Med risk för lite fel som någon snart ändå rättar.
I Grekland börjar man med att slåss i täta formationer. Den så kallade grekiska falangen (osäker på begreppet) blir så överlägsen mot andra enheter. De kämpar som en enhet, kan vid uttröttande byta front led och skadade soldater kan falla bakåt och ersättas. En person ska styra hela falangen istället för att alla springer runt var för sig. Sättet att strida på i falanger slipas av romarna men fortsätter på slagfältet över hela medeltiden och även längre. Det riktiga stoppet kommer först med WW1 då den nya vapen gör falangen bara till en enkel måltavla. Detta har det självklart varit en del tidigare när krutvapen började bli bra men lite syn på heder och skit gjorde att det fortsatte. WW1 vapen är dessutom så extremt mycket mer effektiva.
Vad som skiljer hopoliterna i strid jämfört med medeltidens sätt att strid är jag rätt osäker på. Sitter och funderar lite på det jag med. Några tankar jag har är armens funktion ändras med nya vapen. Kavalleri och rytteriets införande blir en avgörande del. Stigbygeln tillåter tyngre rytteri och kavalleriet blir ett viktigt truppslag. Bågskyttar blir mer användbara.
En annan viktig poäng i att ställa olika tider mot varandra är hur strukturen ser ut. Här förstår jag inte riktigt vad man ifrågasätter. Mundana följer inte alls en armestruktur från Europas medeltid vilket folk värkar ha som riktlinje. (Japanerna slogs på samma sätt ändå in på 1800 talet.) Det feodala systemet knyter ihop jord med krigarkasten. Sedan får bönder som milis stå för det stora antalet i strid.
Det antika var en arme som var tränad i en del fall. Annars var det mycket milis då eller indelningssystem, värnplikt. Marius införde en reform i Rom som gjorde en yrkesarme, vad skulle hindra att någon gjort det egentligen.
Vad jag läst om medeltid och antik krigsföring tycker jag att den antika i många fall kan vara överlägsen. Det är i strukturen de skiljer sig åt vilket omöjliggjorde det gamla systemet i den nya tiden när lojalitet i den antik slavekonomin försökte hållas upp med en jordbruksreform som frigav slavar och skapade livegna. Hela maktbalansen i Europa skiftar och när det inte rör sig om stora riken med en självklar ledare utan adeln mer fritt kan stödja olika konflikter så ändras armens sammansättning.
Jag håller mig till att det rör sig om en förändring i ekonomin som gör om armen. Men ni mer militärt kunniga kanske kan slå mig på fingrarna här och förklara det ur ett annat perspektiv.
I Grekland börjar man med att slåss i täta formationer. Den så kallade grekiska falangen (osäker på begreppet) blir så överlägsen mot andra enheter. De kämpar som en enhet, kan vid uttröttande byta front led och skadade soldater kan falla bakåt och ersättas. En person ska styra hela falangen istället för att alla springer runt var för sig. Sättet att strida på i falanger slipas av romarna men fortsätter på slagfältet över hela medeltiden och även längre. Det riktiga stoppet kommer först med WW1 då den nya vapen gör falangen bara till en enkel måltavla. Detta har det självklart varit en del tidigare när krutvapen började bli bra men lite syn på heder och skit gjorde att det fortsatte. WW1 vapen är dessutom så extremt mycket mer effektiva.
Vad som skiljer hopoliterna i strid jämfört med medeltidens sätt att strid är jag rätt osäker på. Sitter och funderar lite på det jag med. Några tankar jag har är armens funktion ändras med nya vapen. Kavalleri och rytteriets införande blir en avgörande del. Stigbygeln tillåter tyngre rytteri och kavalleriet blir ett viktigt truppslag. Bågskyttar blir mer användbara.
