
Spelmöte 1
En av spelarna kan inte de kommande två helgerna, och helgen efter det kan inte jag. Så vi bestämmer oss för att starta utan honom. På morgonen av speldagen får jag besked från en annan spelare att han kommer att droppa ur kampanjen helt. Håhåjaja. Jag tänker så här: de tre som är på väg är ändå de minst erfarna rollspelarna, som har störst behov av en mjukstart i systemet, så det är lika bra att köra med dem.

Dessa tre dyker upp och vi börjar färdigställa deras RP. De blir klara mekaniskt – det finns fortfarande litet att göra vad gäller personlighetsbiten.
Arryn: Alvtjuv, ca 30 år, 150 lång, flätat men ändå spretigt hår, atletiskt byggd, döljer sina händer.
Gilito: Mänsklig ädling, närmare 50 år, 185 lång, gråblont hår, uppenbart krigsveteran, sorgsen.
Hjalmar: Mänsklig stigfinnare, 20-nånting år, 170 lång, långt hår och skägg, ärr från en björnattack på vänster ansiktshalva.

Alla kommer från norra sidan av en lång bergskedja som ingen korsat i levande minne. Hjalmar har under sina strövanden hittat ett bergspass som tydligen ingen vetat om på länge. Nyfiken på nya upptäckter undersöker han – och hamnar i en snöstorm och jagas av kattlika vita bestar. Snubblar över en stuga där han barrikaderar sig. Där finns redan Arryn, som följt en antik karta hon ’befriade’ från sin tidigare ägare, och Gilito, som bjudit med sig själv på resan eftersom han behöver en ny start i livet. Ingen av de tre litar egentligen på de andra, men de måste dela stugan. Arryn, som är mest misstänksam, sover inte på hela natten.

Nästa morgon tar de sig ned på andra sidan bergen, och förbrukar allt rep i sina packningar på att ta sig förbi ett snöras som blockerar stigen.

De lyckas övertyga en mystisk färjkarl att föra dem över en annars okorsbar flod. Tyvärr försvinner den stackars mannen i vattnet efter ett angrepp från snöbestar som förföljt dem. Efter en frenetisk strid blir alla djuren dräpta.

Nästa etapp går genom en skogsfylld dalgång, inklämd i bergskedjan. Hjalmar leder framgångsrikt gruppen igenom, något trötta och regnblöta men annars oskadda.

I en borgruin vid ett vattenfall får de sin första skymt av landet bortom bergen. Men innan de kan resa vidare måste de möta en grupp vättar beridna på snöbestar. Detta blir gruppens största utmaning hittills. Hjalmar hamnar farligt nära dödens dörr, och även Gilito får ett ordentligt sår. Lyckligtvis är Hjalmar kunnig vad gäller läkande örter, och Gilito visar sig skicklig på mer mundan läkekonst, så de kommer snabbt på fötter igen.
 
Bakom Kulisserna 2
Som synes spelade vi igenom starthäftet, förutom det sista äventyret i Törneby. Det kommer förstås nästa spelmöte. Frågan är om det kommer att ta hela spelmötet eller om jag skall förbereda något mer. Bäst att ha något mer för säkerhets skull.

Spelarna tyckte om systemet. En har aldrig spelat bordsrollspel förut, så han hade inte så mycket att jämföra med. De övriga har bara spelat D&D, och de föredrog den färdighetsbaserade mekaniken som finns här.

Själv reflekterar jag över varför det fanns en färjkarl uppe i bergen vid en väg som inte använts på hundratals år? I äventyret som skrivet är nog tanken att det här passet trafikeras emellanåt, men i min kampanjs fiktion verkar det märkligt. Spelarna tycktes inte reagera på det, men jag tänker att det nog är något speciellt med honom – han dyker nog upp igen någon gång…

Vad skall hända härnäst i kampanjen? Tja, med namnet jag gett den skall jag nog försöka se till att de kommer till det där havet relativt snart. Jag tänker mig också en progression i hur mycket civilisation gruppen stöter på, en gradvis upprampning av komplexiteten i interaktionerna med andra.

Om de fortsätter röra sig söderut, följande floden som kommer ned från bergen, stöter de på en liten by – där det kan hända något slags äventyr – kanske halvvägs till kusten. När de sedan når flodmynningen finns där en större by eller liten stad. Där händer mer saker. Sedan bör de få tillgång till en båt av något slag, vilket ger dem friheten att utforska vidare som de vill – längs kusten eller ut på havet.

