Vissa jag känner som spelar rollspel vill ofta att äventyren och kampanjerna inte ska bli för ytliga. Det ska finnas en djupare underliggande mening som löper som en röd tråd genom äventyren, ett huvudbudskap som helst ska vara kantat med anknytande och förstärkande, men ändå unika moralkakor som var och en utgör huvudteman i enskilda äventyr. Kort och gott, det ska alltid finnas en filosofisk moralgrund som genomsyrar kampanjen som en osynlig följeslagare från början till slut. Här är ofta det känslomässiga engagemanget viktigt. Verkligheten ska blekna bort och rollpersonernas tungmod/entusiasm/sorg ska uppfylla spelarnas sinnen (känsloyttringar i form av t ex gråt ska tillhöra vanligheterna). Relationerna huvudpersonerna emellan och de känslomässiga banden som de knutit genom att ha gått igenom olika slags prövningar tillsammans utgör grundläggande arbetsmaterial för spelledaren när planer smids för framtida äventyr. Som en evigt pågående såpa, där spelledaren efter varje spelmöte producerar 25+ sidor synopsis på läget inför det kommande spelmötet. En icke-påläst/up-to-date spelare kan inte engagera sig tillräckligt och möts med oförstånd och irritation då uppenbara brister i hans/hennes rollspel visar sig. Kampanjen är en levande organism som speldeltagarna med en slags desperat förtvivlan klänger sig fast vid. Spelmötena är långa och frekvent förekommande. Spelledaren styr ofta lite mer än i spelgrupper med friare slags rollspel.
Andra ser mer krasst på rollspelet som sådant. Enkla kluster av sammanhängande utmaningar som förs fram med klara, berättarmässiga och utmaningsbetonade förmedlingsknep. Att genomföra ett bra spelmöte handlar mer om välplanerade men subtila trix från spelledarens sida. Äventyren är väl anpassade efter vilka slags spelare som gruppen består av och utmaningarna består av väl sammansatta och anpassade klurigheter som väcker spelarnas entusiasm och experimentlust. Rollspelandet ses mer som en lyckad sammansättning av tilltalande enheter. Balansen mellan berättarmässig interaktivitet och utmanande spelmoment är det viktigaste. Detaljer kring vad som hänt i spelvärlden är sekundärt, bara alla har roligt och känner sig underhållna. Spelledaren anpassar sig mer efter spelarnas önskemål och det är mindre linjärt och ödestungt.
Jag har spelat i ett antal olika spelgrupper och ofta har de mer eller mindre fungerat som någon av ovanstående varianter. Hur upplever ni att era spelgrupper fungerar? Vilket slags rollspel föredrar ni?
Andra ser mer krasst på rollspelet som sådant. Enkla kluster av sammanhängande utmaningar som förs fram med klara, berättarmässiga och utmaningsbetonade förmedlingsknep. Att genomföra ett bra spelmöte handlar mer om välplanerade men subtila trix från spelledarens sida. Äventyren är väl anpassade efter vilka slags spelare som gruppen består av och utmaningarna består av väl sammansatta och anpassade klurigheter som väcker spelarnas entusiasm och experimentlust. Rollspelandet ses mer som en lyckad sammansättning av tilltalande enheter. Balansen mellan berättarmässig interaktivitet och utmanande spelmoment är det viktigaste. Detaljer kring vad som hänt i spelvärlden är sekundärt, bara alla har roligt och känner sig underhållna. Spelledaren anpassar sig mer efter spelarnas önskemål och det är mindre linjärt och ödestungt.
Jag har spelat i ett antal olika spelgrupper och ofta har de mer eller mindre fungerat som någon av ovanstående varianter. Hur upplever ni att era spelgrupper fungerar? Vilket slags rollspel föredrar ni?