En annan viktig poäng i att ställa olika tider mot varandra är hur strukturen ser ut. Här förstår jag inte riktigt vad man ifrågasätter. Mundana följer inte alls en armestruktur från Europas medeltid vilket folk värkar ha som riktlinje. (Japanerna slogs på samma sätt ändå in på 1800 talet.) Det feodala systemet knyter ihop jord med krigarkasten. Sedan får bönder som milis stå för det stora antalet i strid.
Det antika var en arme som var tränad i en del fall. Annars var det mycket milis då eller indelningssystem, värnplikt. Marius införde en reform i Rom som gjorde en yrkesarme, vad skulle hindra att någon gjort det egentligen.
Vad jag läst om medeltid och antik krigsföring tycker jag att den antika i många fall kan vara överlägsen. Det är i strukturen de skiljer sig åt vilket omöjliggjorde det gamla systemet i den nya tiden när lojalitet i den antik slavekonomin försökte hållas upp med en jordbruksreform som frigav slavar och skapade livegna. Hela maktbalansen i Europa skiftar och när det inte rör sig om stora riken med en självklar ledare utan adeln mer fritt kan stödja olika konflikter så ändras armens sammansättning.
Jag håller mig till att det rör sig om en förändring i ekonomin som gör om armen. Men ni mer militärt kunniga kanske kan slå mig på fingrarna här och förklara det ur ett annat perspektiv.
G
Guest
Guest
*nods* Absolut, få det officiellt så ska jag absolut börja använda det.
Då är vi ju faktiskt ”of one mind” i detta avseende. Jag håller med till punkt och pricka här. Jag vill inte att Jargien ska vara en kopia av rom eller de grekiska statsstaterna, jag vill ta influenser därifrån och skapa en medeltidsnation med anor som liknar rommarna och grekerna. Jag vill definitivt inte att de ska springa omkring och se ut och bete sig precis som greker eller romare, det är ju trots allt en nation som ska ha utvecklats ungefär till samma grad som ett i vår värld medeltida land typ anno 1200. Deras klädstil, arkitektur, världsbild och statsplanering och kultur ska självklart spegla detta. Men jag tycker som sagt att man kan bygga på grunden att Jargien utvecklats från ett rike med klart hellenistiska och romerska influenser.
Håller med även här. Det är precis så jag tycker man tar inspiration på ett bra sätt, men jag tycker dock att även vapen, kläder, arkitektur och andra ytliga attribut har en stor betydelse för att definiera ett folkslag. Är ju ofta bland det första man som utlänning lägger märket till, tillsammans med hur de beter sig. Sen tycker jag att andra saker som du nämnde (historiemedvetande, hovliv och världsbild, traditioner osv) absolut har samma värde, och bör införlivas på ett bra sätt. Som jag sagt tidigare var namnet hoplit bara nått jag skulle använda tills jag får chans att använda CJS ordlista över jargiska begrepp för att skapa ett mer passande namn. Men jag förstår vad du är ute efter, och jag håller med om att rippa saker rakt av och bidra till lapptäcks-kännslan är dåligt.
Både ja och nej. Har ju tidigare haft denna diskuson, så kanske inte är så mycket att tillägga. Jag tycker helt enkelt att Bysans har lite för mycket österländska influenser från Asia minor för att det ska kännas bra för Jargien. Tycker helt klart man kan ta en massa inspiration på många områden ifrån det Bysantinska riket, men jag skulle vilja slänga in en del från Västrom och det Tysk-romerska riket för att få det i min smak. Sen har vi ju även inkvisitionen á la Spanien också så man skulle säkert kunna ta influenser därifrån.
Absolut, inspiration kan hämtas från (öst)europas medeltid, men mitt ända problem med vissa spjutbärande krigare under medeltiden är att de verkar ha gått bort från den täta formationsstriden som romarna och grekerna använde sig av och istället mest använt formationer som en förflyttningsmodell för att sedan låta var man strida för sig själv. Kan vara en missuppfattning från min sida, men en sak som jag ville ta vara på var falangernas idé om att varje man skyddar både sig själv och sin kamrat till vänster.
