Nekromanti Hobbylir eller nästintill alternativ verklighet?

[Muggas]

Vissa jag känner som spelar rollspel vill ofta att äventyren och kampanjerna inte ska bli för ytliga. Det ska finnas en djupare underliggande mening som löper som en röd tråd genom äventyren, ett huvudbudskap som helst ska vara kantat med anknytande och förstärkande, men ändå unika moralkakor som var och en utgör huvudteman i enskilda äventyr. Kort och gott, det ska alltid finnas en filosofisk moralgrund som genomsyrar kampanjen som en osynlig följeslagare från början till slut. Här är ofta det känslomässiga engagemanget viktigt. Verkligheten ska blekna bort och rollpersonernas tungmod/entusiasm/sorg ska uppfylla spelarnas sinnen (känsloyttringar i form av t ex gråt ska tillhöra vanligheterna). Relationerna huvudpersonerna emellan och de känslomässiga banden som de knutit genom att ha gått igenom olika slags prövningar tillsammans utgör grundläggande arbetsmaterial för spelledaren när planer smids för framtida äventyr. Som en evigt pågående såpa, där spelledaren efter varje spelmöte producerar 25+ sidor synopsis på läget inför det kommande spelmötet. En icke-påläst/up-to-date spelare kan inte engagera sig tillräckligt och möts med oförstånd och irritation då uppenbara brister i hans/hennes rollspel visar sig. Kampanjen är en levande organism som speldeltagarna med en slags desperat förtvivlan klänger sig fast vid. Spelmötena är långa och frekvent förekommande. Spelledaren styr ofta lite mer än i spelgrupper med friare slags rollspel.

Andra ser mer krasst på rollspelet som sådant. Enkla kluster av sammanhängande utmaningar som förs fram med klara, berättarmässiga och utmaningsbetonade förmedlingsknep. Att genomföra ett bra spelmöte handlar mer om välplanerade men subtila trix från spelledarens sida. Äventyren är väl anpassade efter vilka slags spelare som gruppen består av och utmaningarna består av väl sammansatta och anpassade klurigheter som väcker spelarnas entusiasm och experimentlust. Rollspelandet ses mer som en lyckad sammansättning av tilltalande enheter. Balansen mellan berättarmässig interaktivitet och utmanande spelmoment är det viktigaste. Detaljer kring vad som hänt i spelvärlden är sekundärt, bara alla har roligt och känner sig underhållna. Spelledaren anpassar sig mer efter spelarnas önskemål och det är mindre linjärt och ödestungt.

Jag har spelat i ett antal olika spelgrupper och ofta har de mer eller mindre fungerat som någon av ovanstående varianter. Hur upplever ni att era spelgrupper fungerar? Vilket slags rollspel föredrar ni?

 

[Pom]

Re: Hobbylir eller nästintill alternativ verklighe

Attans, jag hamnar lite mellan dina stolar.

Komponenter från stol 1: inlevelse och känslan av en värld med djup vill jag gärna ha med. Kampanjerna blir evigt pågående såpor snarare än enskilda äventyr, fast de synopsis jag skriver efter varje spelmöte brukar hålla sig på 1 sida.

Men det finns sällan en enskild moralgrund, spelarna gråter väldigt lite (skrattar desto oftare), nya spelare är sällsynta men väcker entusiasm snarare än irritation. Vi spelar så ofta och länge vi hinner, vilket är alltför sällan, men det är familj och arbete som kommer ivägen, inte i första hand andra tidsfördriv.

Komponenter från stol 2: jag försöker anpassa mig efter spelarnas planer och preferenser. Det är absolut primärt att alla har roligt, men det kommer till uttryck främst i hur saker görs i spelandet snarare än att kampanjens integritet fördärvas.

Det får däremot gärna vara ödestungt i kampanjen. Och jag gör sällan regelrätta äventyr som styrkemässigt välbalanserade block. Om spelarna är väldigt unga och tiden är knapp kan jag rälsa ganska hårt, men mina erfarnare spelare är alldeles för kreativa för att sådant skall vara vare sig lätt eller eftersträvansvärt.