Nästa spelmöte tänker jag också börja med ”spelarnas val”, ett verktyg jag snott från 13th Age. Det går till så att varje spelare får en lapp innan de går där de skall skriva något som var med i dagens spelmöte och som de skulle vilja se mer av i framtiden. Det kan vara allt från en specifik SLP, en typ av monster, en plats… till mer generella teman som ”mer gåtor” eller ”fler värdshus med roliga namn”. Dessa lappar samlar jag på hög, och med tiden så reinkorporerar jag det spelarna har röstat på – antingen det mest populära först, eller det som fångar mitt eget intresse, eller randomiserat… det varierar.

Men tillbaks till det mer konkreta. Vad händer efter Törneby? Rimligtvis kommer de att vilja färdas vidare. Jag behöver bestämma ungefär vilken typ av terräng som finns i olika riktningar. Norrut är ju bergen, och söderut rinner en flod, men i övrigt? Skall kolla upp om jag har några bra slumptabeller liggande. Skall också förbereda några Utmaningar – åtminstone en för färd över land, och en för ifall de bestämmer sig för att bygga en flotte för att flyta med floden. Vill grunna litet längre på vad som finns i nästa by, så för att dryga ut spelmötet kanske några ”random encounters”? Eller not-so-random… De har inte fått interagera värst mycket med SLPer hittills, så någon att prata med är högt på priolistan. Vad sägs om en gårdfarihandlare? Det är logiskt att en sådan skulle kunna vara på väg till Törneby. Det kan också vara en bra källa till information för dem. Hmmm, fast då måste jag ha bestämt åtminstone namn på de närmsta orterna och landmärkena. Men det klarar jag nog av. Vad kan de ha för andra möten – utöver ”det kommer 5 vättar”, menar jag. Något mer mystiskt? Något oförklarligt geografiskt eller meteorologiskt fenomen? Eller skall jag spinna vidare på faktumet att de har mött just vättar – kanske finns det en större stam i regionen, som de skulle kunna hitta spår efter. Varje möte måste inte vara strid, även om det har med ”monster” att göra.

Så jag har en del att jobba med.
 
Hur ser det ut med deras drivkrafter? Så här långt är det väl Arryns karta, Hjalmars nyfikenhet att utforska bergspasset och Gilitos vilja att starta nytt någonstans som fört dem genom bergspasset. Kommer du att använda det för att ta dem vidare?
 
Zire;n198866 said:
Hur ser det ut med deras drivkrafter? Så här långt är det väl Arryns karta, Hjalmars nyfikenhet att utforska bergspasset och Gilitos vilja att starta nytt någonstans som fört dem genom bergspasset. Kommer du att använda det för att ta dem vidare?
Click to expand...

Två av dem har ännu inte lämnat in den fullständiga personlighetsprofilen. Jag hoppas de kommer att innehålla material jag kan jobba med. Hjalmars har jag - den är rätt basic, tar inte ut svängarna på något sätt som jag lätt kan bygga på, men spelaren är ny till hobbyn så jag vill inte pressa honom. Det får växa fram organiskt.
 
Spelmöte 2
Hjältarna tar sig ned från berget till en väg som leder genom en skog. Där känns det kusligt, men när Arryn försöker tala till träden får hon kalla handen. Efter ytterligare en stunds resande når de en kvarn. Att ta sig upp till den igenbommade övervåningen visar sig inte vara så lätt – och det försvåras ytterligare av att gruppen fortfarande har svårt att samarbeta när inte dödsfara hotar. Men det går till slut, och de finner där den stackars mjölnaren, som kan berätta delar av vad som hänt.