Noterat, och tackar för förklaringen.
Konservatism OT
Förstår inte hela den där grejen med att vara systemet troget till punkt och pricka.
Så om reglerna sade att tex ett tvåhandssvärd skulle göra mindre skada än en kniv skulle ni ändå köra på det. (Förmodligen inte)
Men själva grejandet med husregler är ju just för att få dom bättre för sin egen sak och sitt eget spelsätt.
/Poseur- lite förbryllad bara
Varför ligger man kvar vid att använda sig utav officiella regler helt och hållet när man erkänner att det finns bättre varianter?
Förstår inte hela den där grejen med att vara systemet troget till punkt och pricka.
Så om reglerna sade att tex ett tvåhandssvärd skulle göra mindre skada än en kniv skulle ni ändå köra på det. (Förmodligen inte)
Men själva grejandet med husregler är ju just för att få dom bättre för sin egen sak och sitt eget spelsätt.
/Poseur- lite förbryllad bara
Re: Konservatism OT
Nu är jag inte emot husregler, jag använder husregler. Men ibland känns det som allt ska fixas med husregler och då blir det bara en sörja.
Lättare att kolla upp reglerna när det behövs är väl en anledning. En annan kan vara att inte pilla för mycket i spelbalansen.Poseur said:
Nu är jag inte emot husregler, jag använder husregler. Men ibland känns det som allt ska fixas med husregler och då blir det bara en sörja.
duncan_UBBT
Swordsman
Re: Konservatism OT
En del avvikelser från regelsystemet är ganska nödvändiga. Annars skulle världen te sig väldigt underlig. Till exempel så skulle tunga objekt falla snabbare än lätta objekt. Släpp en liten sten och se den dala ned.
Nej, en del saker MÅSTE husreglas.
En del avvikelser från regelsystemet är ganska nödvändiga. Annars skulle världen te sig väldigt underlig. Till exempel så skulle tunga objekt falla snabbare än lätta objekt. Släpp en liten sten och se den dala ned.
Nej, en del saker MÅSTE husreglas.
Pendragon
Swashbuckler
Hopliterna av grekisk modell petades ner från sin dominans dels av romarna, dels av mer lättrörligt kavalleri, då den stora nackdelen med en tät hoplitformation är att den är relativt långsam och inflexibel. Den romerska legionen var rörligare och kunde med sina pilum ta sig innanför pikarnas spetsar och där strida effektivt med sina korta svärd. Notervärt dock är att hopliterna så gott som alltid bar ett kort svärd som sidovapen, men jag skulle väl säga att legionen på det hela taget var en mer flexibel och adaptiv organisation.
Under medeltiden förföll koncept som organiserad storskalig träning och disciplin en hel del och från och med Hastings så var det tunga kavalleriet klart dominant, för även om spjut fortfarande användes i stor utsträckning fanns i regel inte den organisation och disciplin som tidigare. Dessutom vet jag inte om ens spartanerna hade den disciplin som krävdes för att kaxigt stå pall mot anstormning av högmedeltida tungt kavalleri, då en sån match-up mig veterligen inte inträffade.
Men pikformationerna kom smygande tillbaks under medeltiden, t ex bland skottarna som använde dem extremt effektivt mot tungt engelskt kavalleri. De var dock sårbara mot avståndsvapen som på medeltiden sannolikt var betydligt effektivare än under antiken, och hamnade formationen väl i oreda p g a ett rejält pilregn var de ofta ett lätt byte för kavalleriet.
Så spjut-/pikformationer var en essentiell del av krigföringen i Europa även från medeltiden och framåt (en bra bit in på skjutvapnen historia), men de var aldrig så dominerande som under antiken.
Det är också värt att notera att från ungefär Crecy (1346) blev det vanligt att riddare stred till fots med stångvapen, som t ex pålyxor eller med sina lansar som spjut.
