Nekromanti "Hoppa upp och skrikare"

[w176]

Titeln är snodd av Krille som kallas dom hoppa upp och skrikare, andra kalla dom att spela mycket fysikt, en del att halvlajva och en del bryr sig inte alls, men öm… de gör jag så jag skriver en tråd om dem.

Vad tycker nio om att när, eller om man eller eventuellt inte alls skulle kunna tänka sig att agera ut så mycket av spelet som möjligt fysikt.

Man flyttare sig runt i rummet och sitter på olika ställen när man befinner sig på olika platser, står, sitter ligger allt efter som de är passande. Man kryper ihop när man är rädd, man ger någon en kram ingame istället för att bara säga ”Jag ger han en kram för att trösta han” man ger någon en liten knuff när ens rollperson är sur och man diskuterar och så vidare. Man skälver på rösten när rollpersonen gör det, och man håller fast sin kampater när de vill rusa på fienden och göra något dumt?

Vad tycker ni? Är de jobbigt och äckligt? Eller stärker de inlevelsen?

 

[Gordeg]

Med utgångspunkt från bordsrollspel så tycker jag att det ingår att visa med sitt röstläge hur rollpersonen reagerar, liksom att tala med viss dialekt eller brytning som rollpersonen har. Bordsrollspel är ju en verbal hobby. Kroppsspråk kan ingå, men med måtta. Krypa ihop i soffan eller stolt sträcka på sig är bordsrollspel, springa omkring i rummet passar bättre för lajv.

Apropå att röra vid varandra har jag för mig att White Wolfs lajvregler förbjuder spelarna att påverka varandra fysiskt (no touching), fast det är säkert bara för att skydda sig mot stämningar i USA...

Gordeg

 

[Svarte Faraonen]

Jag gör mig skyldig till det rätt ofta -- vandrar runt i rummet, slår näven i bordet, viftar med imaginära vapen, ropar och skriker, med mera. Det jag inte uppskattar är om det ska kännas tvunget att man beter sig på det här viset för att visa på sin inlevelse eller liknande. Däremot har jag förståeligt nog inget större problem med folk som gör det, och jag har inget emot att bli nedlugnad om jag fäktar runt alldeles för mycket.

 

[ripperdoc]

Jag gillar hoppa upp och skrikare, även om jag är ganska lugn själv, åtminstone som spelledare Men det gäller att det passar in. Om alla andra spelare sitter tysta blir det lätt fel om en ställer sig upp och skriker, eller börjar krama om de andra. Hopp-och-skrikaren får i dessa fallen tona ned sig lite.

/RD

 

[Johan K]

Vad tycker ni? Är de jobbigt och äckligt? Eller stärker de inlevelsen?

Att man inlever sig i in roll är väll helt ok..
Dock så stör det iaf mig en hel del om man börjar att flaxa omkring, gå omkrinfg alldels för mycket. I en liten skala, javisst.. Blir dt för mycket så är det bara jobbigt.

/ Johan K, som lyckats bli dålig

 

[Honken]

Själv vet jag inte. Ibland är jag en "hoppa upp och skrikare", men oftast inte. Det beror på sinnesstämning. Fast jag går nog inte omkring och kramar de andra spelarna.

Som med allting annat som berör spelgruppen borde man nog diskutera det i gruppen. Om det är okey för majoriteten av gruppen så ska det väl gå bra.

En den människor är ju inte så fysiska av sig. Dessa människor är nog inte så vana att få det personliga området (de områden närmast kroppen) kränkta. Man kanske måste se till att vara införstådd med vilka som skulle uppskatta det och inte.

Det är väl det enda jag skulle kunna se som hinder för en lite mer "fysisk" spelstil.

/Honken

 

[wilper]

Att någon gestikulerar eller gör roliga röster är lungt. Att någon börjar traska runt i rummet gör att jag helt tappar tråden. Om någon rör vid mig så tappar jag helt känslan, för mig är rollspel något som sker i sinnet och men i samma ögonblick som någon rör mig så kallas jag genast ut i verkligheten igen.