De tar honom med sig till Törneby, och när de får se förödelsen är första instinkten att fråga Regin (mjölnaren) om var näst närmsta bebyggelse finns. Han nämner Lilleby, 2 dagar österut, nära den stora skogen, och då kommer de fram till att det är för långt – bäst att undersöka det här stället först. Byäldstens hus är först att genomsökas. Hans spökgestalt blir sedd och hans svärd bärgas, men det är allt av värde de hittar. Näst på tur står värdshuset, där Gilitos brist på diplomati skrämmer slag på barnen som gömt sig i källaren, så de säger inget men tyr sig till Regin eftersom de känner honom. Hjältarna bestämmer sig för att slå läger i värdshuset, men när natten faller stiger de döda upp och anfaller. Haugbui slår lätt sönder de klena fönsterluckorna och väller in. Det ser bistert ut för ett ögonblick när Gilito lyckas kila fast sitt svärd så hårt i en vandöds höftben att han inte kan få ut det igen. Som tur är kastar Arryn över byäldstens svärd som ersättning och striden kan avslutas lyckligt. Under natten vakar Arryn igen, vilket orsakar henne visst besvär nästa dag. Gruppen lämnar byborna i värdshuset, undersöker smedjan, och tittar på träden på avstånd men backar undan så fort de anar oråd.

Istället går de tillbaks till kvarnen och undersöker de andra stigarna därifrån. Vid sjön plockar de på sig fiskespön, men vid kvarndammen är de betydligt mer försiktiga. Det är först bara Gilito som vågar sig fram till det trasiga tältet. Han plockar på sig en del av innehållet, ger den mindre penningpungen till Arryn men säger inget till någon om kistan. Gilito vägrar också att undersöka den ruttna doften. Det får bli Hjalmar som vågar sig ut tre steg i skogen för att finna den döde riddaren – han plockar åt sig dennes svärd och sköld, och backar sedan ut.
Tillbaka i byn (eftersom de inte har någon annan stans att gå) så kan Regin berätta vad barnen hade att säga om ”trädkvinnan”. Detta får hjältarna att gå till asken för en konfrontation. Gilito bestämmer sig nu för att strunta helt i diplomatin och istället hålla ett väldigt aggressivt hjältetal. Askefroa låter sig inte skrämmas. Striden går dåligt för hjältarna redan från början. Pilarna de skjuter in i lunden slås ur luften av piskande trädgrenar. En vandöd snöbest biter av skaftet på Hjalmars spjut. Gilito lyckas med minsta möjliga marginal slita sin uppmärksamhet från Askefroas hypnotiska blick. De retirerar brådstörtat till en närbelägen husruin, där Hjalmar får Gilitos spjut (även om han på vägen lyckats tappa även sin pilbåge). Planen är att ta betäckning från Askefroas förmågor och nöta ned hennes underhuggare först. Men när de märker att hon kan uppväcka nya i högre takt än de kan förstöra dem, blir den nya planen: vild flykt.

Efter att ha sprungit över åkrarna och kommit upp på den sydgående vägen kan de konstatera att de inte är förföljda, så de pustar ut och förbinder sina sår. Men sedan kommer de ihåg: mjölnaren och barnen sitter ju fortfarande i värdshusets källare och trycker…
 
Bakom Kulisserna 3
Alla spelarna har nu lämnat in personlighetsbeskrivningar. Ingen har vågat ta ut svängarna särskilt mycket – deras unika saker är ganska triviala och deras målsättningar vaga. Jag får nog inse att med en grupp oerfarna spelare kommer jag inte att ges så många konkreta krokar, jag får nöja mig med att sikta på teman som de verkar gilla.

Namnet Lilleby uppkom genom att jag frågade en spelare vad som låter som ett bra namn på en by och hans första respons var ”Smallville”.
Jag såg till att beskriva devisen på riddarens sköld för spelarna, men de verkade inte koppla betydelsen. Om Hjalmar fortsätter bära omkring skölden öppet får jag se till att han hamnar i hett vatten för det.

”Spelarnas val” den här gången blev två röster på mer gåtor/mysterier (typ som det var den här gången – att försöka ta reda på vad som hänt), och en på mer ”purpose”. Den sistnämnda spelaren hade nog inte riktigt fattat principen för valet (att det skulle vara något som fanns med under det aktuella spelmötet, inte något som saknades), men det var intressant information ändå, för när vi diskuterade vad detta betydde kom det fram att spelarna hellre har ett tydligt uppdrag än bara vandrar omkring och hamnar i situationer. Hmmm. Min nya tolkning är att de är förstörda av CRPGs – när de anger ”upptäckter” som motivering menas att de vill vandra omkring i nya områden och upptäcka nya ting, men de vill inte ha en ren sandlåda, de vill få quests att göra på dessa nya platser. Okej, jag kan tillmötesgå det – och kanske kommer de att mogna med tiden. ;)
 
Spelmöte 3
Under tiden norr om bergen…

En annan stigfinnare, dvärgen Wala, har hittat samma bortglömda bergspass som Hjalmar. Eftersom hon har ambitionen att etablera ett nytt handelsimperium någonstans hennes familj inte redan är etablerad ser hon detta som en chans att utforska jungfrulig mark. Men hon vågar inte ge sig av på en sådan resa ensam, så hon värvar en krigare, ljustrollet Ha’Rok Vregu, som livvakt.