När det kommer till själva hanteringen är jag ute på lite tunnare is, men kan spåna lite ändå. Den antika hopliten bara en lång pik och en stor sköld. På defensiven sattes ofta bakändan av den marken och hölls fast med foten (en helt statisk formation alltså). Den stora skölden gjorde att man bara hade en hand till sitt långa spjut, vilka torde ha gjort det rejält svårhanterligt. Detta uppvägs till viss del av träning (den grekiska hopliterna verkar ha varit ganska väldrillade) och räckvidd. Räckvidden gör dessutom att man behöver ta sig förbi två eller tre rader av spjutspetsar innan man når fram till sköldmuren i första ledet. Minst sagt knepigt (om man inte kan ta dem i flanken).
Om man ser till en spjutkrigare från tidig medeltid (eller kanske ett århundrade eller två tidigare än den "officiella" starten på medeltiden 1066) hade spjutet krympt, sannolikt beroende på att de mer välbärgade krigarna nu slogs till häst och spjutet blev vapnet för den mannen som faktiskt behövde jobba för brödfödan i större utsträckning och inte hade tid träna för jämnan. Ett kortare spjut är lättare att hantera med en hand men duger inte lika bra att stoppa en kavallerichock med, särskilt inte när rytteriets lansar når längre än fotfolkets spjut.
Lösningen är relativt enkel, och längre spjut började dyka i upp i takt med kavalleriet blev tyngre och dödligare. För att lättare kunna hantera ett såpass långt spjut skippade man därmed skölden och hade två händer att hålla reda på åbäket med. Visserligen blev man mer sårbar mot pilar, men å andra sidan blev det en ren dödsfälla att göra en kavallerichock mot en ordnad formation pikar.
Men spjut har framförallt utmärkt sig som ett vapen för formationer, inte enskild strid. Även om det kan vara nog se effektivt man mot man så hade det nog inte varit mitt förstaval för en duell, särskilt inte i enhandsfattning.
/Joel
Under medeltiden förföll koncept som organiserad storskalig träning och disciplin en hel del och från och med Hastings så var det tunga kavalleriet klart dominant, för även om spjut fortfarande användes i stor utsträckning fanns i regel inte den organisation och disciplin som tidigare. Dessutom vet jag inte om ens spartanerna hade den disciplin som krävdes för att kaxigt stå pall mot anstormning av högmedeltida tungt kavalleri, då en sån match-up mig veterligen inte inträffade.
Men pikformationerna kom smygande tillbaks under medeltiden, t ex bland skottarna som använde dem extremt effektivt mot tungt engelskt kavalleri. De var dock sårbara mot avståndsvapen som på medeltiden sannolikt var betydligt effektivare än under antiken, och hamnade formationen väl i oreda p g a ett rejält pilregn var de ofta ett lätt byte för kavalleriet.
Så spjut-/pikformationer var en essentiell del av krigföringen i Europa även från medeltiden och framåt (en bra bit in på skjutvapnen historia), men de var aldrig så dominerande som under antiken.
Det är också värt att notera att från ungefär Crecy (1346) blev det vanligt att riddare stred till fots med stångvapen, som t ex pålyxor eller med sina lansar som spjut.
När det kommer till själva hanteringen är jag ute på lite tunnare is, men kan spåna lite ändå. Den antika hopliten bara en lång pik och en stor sköld. På defensiven sattes ofta bakändan av den marken och hölls fast med foten (en helt statisk formation alltså). Den stora skölden gjorde att man bara hade en hand till sitt långa spjut, vilka torde ha gjort det rejält svårhanterligt. Detta uppvägs till viss del av träning (den grekiska hopliterna verkar ha varit ganska väldrillade) och räckvidd. Räckvidden gör dessutom att man behöver ta sig förbi två eller tre rader av spjutspetsar innan man når fram till sköldmuren i första ledet. Minst sagt knepigt (om man inte kan ta dem i flanken).
