Nekromanti How to friform?

[DeBracy]

När nu Monokel nämnde ett långtida regellöst spelledande i tråden för bra grejer så kände jag ett behov av att få stöta och blöta det här med friform lite grann. Jag börjar med att svamla lite som bakgrund:

Jag började mitt spelande med spel av klassiskt snitt (Drakar och Demoner, etc.), och har senaste 10-12 åren mest ägnat mig åt indieflum och gamm-D&D/OSR. Samtidigt som jag på senare år börjat närma mig traditionellt spelande igen, så har jag också haft ett friformssug, men jag känner att jag har lite svårare att ta mig an det på något vettigt sätt. Friform är främst något jag kört på konvent då och då, med varierande grad av tillfredställelse.

Det jag tycker mig ha kommit fram till att vettigt rollspelande kräver att det uppstår nån slags kritisk massa, en kärna som vi kan samlas kring, och jag skulle säga att olika spel gör det på väldigt olika sätt:

• I traditionella rollspel ägnas ofta en hel del tid åt att göra rollpersonen. I fördelandet av poäng och val av färdigheter så mejslas rollpersonerna ut och får ganska tydlig form i tanken. De möter en värld/ett äventyr som förberetts av en spelledare som har en mer eller mindre tydlig vision. Kritisk massa infinner sig.
• I många indiespel så skapar man relationskartor eller förbereder en situation som lockar fram kritisk massa. I andra är upplägget så styrt att det den kritiska massa nästan finns i premissen för spelet (med följd att omspelsvärdet på lång sikt minskar, för det är liksom samma grej).
• I gamm-D&D/OSR når man också fort kritisk massa genom att fokusera på utforskande av förberedda platser och acceptera att rollpersonerna till stor del är verktyg för spelarna.
• I konventsscenarion (friform eller traditionellt spelande) och spel som i princip är friformsscenarion finns den kritiska massan inskriven i regel rollpersonernas bakgrunder, relationer och situation.

Men vilka metoder använder folk för att få till massan för friformskampanjer hemmavid? Jag känner på något vis att det är här jag kör fast.

Historiskt antar jag att "Preppa som om man skulle spela spel X, sen strunta i reglerna" har varit en vanlig metod. En annan jag tycker mig ha snappat upp är folk som spelleder i världar de älskar, men som inte har egna spel eller kanske passar jättebra i dem. Men visst måste det finnas många fler ingångar som går att identifiera, även om de som spelar liksom bara kör och inte övertänker allt som jag tydligen gör?

Enda gången jag spellett uttalad friform på hemmaplan var det mer som ett konventsscenario, dvs. väldigt styrt med vilka roller spelarna kunde ta, och det fanns en ganska tydlig gimmick med scenariot egentligen (de var skådisar i en Robin Hood-filmatisering som på något vis plötsligt var i berättelsen ”på riktigt” med gimmicken att så fort de bara sa rakt av att de gjorde X och lyckades så funkade det, förutsatt att det var i linje med den roll de hade – något de lägligt snappade upp lagom till slutet så de kunde vara riktigt hjältiga).

Med erfarenhet från en massa indieprepp så borde jag egentligen inte alls ha svårt att ta mig an det här, men på något vis tar det emot. Kanske för att det plötsligt måste vara jag själv som ska stå för att jag vill att det ska vara på ett visst vis, istället för att kunna peka på en punkt i listan för hur förberedelserna ska göras? (Ja, jag har nån slags issues kring att vara auktoritet och behöva bestämma saker uppenbarligen – det är delvis därför spelledarlösa indiespel, och OSR där min roll är mer att tolka och förmedla, har varit det som funkat för mig)

Så, TL/DR: Friform. Hur har ni kört? Hur ser förberedelserna ut? Har du någon metodik du brukar använda dig av?

 

[Rymdhamster]

Så, TL/DR: Friform. Hur har ni kört? Hur ser förberedelserna ut? Har du någon metodik du brukar använda dig av?