Deras resa är litet lättare än föregångarnas. Snöbestarna håller sig på avstånd. Vid flodkorsningen går Ha’Rok armgång längs repet för att hämta färjan, så de kan korsa utan problem. Wala lyckas däremot inte så bra när det blir hennes tur att leda dem genom bergsdalen – de kommer fram till borgsruinen trötta och utsvultna. Trots detta besegrar de behändigt vättarna som trodde att den här gruppen skulle vara klenare än den förra.

Nere i låglandet ser de spår av vättarnas angrepp, men inget mer farligt händer. Efter en kort tid kommer de fram till en vägkorsning utanför den öde byn. Där ser de tre andra personer…

Av de tre spelare som deltagit tidigare har nu en hoppat av, och en var sjuk. Så jag spelade en kort (3 timmar totalt) session med två nya spelare. En är egentligen inte helt ny, han var med på planeringsmötet men har missat de tidigare speltillfällena. Den andre är nyvärvad. Vi skapade deras rollpersoner, och så ledde jag dem igenom en förkortad version av intro-äventyret för att de skulle få känna på reglerna. Nästa gång skall vi slå ihop de två smågrupperna.
 
Gillar kampanjidén och äventyret. Jag kan förstå hur de menar med syfte för kampanjen. I en D&D-sandbox har man det outtalade syftet att finna xp för att gå upp i level i bakgrunden hela tiden. I BRP kan jag tänka mig att många behöver något mer i form av långsiktiga mål.
 
Spelmöte 4
Arryn, Gilito, och Hjalmar sitter vid korsvägen och pustar ut när det plötsligt visar sig att det här äventyrliga livet blivit för mycket för stackars Hjalmar: han får en hjärtinfarkt och avlider. Lyckligtvis dyker Ha´Rok och Wala upp som förstärkningar – eftersom de inte känner någon i detta märkliga land vill de gärna finna styrka i antal. Bäst som denna halvnya grupp föröker bestämma sig för vad de skall göra ser de ännu en person på vägen – denna gång söderifrån. Det visar sig vara en äldre dam med pigga violetta ögon, klädd i en lång läderrock (med olika små varor i innerfickorna) och ledande en åsnekärra fullastad med diverse utrustning. Hon presenterar sig som Johanna Knalle och blir väldigt bestört när hon får höra vad som hänt med Törneby. Efter att ha sålt litet prylar till äventyrarna berättar hon att folket i Törneby brukade bära fram en särskild blomma som offer till Askefroa – den kallas ”fredsblomman”, och kanske skulle hon bli vänligare sinnad om hon fick se en sådan.

Johanna tar dem till platsen där fredsblomman växer, men den visar sig ha blivit uppgrävd och bortförd. Spår från vättar hittas. Det verkar för farligt för gårdfarihandlerskan, som säger att hon beger sig till närmsta by – Vindpina, en dagsresa västerut – istället. Äventyrarna undrar om det finns någon större stad, och hon berättar då att Saltträsk, som ligger där Borgfloden rinner ut i Kejsarhavet, är den största staden i regionen. Om de följer floden söderut så ligger byn Alamas ungefär halvvägs dit – hälsa till värdshusägarna från Johanna. Efter att hon har lämnat dem rullar Arryn ut sin karta och upptäcker att de platser gumman berättat om nu finns utmärkta på den – och de fanns definitivt inte där innan…

Äventyrarna (det vill säga Wala) spårar vättarna utan problem, och när de närmar sig en grotta får Arryn syn på vaktposter. Gilitos reaktion på detta är att rusa rakt ut ifrån skogsbrynet och få två pilar i sig. Lyckligtvis sätter de sig i hans sköld och gör ingen märkbar skada. Arryn langar snabbt iväg två egna pilar som fäller en av vättarna, dess kompanjon blir sårad av en pil från Wala och tar till sjappen. Med kombinerade krafter rullar sedan Ha’Rok och Gilito undan stenen som blockerar ingången.