Om man ser till en spjutkrigare från tidig medeltid (eller kanske ett århundrade eller två tidigare än den "officiella" starten på medeltiden 1066) hade spjutet krympt, sannolikt beroende på att de mer välbärgade krigarna nu slogs till häst och spjutet blev vapnet för den mannen som faktiskt behövde jobba för brödfödan i större utsträckning och inte hade tid träna för jämnan. Ett kortare spjut är lättare att hantera med en hand men duger inte lika bra att stoppa en kavallerichock med, särskilt inte när rytteriets lansar når längre än fotfolkets spjut.
Lösningen är relativt enkel, och längre spjut började dyka i upp i takt med kavalleriet blev tyngre och dödligare. För att lättare kunna hantera ett såpass långt spjut skippade man därmed skölden och hade två händer att hålla reda på åbäket med. Visserligen blev man mer sårbar mot pilar, men å andra sidan blev det en ren dödsfälla att göra en kavallerichock mot en ordnad formation pikar.
Men spjut har framförallt utmärkt sig som ett vapen för formationer, inte enskild strid. Även om det kan vara nog se effektivt man mot man så hade det nog inte varit mitt förstaval för en duell, särskilt inte i enhandsfattning.
/Joel
Daniel
Swordsman
- Joined
- 7 Apr 2009
- Messages
- 598
Bra skrivet, Pendragon. =)
Medeltiden är iofs ett luddigt begrepp, snarare handlar det om kultursfärer än ren kronologi. Skulle man på exempelvis 800-talet resa från Frankrike till Västergötland skulle man ju resa från medeltiden till forntiden.
Medeltiden är ju i stort en konstruktion av renässanstänkarna (även om folket under medeltiden i viss mån delade denna syn på sin tid).
I Skandinavien räknar vi traditionellt medeltiden från 1000-talet, då kristendomen etablerades, men på kontintenten ligger dess start ju ca 500 år tidigare.
En liten uppnosig parantes bara, ursäkta.
Följer er diskussion med intresse. =)
Men är inte den traditionella brytningspunkten mellan Antiken och medeltiden år 476 e. Kr, då den siste västromerska kejsaren avsattes?Pendragon said:
Medeltiden är iofs ett luddigt begrepp, snarare handlar det om kultursfärer än ren kronologi. Skulle man på exempelvis 800-talet resa från Frankrike till Västergötland skulle man ju resa från medeltiden till forntiden.
Medeltiden är ju i stort en konstruktion av renässanstänkarna (även om folket under medeltiden i viss mån delade denna syn på sin tid).
I Skandinavien räknar vi traditionellt medeltiden från 1000-talet, då kristendomen etablerades, men på kontintenten ligger dess start ju ca 500 år tidigare.
En liten uppnosig parantes bara, ursäkta.
Följer er diskussion med intresse. =)
Pendragon
Swashbuckler
Tackar.Spooky_Tooth said:
Nå, ett av de officiella startdatumen då.Spooky_Tooth said:
/Joel
Pendragon
Swashbuckler
Otacksamme slyngel! Du är härmed förbjuden att använda samtliga av mina husregler.NiklasWB said:Gamla hederliga Ymir, alltid lika säker på att hans sätt är bättre än någon annans.
/Joel
G
Guest
Guest
Jag sa aldrig att jag är emot husregler per say, jag använder några egna husregler när det gäller olika saker, men jag sa att jag använder mig av de officiella reglerna i så stor utsträckning som möjligt. Detta av flera olika anledningar. Som nämnts ovan är en anledning att det är lättare att kolla upp om det är något man är osäker på. Och precis som påpekats ovan så tycker jag inte att man ska hålla på att förändra för mycket i spelbalansen. Jag är medveten om att reglerna i EON inte är perfekta, men jag tycker att man inte behöver ändra alla regler när spelet ändå flyter utan större problem. En sista och kanske den viktigaste anledningen är att vi brukar byta spelledare då och då, och då vill jag inte behöva lära alla andra spelledare mina specialregler under halva rollspelstillfället. Jag vill att samma regler gäller för alla, speciellt när jag får tillfälle att själv vara bara en spelare. Det kanske är juristen i mig som talar, men jag tycker man får hålla på de regler som finns uppställda, även om man inte gillar alla till hundra procent. Angående just den regeln som Ymir föreslog så sa jag ju att den säkert var bra, men i mitt fall kändes det som en ”if it ain’t broke, don’t fix it” sak.