Nu ger jag mig ut lite på svag is här, men som jag förstått det kan friform ta sig många former, och att en del friformare till väldigt stor del följer reglerna. Bara att det är när de kommer till tärningsslag som de hoppar över att slå och istället "friformar" vadsom händer. Ibland så att det helt enkelt bara är spelledaren som bestämmer vad som händer.

Upp till att nånstans på andra sidan spekturemet sakna regler helt och hållet.

 

[God45]

att en del friformare till väldigt stor del följer reglerna. Bara att det är när de kommer till tärningsslag som de hoppar över att slå och istället "friformar" vadsom händer. Ibland så att det helt enkelt bara är spelledaren som bestämmer vad som händer.

Är detta frifromande? Jag vet inte om jag tycker det. Det här tror jag bara är rälsade tagit till sin slutpunkt (slutstation? ).

Friformande måste väll ändå använda speciella metoder för att kvalificeras som faktiskt friform?

 

[Rymdhamster]

Är detta frifromande? Jag vet inte om jag tycker det. [...] Friformande måste väll ändå använda speciella metoder för att kvalificeras som faktiskt friform?

Well, måste det verkligen det? Min egen relation till ämnet är ju onekligen ganska begränsad, huvudsakligen kopplat till järnringens gamla mutant-forum och på senare år WRNU, men jag har alltid sett det mer som en motreaktion på den ibland ganska regelfashistiska inställning jag förknippar med rollspel förr i tiden (regler skulle följas noggrant! Möjligen kunde man husregla något, men då skulle den husregel defnieras omsorgsfullt, och därefter följas noggrant!).

Friformen tog sig mer uttrycket att "regler kanske inte behöver vara så viktigt" (i de, ganska begrännsade, sammanhang jag kom i kontakt med det). Lite på samma sätt som trad uppstod som "spel som inte hade sånnt där nymodigt tänkande i sig".

Nu känns det ju mycket som att den generella inställningen till regler mjukats upp ganska rejällt, och sålunda har ju behovet av friform som koncept förändrats lite.

Men det kan ju så klart också vara ett val av att begreppet använts slarvigt och vattnats ur lite, ungefär som när folk som äter både fisk och kyckling säger att de är vegetarianer.

Jag ser det dock inte så mycket som rälsning dragit till sin spetts, utan det ultimata uttrycket av "rulings, not rules"

 

[Monokel]

I traditionella rollspel ägnas ofta en hel del tid åt att göra rollpersonen. I fördelandet av poäng och val av färdigheter så mejslas rollpersonerna ut och får ganska tydlig form i tanken. De möter en värld/ett äventyr som förberetts av en spelledare som har en mer eller mindre tydlig vision. Kritisk massa infinner sig.

Ungefär så här har vi gjort när vi spelat regellöst, förutom att rollpersonerna beskrivs med ord istället för siffror. Vi funderar över vilka personerna är, vad som driver dem, vad de kan och varför de kan det. För min del tycker jag att det ger en större frihet att skapa intressanta rollpersoner. Fokus under skapandet blir på den första delen av ordet rollspel, snarare än den senare.

(Har mycket mer att säga om det här när jag har lite mer tid till att skriva!)

 

[krank]

Är detta frifromande? Jag vet inte om jag tycker det. Det här tror jag bara är rälsade tagit till sin slutpunkt (slutstation? ).

Varför blir det "rälsande" bara för att slumpen inte är inblandad? Jag tänker att rälsande förutsätter en linjär berättelsestruktur där det är SL/äventyret som bestämmer vilka scener det blir och i vilken ordning de kommer, och det tycker jag inte verkar kräva någon slump.

 

[God45]

Varför blir det "rälsande" bara för att slumpen inte är inblandad? Jag tänker att rälsande förutsätter en linjär berättelsestruktur där det är SL/äventyret som bestämmer vilka scener det blir och i vilken ordning de kommer, och det tycker jag inte verkar kräva någon slump.

Det är rälsande för att spelledaren helt bestämmer vad som händer baserat på tycke och smak.