Väl inne i grottan hittar de först vad som tycks vara ett vaktrum med fyra vättar, som processen görs kort med. Ha’Rok fäller två, Gilito och Wala en var. Därefter kommer de till ett djupt schakt där det har fästs en repstege så man kan klättra ned. Gilito går först, och när han kommer in i en ny gång finns där flera vättar som håller på att dela upp byte från byn. Gilito dräper omedelbart en och håller resten stången tills hans kompanjoner klättrat ned (vilket går väldigt fort och lätt för Arryn och Wala, men Ha’Rok tar mer tid på sig). Under den följande striden gör Arryn och Ha’Rok bäst ifrån sig. Wala lyckas knäcka sitt spjut (det ersätts av det extra spjutet som gruppen plockat upp vid något tidigare tillfälle), och Gilito halkar på något onämnbart när han jagar efter flyende vättar och blir liggande på rygg medan striden avslutas.

Gilito vill kompensera för denna nesa genom att utnämna sig själv till spejare, men när han försöker smyga fram till nästa del av grottan lyckas han missa att det finns en avsats på en halvmeter vid dess ingång: han kliver rakt ut i luften och faller på näsan med med stort rustnings- och vapenskrammel. Retsen av gruppen rusar då in, och vättarna i denna stora huvudgrotta kastar sig över dem. Storvätten är tyvärr feg nog att leda från det bakre ledet – han ryter mest ut kommandon, och när hälften av hans trupper fallit retirerar han nedför en annan tunnel. Trots att vättarna försöker lyda sina order att koncentrera attacker på ”den där store” (Ha’Rok) så åstadkommer de inte så värst mycket, och blir istället sönderhackade på olika kreativa sätt av äventyrarna. Den siste försöker följa sin ledare, men kommer till en stängd och igenbommad dörr – medan han desperat bankar på den får han ryggen fylld av pilar.

Dörren visar sig motstå gruppens alla försök att forcera den, så till slut öppnar Storvätten den själv och lockar in dem för att bli omringade av hans husdjur – fyra ovanligt ondsinta vargar. Ha’Rok och Wala nedkämpar vargarna medan de andra koncentrerar sig på Storvätten. Det går inte jättebra för Arryn: först fastnar hennes huggkniv i fiendens sköld, sedan slår hon sönder sitt upphittade svärd mot stengolvet, och slutligen får hon en rostig spjutspets i solar plexus. Blödande fallar hon tillbaks medan de övriga avslutar kampen. Bland skatterna som vätteledaren samlat på sig hittas en läkande dryck som får Arryn på benen igen, och även de beryktade fredsblommorna.

På väg tillbaks till Törneby planterar de om merparten av blommorna och tar bara en med sig. Gilito och Ha’Rok går till värdshuset för att beskydda överlevarna, medan Arryn och Wala går till träddungen. Arryn räcker över blomman till Askefroa, som åtminstone inte anfaller dem, men sedan får hon panik och springer därifrån utan att säga något. Wala följer förbryllad efter. Allihopa lämnar byn medan Askefroa tycks någorlunda lugn. Mjölnaren och barnen vill gå till Vindpina, och Ha’Rok bestämmer sig för att eskortera dem. De tre resterande äventyrarna går istället mot Alamas. Tre dagar senare anländer de, friska och utvilade.
 
Bakom Kulisserna 4
Av det två spelarna som deltog i den senaste ”mellansessionen” har nu en (den som egentligen var med från början) hoppat av (med tidsbrist som angivet skäl) och den nye fick något akut förhinder morgonen innan spelet. Så jag bestämde att de två stabila spelarna fick spela två RP var detta spelmöte, sina egna och varsin av de nya.

Jag har ännu en ny spelare på gång för den fjärde platsen. Får se hur det utvecklas.