Men alla får tycka som de vill.
Haha, ja du... som sagt, det är säkert bra regler, men jag känner inte att det skulle tillföra särskilt mycket till vår spelgrupp som det är nu iallafall.
Jag känner nu i efterhand att det var dumt att jag valde ordet hoplit för att beskriva det jag var ute efter. Uppenbarligen så är ordet alldeles för laddat för att man ska kunna se bortom den klassiska grekiska hopliten och istället tänka sig hur en sköld/spjut-krigare skulle kunna fungera i Mundana.
När det kommer till Pendragons inlägg så kan jag bara säga tackar för informationen. Som jag föreslog i mitt första inlägg skulle dessa krigare som jag tänkte mig vara en kvarleva från äldre tiders krigsföring. Det känns ju som om man tar Jagien är hela deras krigsmakt ganska föråldrad på de flesta områden (knappt något kavalleri, en obetydlig flotta och endast en ofantlig mängd infanterister).
Tror absolut inte att spartanerna var kaxiga nog att stå emot en anstormande kavalleri-chock. Eller ja, kanske var det dumma nog att stå kvar på grund av den hjärntvättning de genomgick i agoge, men frågan är hur effektiva dom egentligen skulle ha varit.
Det är ju viss skillnad på pikar och spjut vad gäller hantering och längd. Vad jag var ute efter var snarare spjut som duro(dory) på cirka 2 meter, vilket motsvarar det vanliga spjutet i EON. Pik och Sarissa är coola på sitt sätt, men om man än en gång tar Jargien som exemple så använder sig legionärerna redan av jargbilan, som skulle kunna fylla anti-kavalleri uppgiften ganska bra. Vet inte hur väl ett vanligt spjut skulle i det avseendet, men en pik är ju ypperlig för att stoppa en ryttare.
Och nej, jag skulle nog inte välja spjut och sköld som förstahandsval när det gäller att slåss i en duell. Ofta slåss man inte i regelrätta dueller i EON dock, och rent regeltekniskt så tror jag att en sköld/spjut-krigare skulle klara sig ganska bra i EON om man möter en grupp våldsbrukare som vill åt ens penningpung (detta är endast spekulation, då jag inte testat kombinationen än).
Ännu en grej som gör att man sliter sitt hår över Mundanas lapptäckskänsla är att det är svårt att sätta någon ungefärlig motsvarighet i tiden till vår egen värld. Jag skulle dock vilja sätta det ungefär mellan Högmedeltiden (1100-1300) och Senmedeltiden (1300-1500), så att runt år 1300 någonstans skulle jag säga att Mundana befinner sig i vid det officiella året i spelet, även om det finns flera nationer som båda är mer och mindre avancerade än så.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Liksom mycket annan periodisering är den ifrågasatt, och kan väl närmast ses som en beskrivning av ett fenomen som passar in i både senantik och tidig medeltid. Någon massiv omställning rörde det sig inte om.Arfert said:
För att påpeka det uppenbara: periodisering är mycket behändigt för att förenkla vad som är extremt komplext (och ofta oklart). Du använder ju själv perioderna senantik och tidig medeltid, och om folkvandringen täcker båda dessa - varför inte anta att det är en period mellan antik och medeltid? Det är förstås ingen fast gräns mellan perioderna, men Arferts påstående är i högsta grad korrekt (i Europeisk historia).Bobby Magikern said:
För att knyta an till Mundana saknar jag dock tydliga historiska perioder i Mundana, vilket gör att dess historia blir en oformlig massa.