 

[God45]

Jag ser det dock inte så mycket som rälsning dragit till sin spetts, utan det ultimata uttrycket av "rulings, not rules"

Fast rulings antyder att det finns regler som man stödjer sig på. Finns det inga grundregler eller någon praxis så finns det inte heller rulings. The supreme court gör rulings urifrån vad grundlagande borde tolkas som när det inte finns en direkt lag för något, men utan en sådan grund (eller en solid praxis) så kan du inte göra rulings. Då kan du bara bestämma nya saker, vilket inte är samma sak. D&D har en gedigen praxis på runt 50 år och det finns en konstitution i form av de äldsta reglerna, vilket är varför rulings not rules används inom OSR rörelsen. Men att tolka den frasen utanför kontexten där den uppstod är nonsens,

 

[krank]

Jag tänker att frågan verkar kompliceras av att friform var en i hög grad pre-internetsk rollspelstrend, och därmed fick ganska många olika tolkningar i olika grupper runtom i landet. För en del var det att ha regler anpassade för det specifika scenariet. För andra blev det synonymt med att spela regellöst. För en del blev det vad man föraktfullt kallade allt spel som inte betraktade rollspelsreglerna som lika fasta och obändiga som brädspelsregler (motsvarigheten till det där "man då kan man ju lika gärna spela improvisationsteater" som en del häver ur sig ibland).

Nu tänker jag ta tillfälle i akt att skriva av mig lite nostalgi kring en friformig/regellös kampanj jag varit med i. Vill man inte läsa kan man skippa att läsa från och med här.


Jag har av och till varit spelare i en superhjältekampanj som pågått i olika former sedan nångång 2000, skulle jag gissa. Den går bara under namnet "Kampanjen". Den kampanjen har ibland beskrivits som friform. Den är i varje fall regellös, och bygger mest på en allsmäktig och väldigt duktig spelledare. Ofta är mötena hyfsat linjära till sin struktur, men med ganska goda möjligheter att här och var göra stickspår och hitta på egna tokigheter vid sidan om. Ganska mycket spelande har genomförts vid sidan av – mellan enskilda spelare och SL på fik, i chattrum, på lediga stunder, via telefon. Olika konstellationer av spelare har spelat olika aspekter av kampanjen. Vid det här laget är Kampanjen en osannolikt massiv röra av såparelationer och kosmisk epik.

Vi uppnådde tidigt vad jag tolkar som den kritiska massan. Mycket, tror jag, för att vi snackade så mycket om Kampanjen även mellan mötena. Om två spelare åkte buss tillsammans så kunde samtalet kretsa kring vilka av ens rollpersoner som egentligen skulle kunna tänka sig få betalt för att göra reklam för nån produkt. Hur de skulle ställa sig till rådande politiska klimat eller dokusåpa. Vilket deras favoritämne i skolan var. Vilken sorts perverst sex de gillade. Och så vidare. För mig har det här kännetecknat Kampanjen ganska mycket, och det jag försökt ta med mig till andra sammanhang; att prep is play och att prep inte slutar för att man börjar spela.

En annan viktig del av Kampanjen är att i princip alla har en massa rollpersoner. Jag tror att jag haft åtminstone ett tiotal som hunnit introduceras, och flera som aldrig blev det. Flera rollpersoner gör att man kan spela mer mångfacetterat, se fler delar av episka stories, och vara med mer aktivt i massiva crossover-events.

Själva sessionerna har som sagt varit hyfsat rälsade/linjära, men inte helt. Och det roliga har ofta handlat om att få spela ut hur ens olika mer eller mindre märkliga rollpersoner reagerar på och försöker lösa problemen de står inför, situationerna de hamnar i. Det är ju superhjältande, så vid det här laget har typ alla vanliga troper från den genren dykt upp i en eller annan form.

Sedan har också SL använt våra reaktioner och påhitt när han planerat kommande sessioner; så Kampanjen som helhet har inte känts helt linjär även om nästan varje session varit det.