Jag tror jag sitter i en hammock.

 

[Lindenius]

Min ena spelgrupp är en klar etta och jag känner att vi ibland skulle behöva komma ifrån det. Fördelen är att man inte behöver ängslas så mycket utan bara "hänga med på åkturen".

Den andra spelgruppen är mer en tvåa, vilket lämnar mer åt spelarna. Där kan jag dock sakna spelledarengagemanget.

//erik. kortfattad, för nu måste jag tokjobba.

 

[Gordeg]

Jag är väldigt tveksam till att försöka spela med det känslomässiga engagemang du beskriver i det första exemplet. Rollspel är trots allt ett spel. Man porträtterar rollpersonens känslor genom att använda ord, gester, minspel, röstläge och allt annat som står till buds. Rollgestaltning! Men håll isär begreppen. Rollpersonens känslor är inte dina känslor. Rollpersonens lidande är inte ditt lidande. Och så vidare.

Däremot känner man naturligtvis äkta glädje när spelmötet och kampanjen blir lyckad, och äkta spänning när den historia som samberättas av gruppen blir spännande. De känslorna är dina egna, och helt äkta. Men inlevelse så djup att verkligheten bleknar bort och rollpersonernas känslor uppfyller spelarnas sinnen... nej. Jag har bara spelat med folk som har den inställningen någon enstaka gång, och det verkade inte som att de lyckades uppnå ett sådant tillstånd. Det krävs massor av självsuggestion och ändå blir det bara något som på ytan liknar det du beskriver.

Men det är min personliga åsikt, som sagt är min erfarenhet av den spelstilen ganska begränsad.

Gordeg

 

[Gurgeh]

Jag känner inte riktigt igen mig

Jag känner inte igen mig i den här "allt eller inget"-beskrivningen. I det första exemplet får jag känslan att allt ska vara hyperseriöst: världen ska vara detaljerad, allting ska vara konsekvent, rollpersonerna ska vara genomtänkta och känslorna ska spelas som om man var Robert deNiro som McBeth. Den andra varianten låter bara som ett gång polare som sitter och snackar lite med varandra. Nu inser jag att det här är några extrema lägen, men de involverar lite för många faktorer på en gång. Både känsloengagemang, världens detaljism, ödestyngdhet och konsekvens, berättartrick, spelledarstyre och andra delar av spelet kan variera och dra bort spelet från de två varianter du beskriver.

Framför allt vill jag alltid att världen ska hänga ihop och kännas trovärdig, oavsett hur resten av spelet är uppbyggt. Sedan är jag inte intresserad av teatraliskt överdrivna känsloyttringar (ber om ursäkt för det nedsättande ordvalet ). I övrigt kan jag tänka mig det mesta. Det jag ska spela närmast är Ars Magica med en gemensamt byggd, ganska detaljerad värld med flera potentiella intriger och delat spelledarskap. Vi får se hur det går.

/tobias

 

[GrottrolletNaug]

Vi faller inte riktigt in i någon av dina kategorier. Det finns inte en röd tråd i kampanjens gång, utan ett par stycken. De löper parallellt med varandra och då och då så stöter dom på varandra och knyts ihop. Spelarna förutsätts kunna vara seriösa när stämningen är allvarlig med lättsinniga och lite flabbiga när stämningen inte är allvarlig. Somliga spelmöten kan vara av den klassiska karaktären att <gå till plats x, gör sak y, hämta pryttel z och lämna den till person w>. Så på ytan påminner det om din variant 2, men på djupet så är det mer din variant 1. Detta eftersom platsen, händelsen, prylen och personen är alla en del av någon av de ovan nämnda röda trådarna som löper genom berättelsen. I andra spelmöten så kanske vi bara spelar helt vanligt vardagsliv ett litet tag, för att känna på lite kontraster (din variant 1). Men i andra så har vi vansinnig action och fett med tärningsrullande och regelgåffande (variant 2?).