Ymir
Liten kantbaron
Re: Kronologi i Mundana
De "tydliga" historiska perioderna i vår historia är i hög grad en konsekvens av fenomenet Europa, och brister lite när man försöker applicera dem på tex Asien, och brister extremt mycket när man försöker applicera dem på tex Amerika. Det är av denna anledning som andra områden än Europa har egna kronologier, såsom den mesoamerikanska, den japanska, eller den indiska. Men hur mycket vet folk egentligen om dessa? Hajjar nån öht vad jag pratar om om jag nämner den "Mesoamerikanska postklassiska epoken", tex? Det hela görs än mer förvirrande av att tex japanerna själva ofta använder begrepp och indelningar europeér inte gör ens när de använder stommen i Japans kronologi; vi kan tala om Tokugawa-shogunatet, tex, men Showa-perioden vet vi inte vad den är.
Mundana borde inte ha något som riktigt liknar den klassiska eurocentriska epokindelningen, eftersom Mundana saknar ett fenomen som det europeiska. Mundana är en mer statisk värld där storhetstider och annat kommit och gått vid olika tidpunkter på olika håll i världen, vilket gör en epokindelning mer komplicerad - men betänk att ej heller vår värld, egentligen, tillfredställande går att dela in i perioder utan att denna indelning brister på global skala.
Mundanas kronologi hade därför behövt förlita sig på -lokala- kulturområden. Jag har en dylik kronologi i Västlanden, till exempel, och en i Stora Arkipelagen. I synnerhet Västlandens baserar sig på relativt arbiträra indelningar i epoker (jfr Kinas historia), i mångt och mycket baserad på politisk historia, dvs dynastier. En uppdelning som den klassiska europeiska (antik-folkvandringstid-medeltid-renässans und so weiter) eller den mesoamerikanska (formative period-preclassical period-classical period und so weiter) etc är egentligen mer intuitiv eftersom den iakttar större historiska fenomen; ekonomiska, kulturella, etc, men en sådan uppdelning är också oerhört mycket mer modern och det känns orimligt att historiografin i Mundana har nått så långt. As Mundana goes borde det alltså vara en förvirrande gröt av obskyra politiska dynastier och helt random påhitt som används som epokindelning.
Däremot saknar jag en kultur i Mundana som helt delar in tiden i eror/cykler. Det var vanligt i vår värld, men i Mundana är alla kulturer sådana som räknar tiden från något år 0. Det är väldigt trist. Det vore kul med en kultur som räknar neråt mot undergången, också.
- Ymir, anser
De "tydliga" historiska perioderna i vår historia är i hög grad en konsekvens av fenomenet Europa, och brister lite när man försöker applicera dem på tex Asien, och brister extremt mycket när man försöker applicera dem på tex Amerika. Det är av denna anledning som andra områden än Europa har egna kronologier, såsom den mesoamerikanska, den japanska, eller den indiska. Men hur mycket vet folk egentligen om dessa? Hajjar nån öht vad jag pratar om om jag nämner den "Mesoamerikanska postklassiska epoken", tex? Det hela görs än mer förvirrande av att tex japanerna själva ofta använder begrepp och indelningar europeér inte gör ens när de använder stommen i Japans kronologi; vi kan tala om Tokugawa-shogunatet, tex, men Showa-perioden vet vi inte vad den är.
Mundana borde inte ha något som riktigt liknar den klassiska eurocentriska epokindelningen, eftersom Mundana saknar ett fenomen som det europeiska. Mundana är en mer statisk värld där storhetstider och annat kommit och gått vid olika tidpunkter på olika håll i världen, vilket gör en epokindelning mer komplicerad - men betänk att ej heller vår värld, egentligen, tillfredställande går att dela in i perioder utan att denna indelning brister på global skala.