Nu var det tyvärr länge sedan jag spelade i Kampanjen. Jag bor numera för långt bort från SL för att det ska vara genomförbart. Jag vet inte ifall den ännu spelas; jag borde kanske ta reda på det.

 

[Rickard]

Det är rälsande för att spelledaren helt bestämmer vad som händer baserat på tycke och smak.

Det går att spela fisktank regellöst. Är alla fisktankar rälsade?

[edit] Äh, skulle ha läst igenom hela konversationen. Det började med att kommentaren att man skulle ersätta tärningsslag med godtycke. Tärningsslag kan förekomma i friform och att tänka att man ska ersätta tärningsslag är bara att ha fel tankemönster (hur man "konverterar" trad-spel till friform). Sedan är "vad är friform" OT också. Kanske bättre att ge förslag utifrån vad OP faktiskt efterfrågar?

 

[krank]

Det är rälsande för att spelledaren helt bestämmer vad som händer baserat på tycke och smak.

Det är inte en definition av "rälsande" som jag tycker är varken användbar eller intressant. För mig förutsätter rälsande linjär struktur.

Jag tycker att det är superkonstigt att dra en linje mellan "spelledaren bestämmer nästan allt" och "spelledaren bestämmer allt". För i de flesta rollspel bestämmer ju SL i princip allting baserat på tycka och smak.


Jag menar, det är i min erfarenhet ganska sällan tärningsslagen är det som bestämmer i vilken riktning berättelsen går. Det är snarare vilka beslut spelarna fattar och hur SL reagerar på de besluten.

SL kan liksom alltid ställa en drake i vägen och ge den oändligt med hitpoints. Om man inte kör något av de där riktigt hård-reglade spelen där SL måste spendera poäng på att få ställa hinder i vägen etc, såklart. Men så gör man ju knappast i de flesta spel.

 

[DeBracy]

Sedan är "vad är friform" OT också. Kanske bättre att ge förslag utifrån vad OP faktiskt efterfrågar?

Ja, det skulle han bli glad av. :3

 

[DeBracy]

Jag har av och till varit spelare i en superhjältekampanj som pågått i olika former sedan nångång 2000, skulle jag gissa. Den går bara under namnet "Kampanjen". Den kampanjen har ibland beskrivits som friform. Den är i varje fall regellös, och bygger mest på en allsmäktig och väldigt duktig spelledare.

Kampanjen ja! Minns att du skrivit om det ständigt fortgående arbetet med rollpersonerna förut, cool stuff. Minns du nåt av vad ni började med? Allmänt snack om vad som skulle passa, och vad ni vill vara för några? Hur utförliga var ni kring era krafter och hur starka de var eller vad de kunde göra?

 

[krank]

Kampanjen ja! Minns att du skrivit om det ständigt fortgående arbetet med rollpersonerna förut, cool stuff. Minns du nåt av vad ni började med? Allmänt snack om vad som skulle passa, och vad ni vill vara för några? Hur utförliga var ni kring era krafter och hur starka de var eller vad de kunde göra?

Jag kom in först ett tag in, när Kampanjen redan hittat sina sjöben. Den har muterat några gånger och jag har ganska dålig koll på exakt hur det gick till från första början.

Min introduktion bestod i princip av att SL och jag pratade om influenser och känsla och kraftnivå utifrån olika förlagor. Claremonts X-men, Watchmen och annat användes som referenspunkter. Jag pitchade några idéer för att få en känsla för ungefär vad SL tyckte skulle funka och inte. Sedan tweakades en av de idéerna tills den, i SLs huvud, matchade ungefär de andra rollpersonerna och så.

Sedan har vi ju skruvat på det där i alla år; en rollperson som inledningsvis är för mäktig, för begränsad i vilka stories den kan figurera i, eller är för vek kan ju alltid utsättas för att sättas i en maskin, eller kosmisk strålning, eller vara med om något dramatiskt.