 

[haltageten]

I vår spelgrupp är Hjalle rätt så frisk på att hoppa runt och visa hur alla stridsscener går till. Han flänger runt, hoppar och beter sig som en liten apa. Fast det är roligt, speciellt när han gör sina "vackra" ljudeffekter till.

Själv så är jag inte ett så stort fan av att fysiskt agera mitt rollspelande. Det är något jag låter ske i fantasin.

- Jocke

 

[Hjalle]

Jag är, som Jocke nämner, ganska mycket hoppa upp-ig. Detta är för att jag är spelledare, och därmed sköter striderna rent organisatoriskt, i första hand. Eftersom "organisatoriskt", inte innebär "på organiserat vis", så är det ofta jag måste få utlopp för den vision utav striden jag har genom att visa, enkelt och tydligt. Därtill är jag sån där skådespelarfjöns, med inriktning på fysiskt agerande och kroppsspråk, och jag tycker att det är jättekul att hoppa runt och luftboffra lite.

Att jag sedan är uppe och springer vid andra tillfällen är för att jag ibland "ändå är uppe" - efter en strid, exempelvis, händer det att jag dröjer kvar, går lite av och an och skådespelar spelledarpersonen istället för att bara vara verbal. Det kan också ha praktiska orsaker - spelarna ser mig bättre då, jag ser spelarna bättre då, än om jag sitter ihopsjunken i den mjuka, slafsiga skinnfotöljen med en spelledarskärm som en mur framför mig.

En annan anledning till att jag ibland "omotiverat" hoppar upp är att det är jobbigt att sitta stilla när man är pissnödig. Det är lättare att hålla sig när man traskar och hoppar runt lite.

Vad jag däremot inte prövat, är att agera fysiskt direkt mot spelarna. Nån gång tror jag att jag skakat hand med nån, men det var enda gången tror jag. Således, inga tillknuffningar när den jag agerar som är sur på någon av de andra, inte ens klapp på ryggen när någon behöver tröstas. Detta är för att A), det är långt, jag sitter i min fotölj och de andra en bit bort, på andra sidan, med mera, och att B), de är inte vana vid det och därmed skulle det bli obekvämt.

-Hjalle, ligger nog i lä.

 

[ripperdoc]

Får mig att tänka på en generalisering av rollspelare i två sorter, som jag och min spelgrupp har teoretiserat om ibland. De två sorterna är "tänkarna" och "aktörerna", eller med andra ord, de som spelar internt och de som spelar externt.

Internspelare gillar rollspel på grund av vad som sker i deras huvud, det må vara problemlösning eller simulationistiskt inlevelse. De känns igen på att de säger mindre än de externa spelarna och sällan spelar med mycket gester/röstlägen/eller annat men att de fortfarande uppskattar rollspelandet, men majoriteten av spelandet sker i huvudet på spelaren. Kommunikation gör de för att driva berättelsen vidare, det är ett verktyg och inte ett ändamål i sig.

Externspelare gillar rollspel för det som sker utanför medvetandet, det vill säga interaktionen med andra spelare. Dessa spelar klart mer extrovert och är kanske också mer extroverta utanför rollspelandet också. Hopp-och-skrikare är externspelare. De gillar kommunikationen som sådan och får därmed naturligt en något mindre fokus på bakomliggande plotten.

/RipperDoc - gillar att generalisera

 

[Baldyr]

"finsk friform"

Rubriken åsyftar någon form av avart inom friform, som jag snappat upp ryktesvägen på konvent. Jag är visserligen inte friformare, men väl finne, så jag föreställer att mitt eget sätt att spelleda har någon form av likhet med ovanstående fenomen.

Jag sitter alltså inte still när jag spelleder, utan gör det för det mesta stående, med undantag från regelintensiva partier. Detta gör också strider aningen förvirrande. (Jag spelar ut allas handlingar på stående fot, samtidigt som jag slår i regler och administrerar tärningsutfall o s v.)