Mundanas kronologi hade därför behövt förlita sig på -lokala- kulturområden. Jag har en dylik kronologi i Västlanden, till exempel, och en i Stora Arkipelagen. I synnerhet Västlandens baserar sig på relativt arbiträra indelningar i epoker (jfr Kinas historia), i mångt och mycket baserad på politisk historia, dvs dynastier. En uppdelning som den klassiska europeiska (antik-folkvandringstid-medeltid-renässans und so weiter) eller den mesoamerikanska (formative period-preclassical period-classical period und so weiter) etc är egentligen mer intuitiv eftersom den iakttar större historiska fenomen; ekonomiska, kulturella, etc, men en sådan uppdelning är också oerhört mycket mer modern och det känns orimligt att historiografin i Mundana har nått så långt. As Mundana goes borde det alltså vara en förvirrande gröt av obskyra politiska dynastier och helt random påhitt som används som epokindelning.
Däremot saknar jag en kultur i Mundana som helt delar in tiden i eror/cykler. Det var vanligt i vår värld, men i Mundana är alla kulturer sådana som räknar tiden från något år 0. Det är väldigt trist. Det vore kul med en kultur som räknar neråt mot undergången, också.
- Ymir, anser
Re: Kronologi i Mundana
Men period indelning är väl mer komplicerat än geografiskt/ kulturellt / politiskt.
Om du läser klassisk historia (utifrån makten) så används en del indelningar men om man läser konsthistoria eller ekonomisk osv så blir period indelningen ytterligare annorlunda.
Begreppen som definierar perioder är inte heller självklara. Som frågan om Sverige varit feodalt (vilket kan användas för att definiera medeltid.) eller inte jag kommer ihåg två professorer som hade väldigt bestämda olika åsikter i denna fråga på att de inte alls var eniga om vad feodalism var.
Men period indelning är väl mer komplicerat än geografiskt/ kulturellt / politiskt.
Om du läser klassisk historia (utifrån makten) så används en del indelningar men om man läser konsthistoria eller ekonomisk osv så blir period indelningen ytterligare annorlunda.
Begreppen som definierar perioder är inte heller självklara. Som frågan om Sverige varit feodalt (vilket kan användas för att definiera medeltid.) eller inte jag kommer ihåg två professorer som hade väldigt bestämda olika åsikter i denna fråga på att de inte alls var eniga om vad feodalism var.
Re: Kronologi i Mundana
Ymir har naturligtvis korrekt att de "klassiska" tidsepokerna inte fungerar ur ett globalt perspektiv, och knappt ens i det europeiska. De måste appliceras på ett specifikt geografiskt område.
Vi i norden hade järnålder när andra hade stenålder. Fast de byggde städer och hade stora riken, men inte vi.
Ymir har naturligtvis korrekt att de "klassiska" tidsepokerna inte fungerar ur ett globalt perspektiv, och knappt ens i det europeiska. De måste appliceras på ett specifikt geografiskt område.
Vi i norden hade järnålder när andra hade stenålder. Fast de byggde städer och hade stora riken, men inte vi.
Vet inte om det redan har sagts, det är sent och jag orkade inte läsa hela tråden, men Hilde i soul calibur slåss med kortsvärd och spjut, vilket inte är så långt från spjut och sköld egentligen. Hon har inga vidare problem med anfall på korta avstånd med spjutet, och med sköld som ersättning för kortsvärd kan man fortfarande dänga till sin motståndare på nosen rätt hårt. I synnerhet om den är metallskodd och man är någotsånär stark. Sen så ser jag ingen anledning till att man inte skulle kunna sätta ett stycke vass metall på skölden över knogarna så att man kan använda den likt en mirapata (vapenmästaren sid: 24). Bör finnas åtskilliga videor på Hildes stil på youtube bland annat. Med lite flyt kanske du även känner någon som äger soul calibur 4 så kan du studera stilen själv. Tror att det kan fungera alldeles utmärkt.