SLPn Johanna är min egen uppfinning för att kunna ge spelarna litet information och kanske en spark därbak. Likaså hittade jag på ”fredsblomman” som en ursäkt för att ge dem en andra chans att lappa ihop situationen med Askefroa. Sedan snodde jag deläventyret ”Storvättens håla” från demopaketet så att det inte bara var att gå och plocka en blomma… Jag kommer att ta byn Alamas från det andra äventyret i demopaketet som en plats i världen, men inte ha någon vätteattack, och göra om ett par av SLPerna något. Bynamnet Vindpina snodde jag från "Tvillingbergen", ett gammalt äventyr till Drakar & Demoner. Saltträsk, i sin tur, är… tja, jag kan berätta det när de kommer dit. Jag kom efteråt på att Johannas info om Vindpina motsäger mjölnarens tidigare uttalande om att Lilleby är närmsta orten. Jaja, vi kan väl säga att han helt enkelt ogillar Vindpina och därför inte omedelbart tänkte på det.

Det blev mycket fajting mot dussinmotståndare, och jag märkte att det inte räcker för att utmana en grupp på 4 RP som är någorlunda kompetent skapade. När de gick upp mot Storvätten, däremot, märktes direkt vilka RP som är skapta för strid (krigaren, ädlingen) och vilka som inte är det (tjuven som var nere på 0 Gard och 3 Hälsa). Efter alltsammans lyckades de ändå bara minimalt med sin intervention. De fick ut överlevarna ur byn, men Askefroa är fortfarande inte blidkad, vilket betyder att området inte kan återuppbyggas.

Eftersom Ha’roks spelare lämnat gruppen bestämde jag att hans RP nu gör det också. Jag gjorde mitt bästa för att ha ihjäl honom under spel, men det gick inte. Han var för bra på att slåss – vilket är ännu en bra anledning att plocka bort honom. Han kanske dyker upp som SLP någon gång i framtiden.
 
Post Mortem
Så gick ännu en kampanj i graven i förtid.

Eller rättare sagt: det är väldigt svårt att skapa en ny, fungerande spelgrupp från noll. Den här gruppen plågades av avhopp nästan från dag ett, och trots att fler lades till under gång slutade aldrig blödandet. Till viss del kanske det har att göra med att nykomlingarna inte varit med på vår "session 0" och därför inte varit delaktiga i att sätta spelvärlden. Men framför allt är det nog alltid svårt att få ihop gemenskap i ett gäng som samlas utan så mycket andra förutsättningar än "vill spela".

Men det har inte på något sätt varit bortkastad tid eller möda. Inte för mig, i alla fall. Jag har fått öva mycket på HT:s regler. Jag har fått testa nya sätt att lägga upp spelmöten, äventyr och kampanjer. Jag har lärt mig mycket om de ovan nämnda gruppdynamiska svårigheterna.

Så det är bara att säga: vidare till nya äventyr!
 
Synd, upptäckte denna spelrapport nu och det tog en liten stund innan jag såg att de första inläggen hade några månader på nacken. Gillar i synnerhet upplägget med "bakom kulisserna". Gör gärna nåt liknande igen när du får till stånd en ny kampanj.
 
Det var roligt att läsa dina resuméer. Som du skrev är det nog svårt att få ihop personers kalendrar nu för tiden. Själv tänker jag att rollspel i skriftlig form skulle vara ett utmärkt sätt. Då behöver personerna inte vara samlade samtidigt, och kan välja att delta med inlägg när det passar spelarna bra. Därför gjorde gjorde jag en rollspelssida för just detta ändamål som finns på sagohamnen.se. Om intresse finns skulle det vara roligt att dra igång ett äventyr på sagohamnen och se hur det skulle fungera.
 
Nja, i slutändan var det inte kalendern som tog död på det. Var jag inte tillräckligt tydlig om det?

Det stora problemet var att när man bara gör en "cattle call" och samlar en helt slumpartad grupp spelare, så kommer de att ha väldigt olika spelstilar, personligheter, och intressen. Detta gör det svårt att få alla att dra i samma riktning.
 
Vad gäller spel genom text så säger jag inget ont om spelare som tycker det är ett bra alternativ.

Men för mig tar det bort ett av de viktigaste elementen i bordsrollspel, så det... finns inte på bordet, så att säga.
 
Jag förstår. Jag tänkte att kalendern var det verkliga skälet till avhoppen. Det verkar ofta vara svårt att hitta tider då alla kan samlas och spela.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top