Jag vill inte hålla med helt och hållet. Tittar vi på fantasyns rötter, är den djupt inspirerad av orientalismen. Jag tänker framförallt på 30-talsstårysarna, och Robert E Howard i synnerhet. Betänk till att börja med att härket är skrivet på 20-30-talet, och hur REH hanterar sina färgade karaktärer - hur vettigt som helst. Men det slutar ju inte där; massor av Conan-stårysarna, och de bästa därtill, utspelar sig ju i de orientaliskt inspirerade delarna av Hyboria; fyllda av pseudoturkar, khitaner och svartmuskiga ökennomader. Därtill har ju Howard skrivit en hel radda av orientaliska äventyrsberättelser i vår världs historia - 'Lord of Samarcand' om Timur Lenk, till exempel. Howards verk är inte 'jävligt vita', helt enkelt. (Å andra sidan kan man ju diskutera huruvida turkfolk och araber är 'vita' eller inte, men den diskussionen tycker jag känns jävligt USA. Det
är helt irrelevant).
Jag tror, att fantasygenren från början var betydligt mer influerad av orientalismen; romantikens riddarromaner och germanofila operor är inte en del av fantasykulturen. Men sedan dog Asien-vurmen av, liksom, och Tolkien etablerade en ny stil av kraftigt eurocentrisk fantasy.
Det är lugnt så att den huvudsakliga förklaringen på varför fantasy är så vitt är att inspirationen kommer från europeisk historia i första hand. Jag menar, vilken fantasyvärld har
inte ett stort hav i väster, orienten i öster, färgade pseudoafrikaner i söder, och arktis i norr? Att merparten av de västerländska författare som skriver fantasyn inte är vidsynta nog att lyckas höja sig över det inskränkta eurocentriska perspektivet är dock rätt patetiskt.
Sedan hör det ju också till saken att alla författare är jänkare och britter, förstås. Jag hoppas verkligen nån tar och översätter det här ryska nochnoy dozor-grejset, till exempel; det verkar tillföra en skön fläkt av centralasien. Fantasykulturen skulle definivtivt må bra av att bli mer månfacetterad snarare än mer globaliserad - att icke-västerländska kreatörer slog sig fram, och skapade saker som inte bara var karbonkopior av jänkarfantasy körda genom ett mangafilter, liksom. Men sådant har diskuterats i andra trådar,
den här tillexempel.
Jag tänkte skriva något om att afrikanska kulturer av många orsaker fått väldigt lite, nej extremt lite, uppmärksamhet i den populärkulturella historiebilden också. Jag orkar inte riktigt bre ut mig angående det ikväll, men ändå - även om det har funnits en del storslagna högkulturer i Afrika, har de aldrig riktigt kunnat mäta sig med de europeiska, arabiska och asiatiska - varken teknologiskt, militärt, eller i fråga om arv till eftervärlden. Frånvaron av skriftspråk gjorde sitt, den hänsynslösa europeiska kolonialismen sitt, men kontentan blev att Afrika söder om Sahara i hög grad är fullständigt bortglömt i västerlänningens historiemedvetande. Asiens och Nordafrikas kulturer stod också i relation till västerlandet på ett helt annat sätt sedan antikens dagar, och det fanns alltid en viss medvetenhet om det mystiska fjärran östern. Det förvånar väl ingen; men frånvaron av svarta i fantasyvärldar har otvivelaktigt en viss förklaring i sättet på vilket dessa världar modelleras ur vår egen historia. Jag vidhåller att historien med förkrossande överlägsenhet är den bästa av alla inspirationskällor, men kanske vore det ändå inte helt dumt att i större utsträckning fjärma oss från den.
Märk väl att jag inte uttalar mig ett smack om Scifi, jag är inte så intresserad av det. Men det är väl mer regel än undantag att scifi-settingar är groteskt eurocentriskt utmålade. 2500 e.vt.
borde väl trots allt kineserna och indierna rula världen snarare än vitingar med enstaka kvotnegrer i släptåg.
- Ymir, för sömnig för att skriva mer