Skulle jag gissa så tror jag att det lär ha börjat lite så också. SL har väldigt bra fantasi och dramatisk ådra, så jag skulle gissa att han hade en första storyline upplagd, presenterade den, och så pitchade man rollpersoner. Så egentligen ganska mycket exakt så som alla våra kampanjer, med eller utan regler, började. Men det är mer en gissning.

 

[Monokel]

Det är rälsande för att spelledaren helt bestämmer vad som händer baserat på tycke och smak.

Det här tycker jag är en jätteintressant kommentar, som har väldigt mycket att göra med hur man spelar friform (i betydelsen mer eller mindre regellöst). Det här blir både ett svar på hur man kan spela friform och ett svar på God45 skriver. Som spelare och spelledare i regellösa spel har jag aldrig upplevt att det är mer rälsat än regelbundna spel, av två olika anledningar.

För det första så betyder ju inte regellöst automatiskt tärningslöst. Vi brukar inte använda tärningar särskilt ofta (gissningsvis vart fjärde spelmöte eller så) och när de väl dyker upp så blir det nåt i stil med "slå en T12 för att se hur det går - ju högre desto bättre". Det betyder inte att det bara är slump och att rollpersonens egenskaper inte spelar roll - spelaren får slå därför att de utifrån vad rollpersonen är och kan göra är rimligt att det som den åtar sig skulle kunna funka. Om det inte var rimligt så skulle SL berätta det.

Den biten knyter an till den andra anledningen: inga regler betyder inte inga begränsningar. Fiktionen dikterar reglerna för vad som kan hända, både för SL och för spelarna. I mitt tycke gör det ofta berättelsen intressantare och mer levande. Jag ska försöka illustrera det med två exempel på saker som i många spel skulle kräva tärningsslag och tydliga skrivna regler men som i mina spel oftast inte gör det:

Slagsmål på värdshus: en rollperson blir provocerad och bestämmer sig för att slå en SLP på ett värdhus. I traditionella regelbaserade spel får man kolla Initiativ, slå slag för Närstrid, räkna HP och så vidare. Reglerna styr vad som händer. I vårt spel beror utfallet istället på vad som är rimligt och/eller intressant i fiktionen:

• Om båda personerna är ömtåliga akademiker som aldrig varit i ett slagsmål så kommer det hela vara över efter det första slaget. Rollpersonen är chockad över hur ont det gör att slå någon och SLPn är chockad över hur ont det gör att bli slagen.
• Om rollpersonen slår någon som är mycket större och tuffare så blir hen nedslagen/utburen/utskrattad.
• Om rollpersonen slår någon som är mycket mindre så blir den personen knockad. Det är inget vi behöver slå för - i fiktionen är det helt enkelt givet att rollpersonen kommer att lyckas. Det som är intressant, och som det är upp till spelledaren att avgöra, är hur resterande värdshusgäster reagerar.
• Om båda personerna är erfarna och jämnbördiga slagskämpar så utbryter ett riktigt slagsmål. Troligen förstörs inredning, andra dras in och kaos utbryter. Alla blir blåslagna. Kanske får spelaren slå en tärning för att se om hen vinner.

Det mest intressanta i alla de här fallet är vad konsekvenserna av bråket blir, inte hur många HP folk förlorar. Att inte ha regler lämnar mer utrymme till att prata om vad som händer i fiktionen och lägger fokus på att låta rollpersonernas handlingar driver berättelsen vidare.