Så, nä. Vi ramlar inte in i nått av dina fack.


/Naug, ofackad

 

[Feuflux]

Cityakuten eller Lexx

Jag är väl definitivt en kategori 2 i dina aningens överdrivna kategorier. Jag behöver ingen övergripande röd tråd även om det kan vara kul ibland. Jag gillar ensessionsäventyr där ett problem dyker upp och spelarna löser det och 99% av SLP:na inte dyker upp igen. Det är på grund av det här som jag gillar säsong 2 av Lexx, det är verkligen upplagt så. Vanligtvis dör alla förutom hjältarna där vilket kan ses som lite overkill (höhö) men ändå. Om jag skulle orka dra igång nång Feng Shuiande så skulle det vara något åt det här hållet. Visst, jag skulle använda fiender som återkom men jag skulle bygga varje eget litet äventyr som "lös det här".

Anledningen till min "ytliga" (hej hopp, döda fiender, inte spela ut känslor så mycket) inställning till rollspel skulle jag tro beror på:
1. Jag spelar inte särskilt mycket, för tillfället inte alls, så jag har aldrig tröttnat på standardfantasy, standardninja-kick-your-ass och en massa andra typer av standard.
2. Jag har inte spelat med folk som prioriterar käraktärsgestaltning över att driva ett/en äventyr/historia framåt. Så min potential som djup djävel är outforskad. Däremot skulle antingen jag eller resten av gruppen bli vansinnig om jag hoppade in i ett gäng i din första kategori.

Det här är väl också anledningen till att jag gillar rälsning (och när jag säger rälsning menar jag "deltagande i en historia med det givna slutet stoppa onding A" eller whatever och absolut inte "spelarna får inte göra det här för det hade inte SL tänkt" som vissa verkar tolka det som). Men sure, jag skulle säkert ha kul att gestalta någon Thornbush-figur som under spelandets gång går från stolt riddare till arg riddare till... istället för att fokusera på att samarbeta med resten av spelgruppen för att på effektivast sätt klara de utmaningar SL satt ihop åt oss.

En annan grej, jag skulle bli jätteglad som mina spelare frivilligt började spela djupare med sina rollpersoner... men det gör de inte och det är väl den stora anledningen till att min spelarollspelsambition är obefintlig för tillfället.

Förresten så har jag aldrig sett på Cityakuten.

 

[Johan K]

Hur upplever ni att era spelgrupper fungerar?

För att sammanfatta det hela..
Det funkar bra, rikitgt bra !! har lirat med samma killar i 4 år & de har inte sparkat ut mig ännu...

Vilket slags rollspel föredrar ni?

För min del så får det gjärna vara ett djup i spelet & äventyren. Så att man får tänka till både 1 & 2 gånger innan nman gör något. Sådant är klart intressant & utmanande att spela.
Sedan så ´får jag ju villigt erkänna att det kan vara skoj inimellanåt med lite hederligt grottröj åxå..

 

[w176]

Sakta i backarna nu. Jag håller med dig endast så långt att man bör ha nog med självinsikt för att kunna skilja på sina egna och karaktärens känslor (även om barn i och för sig inte tar skada av att sakna den självinsikten under sina rollekar).

Om man för att till det yttre gestaltandet även få en inre känslomässig reaktion krävs inte speciellt mycket, och det är inte speciellt ovanligt för den delen. Inom lajv är det för det mesta vanligare att sträva efter det än de flesta stilar av bordsrollspelande, men själva mediumet har i sig själv ganska liten inverkan.

Liksom för mig är det fullkomligt normalt att antingen kan man spela att ens karaktär är arg utan direkt inlevelse eller så kan man helt enkelt vara rasade för att en karaktär är rasande. Dessutom så tror jag att få vuxna medvetna friska människor har några problem med att skilja på sin karaktärs och sina egna känslor även om karaktärens är överväldigande, liksom jag har suttigt och gråtit i över en timme för att min karaktär var chockad medan jag själv även var glad för att det var en sån kul intrig och att den funkade så bra.

