Harry S;n139293 said:
Jag har skummat igenom ditt dokument. Det innehöll en del intressanta synpunkter tycker jag. Men en sak vänder jag mig lite mot och det är det du kallar Stereotypisering. Jag använder väldigt ofta stereotyper och jag tror det framförallt beror på fyra saker:
Hur tycker du att jag ska göra för att tydliggöra att det jag kallar stereotypisering inte handlar om huruvida orcher är svarta, utan att man undviker just specifikt rasistiska, sexistiska, transforbiska stereotyper som finns i vår värld?
Harry S;n139293 said:
Om man på lärarutbildningen konstaterar att de olika tilltalen av män och kvinnor med förnamn/efternamn är ett tecken på förtryck så tror jag att lärarna ser det de vill se snarare än att de har genomskådat ett förtryck. Och om vi trots allt har att göra med ett förtryck genom användningen av förnamn/efternamn så är jag långt ifrån säker på att det är kvinnorna som är de som är utsatta för förtrycket i sammanhanget. Man måste göra skillnad på vad man vill se och vad man verkligen ser.
Mer specifikt fick jag lära mig det när vi analyserade engelsk litteratur. Engelsmännen håller lite hårdare tag om det än vi svenskar, men att använda efternamnet är det artiga rent generellt, medan förnamnet är mer personligt/informellt. Sedan du-reformen har det nog på sina håll i landet spridits uppfattningen att efternamnsanvändning skulle vara nedsättande, lite på samma sätt som ni:ande tidigare var det (korrekt tilltal var efternamn eller titel, "disponenten" till exempel, eller "ingenjören").
Läraren på utbildningen använde det inte som exempel på förtryck mot kvinnor, utan som ett exempel på hur vi behandlar män och kvinnor
olika. Att män får det mer formella tilltalet, kvinnor det informella. Det knyter an lite till föreställningar om män som logiska och kvinnor som emotionella, män som yrkesmän och kvinnor som mästare i hemmet, och så vidare. Hård vs mjukt. Men det är inte samma sak som att det är en del av ett förtryck.
För den delen är det också problematiskt att objektifiera och idealisera kvinnor genom att upphöja dem och ställa dem på piedestal också. Därför är skillnaden i det här fallet problematisk oavsett om den är en del av ett upphöjande eller ett nedsänkande. Det är också därför det blir problematiskt att säga saker som "men jag är ju ingen sexist, jag
älskar kvinnor". Att klumpa ihop gruppen kvinnor och "älska" dem som grupp är att sätta dem på piedestal, och att sätta någon - eller en grupp - på piedestal är att dehumanisera dem, man objektifierar dem genom att förvandla dem till objekt att betrakta och uppskatta.
Harry S;n139293 said:
Åtminstone inte alltid en överlagd kränkning.
Frågan är hur stor skillnad det borde göra huruvida en upplevd kränkning är
överlagd.
Om vi ser saken ur ögonen på den som utför den eventuella kränkningen så är intentionen, alltså huruvida det rör sig om aktiv elakhet, det enda som spelar roll. Det är vad som avgör hur själva situationen ser ut, vem som har rätt och vem som har fel.
- Om vi ser saken ur ögonen på den person som drabbas av vad som upplevs vara en kränkning, så är intentionen, innan den förklarats, okänd och därför av väldigt litet värde. Upplevelsen är identisk oavsett intentionen hos avsändaren. Det som avgör hur situationen ser ut ur den här personens perspektiv är inte utförarens intention utan vad som faktiskt sagts och hur detta kändes.
Om man anser att det viktiga i situationen är vem som har rätt och vem som ska känna skuld, så är det lätt att välja det första perspektivet. Då är frågan nämligen "vem har gjort fel?"
- Om man däremot anser att det viktiga i situationen är att någon känner sig illa behandlad (oavsett intention hos avsändaren) så blir det viktigt att försöka hitta en lösning på situationen, där en förklaring av intentionen inte alltid fungerar, åtminstone inte ensam.
Om man då är personen som sagt något som uppfattats som kränkande, så får man välja vilken väg man vill gå.
- Antingen går man med den första vägen, och utgår från att frågan är vem bär skuld och ska skämmas. Nackdelen här är att människans normala psykiska försvarsreflex är att betrakta sig själv som oskyldig. Då blir reaktionen att sätta alla taggar utåt och försvara sig mot anklagelserna om att ha kränkt. Det var ju bara ett skämt. Man menade inte. Och så vidare.
- Eller så väljer man den andra vägen och försöker se båda perspektiven och försöker avgöra vad som har störst chans att leda till att personen som sårades av det man sade återställs till sitt ursprungliga emotionella skick eller åtminstone mår lite bättre. Det är möjligt att det bästa sättet är att förklara att det bara var ett skämt och att man inte menade, men det är inte självskrivet och det kanske inte räcker ensamt, utan behöver uttryckas inte så mycket i defensiv ton som medkännande och kanske inklusive en ursäkt, till exempel.
När det sedan gäller framtida skademinimering har utövaren återigen ett vägval:
- Hen kan välja att fokusera på vems fel incidenten var. Om hen sedan tidigare kommit fram till att hen inte bar någon skuld, så "måste" ju skulden ligga hos den som "tog åt sig" och som "inte förstod skämtet" och "var lättkränkt". Då blir det lätt att konstatera att man i framtiden inte behöver göra några förändringar av sitt eget beteende, och att alla som tar åt sig helt enkelt är lättkränkta och borde sluta med det. Det här är den allra enklaste utvägen, eftersom det mänskliga psyket normalt sett inte gillar förändringar.
- Eller så kan hen välja att fokusera på att incidenten som helhet var oönskvärd, antingen för att hen själv upplevde den som jobbig eller för att hen inte vill vara orsaken till att andra människor upplever situationer som jobbiga i onödan (livet är nog så jobbigt som det är). Då blir lösningen att i framtiden försöka undvika liknande situationer. Det kan då uppnås antingen genom att undvika "lättkränkta" personer (med den negativa effekten att ens umgänge blir mer homogent vilket gör att man lär sig mindre. Bekvämt men dåligt i längden alltså). Eller så kan man försöka bli bättre på att läsa av när ens skämt är lämpliga, vilka resonemang som funkar i vilka sammanhang, och kanske i längden även fundera över varför man finner vissa skämt roliga och vissa resonemang vettiga trots att de leder till att människor blir sårade. Allt detta helt utan att man upplever att man hade eller har någon intention att såra eller kränka någon.
Jag har funderat mycket på det här sedan lärarutbildningen, där jag först stötte på begreppen
intentionsmoral (någots dålighet beror på motivationen hos den som agerar) och
konsekvensmoral (någots dålighet beror på dess konsekvenser), som handlar om liknande saker.
Jag säger inte att man alltid måste tassa på tå. Jag säger att det inte kan vara alltför mycket begärt att anpassa sitt språkbruk efter vilket sammanhang man befinner sig i, om man har minsta önskan att undvika att skapa onödigt lidande omkring sig.
(Oj, nu blev det sådär långt ändå... Och jag inser att ovanstående inte är nyheter för ganska många av er. Men eftersom jag själv uppenbarligen behövde den här sortens resonemang för att börja utvecklas i en riktning jag själv anser positiv, så tänkte jag att det väl kanske hjälper nån...)
Som pedagog som precis kört en halv termin genus och jämställdhet med mina sjuor blir jag glad över spelkonstruktörer som arbetar aktivt med genus 