Magi: du vill spela en eldmagiker. Coolt! Du som spelare och jag som SL kommer överens om hur eldmagi fungerar. Eld kräver bränsle, och det gör eldmagin också. Du kan använda din kropp som bränsle och tappa energi och kroppsmassa när du använder magi. Eller varför inte bränna bort dina minnen? Ju kraftigare magi du vill göra, desto mer bränsle krävs det. Jag välkomnar att du föreslår vad du vill använda som bränsle. Tända en eld? Enkelt, det gör du gratis. Vad skulle du vara för sorts eldmagiker om det fanns begränsningar för när du kunde tända en eld? Skåda framtiden i elden? Ok, det kan du göra men det tar på dina krafter - du kommer behöva äta massor och säkert sova ett dygn efteråt. Kasta en eldboll? Visst. Kasta en stor eldboll långt? Absolut, här finns inga begränsningar i form av att din eldboll är lika med 1/6*INT^2 kubikmeter stor och når 2T4*PSY meter långt. Men att den är stor och ska långt kräver mer bränsle. Kanske måste du bränna bort minnet av någon du älskar. Vill du skapa ett dussin eldelementarer som kan stoppa trollen som jagar er? Ok, det går och de kommer att besegra trollen, men priset blir att alla skador som drabbar elementarer också kommer att drabba din kropp. Och så vidare. Magin följer en logik i fiktionen och den logiken ger en sorts regler för vad som går att göra. För mig känns det mer magiskt än listor över besvärjelser med krångliga regler, och det låter mig experimentera med magiformer som är svåra att skriva regler för.

Poäng med att spela regellöst är att det låter oss fokusera på berättelsen och på rollpersonernas historier, istället för på poäng, tabeller och att hålla koll på vad som är tillåtet. Det passar väldigt bra för vissa sorters berättelser. Jag skulle inte vilja spela dungeon crawl regellöst - där är på något sätt poängen att se om rollpersonerna med sina egenskaper kan besegra spelledarens monster och fällor. Men om man exempelvis vill fokusera på dialoger, mysterier eller sidospår som spelarna skapar så är det sällan man behöver regler som begränsar historien.

 

[Skarpskytten]

Så, TL/DR: Friform. Hur har ni kört? Hur ser förberedelserna ut? Har du någon metodik du brukar använda dig av?

Jag har bara gjort ett friformsscenario i hela mitt liv och det förberedde jag mer eller mindre precis som jag brukar förbereda mitt vanliga traddspelande. Preppen bestod av ett antal scener, ett antal personer, och ett antal platser samt en slags plan kring hur dessa hängde samman, inte minst i form av en tänkt tidslinje och hur ledtrådar ledde mellan olika scener/platser/personer. Detta fanns/finns mestadels i mitt huvud. Till det kom rollfigurerna, och att jag skrev dem var den väl stora skillnaden, för de var designade för att ha spännande relationer och incitament att lösa scenariot. Dessa finns i varsin fil.

När jag gjorde detta och när jag spelar mina traddspel, som min nuvarande DnD5-kampanj så kör jag rätt mycket på vad jag brukar tänka på som överskott och som jag tror är samma sak som OPs "kritiska massa". Det ska finnas ett överskott av ledtrådar, krokar, platser, scener, samtal, spelledarpersoner. Om jag preppar mer än vad jag behöver så har jag alltid något att ta till för att hålla uppe farten i handlingen och det finns alltid något för spelarna att interagera med. Det gör att det blir en del "onödig" prepp och lösa trådar, men det är okej, dels för att det ger mig visshet om att jag kommer att kunna hålla grytan kokande, dels för att mycket som inte händer nu kan visa sig vara användbart senare.

Så i min nuvarande kampanj har jag lagt rätt mycket krut på tre platser (Phandalin, Phandelver, Triboar), väl medveten om att när lågnivåäventyren där väl är slut kanske rollpersonerna inte kommer tillbaka. Men om jag kommer på att jag behöver en slp kan jag troligen ta en därifrån som rollfigurerna redan har en relation till, blir det slut på kräm kan jag slänga in ett hot eller något kopplat till de här platserna i förvissningen om att gruppen kommer att dra dit. Vilket är mer tillfredsställande att hitta på nya personer och platser hela tiden.

Jag förbereder nog tom Pendragon så här. Där försöker jag hålla igång ett stort persongalleri med mycket konflikter, så att jag har mycket att välja på när jag ska planera min år och mycket som spelarna/rollfigurerna vill göra och interagera med.