Liksom det enda som krävs är grundläggande inlevelseförmåga, man identifiera sig med en bok eller film, eller helt enkelt med en annan människa så är det bara en vane fråga. Man sitter inte och själv suggerera sig med "Du ska bli arg, du ska bli arg, du ska bli arg" utan liksom man tar bara och identifierar sig med karaktären och låter sig påverkas, liksom det är sånt man lär sig i en grundläggande dramakurs, eller det är i alla fall det vi sysslade med på Scenisk gestaltning nu i höstas.

/w176 som bara ville protestera över att få något så pass naturligt beskrivet som halvt psykotisk självsuggestion.

 

[Gordeg]

Det låter faktiskt som att även du rollgestaltar känslor som inte är dina egna. Som i ditt exempel om hur du satt och grät i en timme (på ett lajv?) samtidigt som du egentligen var glad över hur bra intrigen funkade. Men om du anser dig kunna gå in i spelet med så stark inlevelse att din och rollpersonens känslor blir samma så ska jag inte envisas med att protestera. Det kan inte jag veta, bara du.

Den verkliga anledningen till att jag vänder mig mot beskrivningar av det här slaget är att jag tror att det fungerar dåligt i praktiken. Jag har inte sett spelare som lyckats med den här djupa inlevelsen, däremot har jag sett spelare som tror sig kunna göra det men för de yttre betraktarna visar samma tendenser till att tappa koncentrationen och gå off-game som alla andra. Jag har också mött spelare som mer än gärna berättar om sin häftiga inlevelse för att impa på andra i hobbyn, men det handlade återigen om posörer som inte levde upp till sin självbild. Nu vill jag inte på något vis antyda att det även gäller dig, jag kanske har spelat med obegåvade rollspelare helt enkelt.

En sak till:

/w176 som bara ville protestera över att få något så pass naturligt beskrivet som halvt psykotisk självsuggestion.

"Halvt psykotisk" har du inte hämtat från mitt inlägg, det hittade du på själv.

Gordeg

 

[Olle Linge]

Jag tycker att det ibland är förvånansvärt lätt att sätta sig in i roller och nu menar jag inte bara mig själv, utan de flesta andra. Jag läser till psykolog och vi körde rollspel som samtalsövning för att träna på hur det är att hålla i olika typer av samtal. Innan samtalet tänkte jag: "Eeep... det här är totalt värdelöst, ingen kommer kunna leva sig in tillräckligt mycket för att situationen ska bli så verklig att det ger någonting".

Jag hade stenfel. När man själv var klient och hade något att prata om, var det jätteenkelt att känna som personen. Även om jag själv aldrig hade känt mig förnärmad över något som den andre sade, gjorde jag det under övning. På samma sätt kände man oro, lättnad och en del annat. Det här höll alla jag pratade med efteråt med om också.

Det man däremot gör medvetet (som man normalt inte gör med "vanliga" känslor) när man spelar rollspel, är att förstärka. Om du känner att du och din karaktär (eftersom man har den grundläggande inlevelseförmågan w176 pratar om) är nervös så förstärker man det så att det känns mer påtagligt.

Det är möjligt att man kan få ned det här på ett helt omedvetet plan om man spelat karaktären mycket och verkligen kan leva sig in, men det har jag själv ingen aning om.

 

[Gordeg]

Vissa moment blir naturligtvis samma för spelaren och rollpersonen, som när jag, via min rollperson, i spelet, försöker förklara en mycket enkel instruktion för en SLP som är helt oförmögen att förstå den, då är det en frustrerande situation för både spelaren och rollpersonen.
Exempel: Om en spelare reser sig upp och inom spelets ramar skäller ut en annan efter noter känner den utskällde spelaren sig pressad trots att det egentligen är rollpersonen som blir utskälld, inte spelaren. Det står ju faktiskt en fysisk person framför honom och gapar. Situationen är likartad för spelaren och rollpersonen och det behövs ingen ansträngning alls för att känna ungefär som sin RP.
Om detta är vad ni menar så ger jag mig.