Kort sagt: kroppsspråket är alltför ovärderligt för att inte användas vid spelledande. Hur ska man annars kunna förklara hur folk gör?

/Baldyr, den dansande spelledaren

 

[Baldyr]

he!

En annan anledning till att jag ibland "omotiverat" hoppar upp är att det är jobbigt att sitta stilla när man är pissnödig. Det är lättare att hålla sig när man traskar och hoppar runt lite.

Det där känner jag igen. Man dricker gärna kopiösa mängder när man spelleder, samtidigt som man gärna inte avbryter spelet i onödan. (Någon förbannad rökare bland spelarna kommer ändå göra det förr eller senare... )

/Baldyr

 

[gråhök]

Jag varierar mellan bägge lägena. Det skall dock glatt sägas att jag skuttar mycket mer när jag spelar/spelleder Paranoia än i princip allt annat.

Gissningsvis skulle jag vara ganska fysiskt aktiv om jag spelade/spelledde Toon också.

 

[Big Marco]

Ja, med måtta. Däremot accepterar jag inte att bli rörd på under spel.

 

[Robert Jonsson]

Som spelledare vill jag ibland visualisera vissa saker så som kroppshållning, vilket får mig att anta inte bara det utan även att jag reser mig. Särskilt då jag vill stressa Karaktärerna eller få dem att känna sig små, reser jag mig och går omkring. Jag byter sällan röster - inte för att jag inte vill, utan för att jag inte kan. Som spelare vandrar jag omkring också - precis som sagt tidigare, det är inte skönt att sitta still för länge (särskilt inte i en lädersoffa som blir klibbig efter ett tag ).

Jag har inga problem med fysisk kontakt heller - fast det gäller ju att veta vilka personer i ens grupp som tycker det är acceptabelt. Jag har båda sorters folk i grupperna som gillar sånt och de som hatar det. Så man vet vilka som gillar sådant - de som inte gör det får inget heller. Fast vi går aldrig så långt att vi simulerar strids- eller sexscener

Sedan givetvis, försöker jag framhäva kroppsspråk och gester då jag spelar och sitter ned också. But that goes without saying...

 

[w176]

Jo [ant]

*Har ett väldigt specifikt minne av wilpers min när xhakal peta han på kinden*

 

[w176]

Hoppa och skrik!

Förhoppningsvis lyckades jag hålla frågan i alla fall lite neutral men nu är de dags att jag bekänner färg själv.

Förutom spelade jag en massa andra spelgrupper, där vi var rätt normala och satt och spelade och någon gång reste oss eller dämde näven i bordet, och så lajvade jag ute i skogen parallellt till det.

Se skaffade jag by spelgrupp där vi är fysiska och det om jag får utrycka det själv, äger.

Jag tycker fysikt spel ger massivt mer med inlevlse för mig.

De är en stoooooor skillnad mellan att säga att säga orden "Jag håller om och tröstar han" mot att krypa upp i någons famn och blir tröstad. För mig förmedlas massivt mycket mer känsla och stämning i handlingen än ett uttalande.

Och de blir en helt annan stämning i spelet att när man ska låsas sitta runt en lägereld, sätter sig ner i en cirkel halvligger nära varann och har en tröja som kudde om man ligger ner än man bara säger att fork sitter runt en lägereld medan de pratar. De vinner massivt i mitt huvud.

Lika så folk som lämnar rummet, vänder ryggen till en, ger en knuff. Tar ett mindresnällt grepp i håret och skriker en i ansiktet, eller skämt sitter och skakar i ett. hörn.

Så jag älskar de. Enda problemet är att grannarna kan klaga på oljud.

Och de är KUL att använda rummet. Vi hade haft en lång scen som skulle utspela sig i en festlokal, och scenerna vi spelande där kom att cirkla kring två soffor i mitt vardagsrum. Sedan när vi klippte till en massa folk på en helt annan plats var de helt naturligt att de inte skulle vara i sofforna som hade fått representera festmiljön. Och sedan efter vi klippt tilltala och karaktärerna lämna festlokalen för att gå ut på gatan utanför var de naturligt att även vi flyttades oss en bit.