 

[Rymdhamster]

Fast rulings antyder att det finns regler som man stödjer sig på. Finns det inga grundregler eller någon praxis så finns det inte heller rulings.

Ja? Som jag skrev tidig betyder friform (såvitt jag förstått termen) inte att man inte har regler. Man kan mycket väl ha regler i grunden, och de flesta som kallade sig friformare "back in the day" som jag kände till hade ofta reglerna i grunden, och gjorde sina rulings utifrån dem istället för att slå tärningar.

 

[DeBracy]

Magin följer en logik i fiktionen och den logiken ger en sorts regler för vad som går att göra. För mig känns det mer magiskt än listor över besvärjelser med krångliga regler, och det låter mig experimentera med magiformer som är svåra att skriva regler för.

Jag nickar instämmande. Det är såna grejer som jag törstar efter mer av, för jag kommit fram till liknande slutsatser.

Får smaka på det lite då och då när jag spelar Wicked Archipelago (mashup av rollspelen In A Wicked Age och Archipelago II, prepp från det första och de ganska friformiga reglerna från det andra), även om det i indietradition inte finns någon tydlig avgränsning av förmågorna på förhand där utan det improviseras i spel på indiemanér (finns ingen spelledare heller, men det är fritt för alla spelare att använda att signalera att man inte tycker det passar med det som redan har etablerats genom frasen Försök på ett annat sätt).

 

[DeBracy]

Till det kom rollfigurerna, och att jag skrev dem var den väl stora skillnaden, för de var designade för att ha spännande relationer och incitament att lösa scenariot.

Ja, det är lite det där som jag känner är kickern för "konventsscenariostuket". Då går det att ladda på med grejer som kan bli akut relevanta en bit in och vara bränsle. Och jag antar att det finns folk som preppar hemmakampanj med färdiga rollpersoner också, men oj vad det skulle kännas baklänges för åtminstone mig pga tidigare vana. Samtidigt: är det så himla stor skillnad mot att workshoppa med spelarna om vad som passar? Kanske inte egentligen.

 

[RasmusL]

Så, TL/DR: Friform. Hur har ni kört? Hur ser förberedelserna ut? Har du någon metodik du brukar använda dig av?

Jag har mest spelat friform i Fastaval-traditionen och där finns en del formbegränsningar och en del formnormer:

Begränsningar:
- Spelen ska passa in i en konvents-time slot.
- Spelen ska inte kräva en massa läsande på förhand från spelarnas sida.
- Spelen ska kunna spelas i ett klassrum eller liknande.

Normer:
- Det finns nästan alltid en spelledare.
- Scenariot utforskar nästan alltid ett på förhand definierat händelseflöde med på förhand definierade roller.
- Det finns väldigt sällan någon resolutionsmekanik.
- Scenariot vill oftast göra en poäng, lära ut något eller problematisera kring något. Det handlar sällan om att spelarna utforskar något som kommer helt och hållet från de själva.

Det här lämpar sig väldigt dåligt för kampanjspel

Jag har spelat lite friform i kampanjform men aldrig gillat det särskilt. I mina ögon kräver det ("det" är alltså att spela utan uttalad resolutionsmekanik, att spelledaren eller gruppen löser problem med "konsensus" (notera maktbalansen/obalansen spelare-spelledare här...)) och/eller en väldigt hög grad av tillit och gemensamt problemlösande som sällan skådas utanför välfungerande professionella team. Jag har spelat med flera grupper som påstår att de fungerar i det här, men när jag kommer med så gör de inte det. Det är än så länge alltid socialt rävspel och omedveten manipulation som är resolutionsmekanik och även om det kan vara coolt med få begränsningar så är spelstilen i mina ögon mer lögn än sanning. Det finns alltid ett socialt kontrakt, när det inte uttalas tydligt tenderar det att degenerera till intrigspel runt spelet istället för i spelet. Ibland är jag okej med det, men jag skulle _aldrig_ investera mig känslomässigt i ett spel som helt och hållet ligger i händerna på en spelledares godtycke.