Ett annat exempel. Om jag spelar en klassisk fantasydvärg har rollpersonen värderingar som inte jag har. Min rollperson reagerar naturligtvis med vrede på påståendet "din farfar var en skägglös dvärg" men det är spelad ilska. Personligen blir jag inte alls arg över att någon kallar min farfar för skägglös. (Dessutom är det sant, farfar hade inte skägg...)
Jag klarar inte av att bli arg på riktigt när något sådant inträffar i spelet och jag förstår inte varför någon skulle vilja försöka heller.

Jag ser rollgestaltningen som ett uttryckssätt och det är lättare att porträttera sin rollperson med god inlevelse, det håller jag med om. Jag tror bara inte på idén med någon sorts transcendental upplevelse i vilken verkligheten flyter bort och du blir ett med din rollperson. Inte för att det skulle vara farligt på något sätt! Utan för att jag tror att det inte funkar. Det går däremot att hitta personer som påstår att det funkar för dem. Någon måste ha fel, antingen de eller jag...

Gordeg

 

[Gordeg]

Liten rättelse

Jag citerar mig själv:
(Dessutom är det sant, farfar hade inte skägg...)
...men däremot var han inte dvärg. Det gick kanske lite för fort när jag skrev det där.

Gordeg

 

[w176]

Du har fel, eller så vill du se världen allt för svartvit och tror att alla måste vara som du. Att man samtidigt på ett annat plan kan vara road över en intrig gör inte att man inte samtidigt faktiskt känner som karaktären. Man kan bli sorgsen när man ser en film man ändå på det hela taget vara glad på ett annat plan för att filmen är så bra.

Visst man kan bli arg och frusterad som spelare över något eller ens karaktär arg över något och bara spela till det yttre, men det är lika lätt att ha en egen känslomässig upplevelse. Min karaktär blev dumpad av en annan karatäroch jag var arg och frusterad och grät och skrek, för att jag kände mig arg osv in. Off däremot rör sig juh inte i ryggen att min kompis gör slut på det fejkade lebiska låstasförhållade vi hade, jag personligen är egentligen oberörd men det hindrar mig inte för att uppleva att jag är arg och sårad för stunden.

Du kan inte efter som du inte lever dig in ställa upp att tesen att alla som gör det är posers, det är i det närmast personangrepp.

Anledningen till varför folk vill leva sig in, är för att känslor är roliga. Folk ser på sorliga filmer föratt de vill bli nerstämda, folk åkter berg och dalbana för att bli rädda, och folk ser romatiska kommedier hör att de vill ha fåniga småkära känslor (utan att faktiskt behöva gå och bli förälskade på riktigt). Att ha inlevelse i en karatär känsloliv är precis samma sak, men enligt mitt personliga tycket mycket mer enklare att få inlevelse i då man praktiskt taget befinner sig under skinnet på karatären.

 

[Gordeg]

Du har fel, eller så vill du se världen allt för svartvit och tror att alla måste vara som du.

Tack, bra att veta!
Bra att veta.

Du kan inte efter som du inte lever dig in ställa upp att tesen att alla som gör det är posers, det är i det närmast personangrepp.

Du har missförstått mig. Jag använder visst inlevelse för att kunna spela mina rollpersoner så bra jag kan, men jag är fortfarande medveten om att det bara är ett spel. Och det misstänker jag att du också är.

De jag kallar för posers är personer som beskriver sin egen spelstil med spektakulära termer men inte spelar på det sätt de beskriver. Om du inte har mött eller lagt märke till några sådana kan jag bara gratulera, du har inte missat något av värde i så fall.

Gordeg