Och jag tycker var man är i rummet kan bidra jättemycket till stämningen. De är annorlunda att vara utspridda en över en stor öppen yta när man spelar att man befinner sig i ett klassrum, där först att klämma ihop sig och sitta på golvet mellan soffan och ordet när man ska ha spelat scenen när de är nere i skyddsrummet.

Så jag tycker om jättefyskist spel jättemycket. Ett normalt spel möte inkluderar åtminstone: att vi markerar ett par örfilar, att vi ligger i en hög och krams åtminstone två gånger, att man sitter/står/ligger på olika platser i det tillgängliga spelutrymmet under spelet., Att någon greppar någon annan oömt i kläderna eller håret och att någon smeker någon över armen/halsen/ryggen/ansiktet, samt att någon bits.


Och sedan mellan varven lite skummare saker, som när vi sitter i en cirkel runt en högmod apelsinskal (Som någonstans längs vägen blev en brasa) vi slåss med mjukisdjur (De var en synnerligen ond katt i kampanjen och min hund var inte närvarade) och att vi slänger filtar mellan varann (De var ett bylte med blodiga kläder ingen vill ha)... Eller att någon sitter på någon annan och drar streck med fingrarna på dens rygg…

Så jag trivs bäst när rollspel är jättefysiskt, för att jag tycker en fyrisk handling kan förmedla så mycket mer känsla 'än ett uttalade som representera det.

 

[Spitfire]

ag är, som Jocke nämner, ganska mycket hoppa upp-ig. Detta är för att jag är spelledare, och därmed sköter striderna rent organisatoriskt, i första hand. Eftersom "organisatoriskt", inte innebär "på organiserat vis", så är det ofta jag måste få utlopp för den vision utav striden jag har genom att visa, enkelt och tydligt. Därtill är jag sån där skådespelarfjöns, med inriktning på fysiskt agerande och kroppsspråk, och jag tycker att det är jättekul att hoppa runt och luftboffra lite.

låter som om vår spelledar stil är mycket lik varandra
speciellt det med att man visar kroppsligen hur en strid fortlöper.. ja, osså ljudeffekterna såklart..

själv är jag också en sån som ävan annars vill visa med min kropp hur en person agerar..man visar så mycket bättre att en slp sitter och är avslappnad genom att lojt luta sig tillbaka och låtsas röka en cigarr än att bara beskriva hur slp sitter tillbakalutad ochj röker en cigarr.

igår när jag spelledde serenity hade besättningen tagits in för förhör av polisen.. så jag tog in varje spelare seperat, lyste dem i ansiktet med en lampa och antingen satte mig rakt framför dem (istället för på min spelledarplats) eller gick runt i rummet samtidigt som jag frågade ut dem på klassiskt förhörsmanér. Nu ville jag att snuten skulle vara sjyst och kanske fungera som en lämplig kontakt, vilket gjode att jag inte kunde låta honom misshandla dem eller vara alltför hotfull.. annars hade jag nog illustrerat det med.

 

[Olle Linge]

Gärna skrik, men inte hopp

Som spelledare modulerar jag gärna om rösten för att passa karaktärerna. Jag skriker när de skriker och viskar när de viskar. Till viss del låter jag också kroppsspråket vara karaktärens, det vill säga en auktoritär karaktär får ett auktoritärt kroppsspråk och så vidare. Däremot gillar jag inte att hoppa runt. Jag sitter gärna ner. Egentligen vet jag inte varför, för det har fungerat ganska bra de gånger jag rört mig mer, men på något sätt känns det inte som att det tillför så mycket. Så gärna skrik, men inte hopp.

 

[Ost]

Intern/extern

Hävdar med bestämdhet att (åtminstone) jag själv är ett mischmasch av de båda ytterligheterna, och sålunda har väl er teori om två distinkta typer pajat ihop... om det nu var meningen att den skulle vara svartvit. Eller så kanske teorin stämmer, och det är jag som har personlighetsstörning...