Inom privat näringsliv och mindre presigefyllda internationella relationer lär det behövas allt fler med hyfsad mandarin i framtiden.
Humanist-arbetsmarknad-tråden
- Thread starter Svarte Faraonen
- Start date
Ymir
Blivande Stockholmshipster
men vad fan Faraonen, du har ju den mäktiga förmågan att klä i kostym. Det borde vara en eftertraktad skill på arbetsmarknaden. På Linkedin får jag basically dagligen alerts för olika former av content designer-jobb i Köpenhamn, i regel att företag vill att man ska författa saker till deras hemsidor/webbportaler. Kundkontakt och liknande borde också passa oss som är bra på att skriva, typ spamma ut email.
Själv har jag sökt jobb som copywriter, technical writer, och ett antal kommunala byråkratijobb tex sociala media-handläggare. Som technical writer kom jag till och med till intervju, men insåg att det var alldeles för tekniskt för mig. Sverige må hata humanister, men Sverige är också hyperbyråkratiserat, och du har precis rätt woke-socialdemokrat-look - det måste finnas massor av byråkrati-jobb som kunnat passa dig!
Varför tar du inte och söker till doktorandutbildningen i historia? Det hade ju varit rena barnleken att doktorera för någon med dina förmågor.
Det finns faktiskt folk som försörjer sig som rollspelsskribenter (på den engelska marknaden), men de jag känner kännetecknas av att de är extremt, absurt produktiva på ett närmast övernaturligt vis. Men du har en arbetsdisciplin och en talang för engelska som verkligen kunnat ge payoff. Börja med att söka jobb hos MÖRK BORG, där har du redan skrivit fantastiskt material, sedan när du har några MÖRK BORG-credits i bagaget kan du söka jobb på andra rollspelsföretag. Du kan dryga ut dessa inkomster med andra digital nomad-jobb, tex att skriva artiklar för diverse webbsidor.
Frilansande kulturkonsult är en annan option. Det borde också finnas många humanist-vänliga jobb i blablabla-branschen, typ sånt här.
Har du pratat med yrkesvägledare på universitetet? Så här säger de på historiska institutionens hemsida:
"Historiker arbetar som lärare, inom utbildnings- och kultursektorn, vid museer, inom kommunikation (press, radio, TV, förlag, webb, arkiv och organisationer), vid myndigheter samt inom privat och offentlig förvaltning (till exempel som utredare). "
Själv har jag sökt jobb som copywriter, technical writer, och ett antal kommunala byråkratijobb tex sociala media-handläggare. Som technical writer kom jag till och med till intervju, men insåg att det var alldeles för tekniskt för mig. Sverige må hata humanister, men Sverige är också hyperbyråkratiserat, och du har precis rätt woke-socialdemokrat-look - det måste finnas massor av byråkrati-jobb som kunnat passa dig!
Varför tar du inte och söker till doktorandutbildningen i historia? Det hade ju varit rena barnleken att doktorera för någon med dina förmågor.
Det finns faktiskt folk som försörjer sig som rollspelsskribenter (på den engelska marknaden), men de jag känner kännetecknas av att de är extremt, absurt produktiva på ett närmast övernaturligt vis. Men du har en arbetsdisciplin och en talang för engelska som verkligen kunnat ge payoff. Börja med att söka jobb hos MÖRK BORG, där har du redan skrivit fantastiskt material, sedan när du har några MÖRK BORG-credits i bagaget kan du söka jobb på andra rollspelsföretag. Du kan dryga ut dessa inkomster med andra digital nomad-jobb, tex att skriva artiklar för diverse webbsidor.
Frilansande kulturkonsult är en annan option. Det borde också finnas många humanist-vänliga jobb i blablabla-branschen, typ sånt här.
Har du pratat med yrkesvägledare på universitetet? Så här säger de på historiska institutionens hemsida:
"Historiker arbetar som lärare, inom utbildnings- och kultursektorn, vid museer, inom kommunikation (press, radio, TV, förlag, webb, arkiv och organisationer), vid myndigheter samt inom privat och offentlig förvaltning (till exempel som utredare). "
Last edited:
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Det kommer doktorandtjänster på nationella forskarskolan i historia snart. Konkurrensen lär bli mördande, men söka kostar ju ”bara” tid.
Leon
Leo carcion
- Joined
- 8 Mar 2004
- Messages
- 7,191
Det här ligger det ju definitivt något i, det känner jag ganska akut som klassikerbarn, men samtidigt vet jag inte om jag riktigt delar din värdering. Det är surt för humaniora, men upplägget i storbritannien kommer med en massa annat baggage - visst, man kommer längre på "klassiska" och icke yrkesorienterade utbildningar (även om toppen för civil service ju är PPE) men det beror på att de har ett så hierarkiskt och elitistiskt skolsystem. När jag jobbade där var jag typ den ende i min kull av fast streamers som inte var Oxbridge eller möjligen Durham...
Ja, det är ju tråkigt att det finns en massa sådana chefer och rekryterare där ute, absolut, men samtidigt är det inte någon jag skulle vara så glad i att jobba för oavsett, så det kanske inte är en jättestor förlust. Men visst, är det viktigaste att hitta ett jobb överhuvudtaget, snarare än ett bra jobb, så bör man kanske vara mer av en cynisk strateg. Det passar inte mig alls, men kanske kan hjälpa någon.När jag sökte jobb efter forskarutbildningen (i sociologi) försökte jag göra just detta, och jag trodde verkligen på det. Det fungerade inte alls. Ingen arbetsgivare jag kom i kontakt med trodde på mig och jag fick absurda bemötanden som ifrågasättanden av om huruvida jag verkligen hade grundläggande statistisk kompetens med tio år samhällsvetenskapliga studier (bl.a. inkluderande lite nationalekonomi och ett antal kurser i kvantitativa metoder, vilket med tydlighet framgick i CV). Det är helt rätt att de "allmänna färdigheterna" är relevanta kompetenser, och i sig det som akademisk utbildning bidrar med på en mer generell grund. Dock är mitt intryck att ju mindre den rekryterande chefen (eller ännu värre, en rekryteringskonsult) har erfarenhet av verksamheten som anställd och utförare av de centrala arbetsuppgifterna, ju mindre benägen är hen att kunna bedöma behovet och nyttan av generella kompetenser, utan förlitar sig istället på olika utbildningars namn osv.
Jag har själv undervisat på flera personalvetarprogram och därför satt mig in i rekryteringsforskningen. Att så som jag beskriver det nedan är fallet har jag även fått bekräftat av nuvarande kolleger som forskar kring chefsskap, och tidigare som forskar om arbetsmarknad, konsulter inom rekrytering och jobbcoachning, samt handläggare på Arbetsförmedlingen och Trygghetsstiftelsen (statens interna organ för att ge nyligen arbetslösa fd statsanställda nya jobb). Problemet ligger inte hos de sökande, utan i att "chef" har mytologiserats till en generell kompetens oberoende av vilken verksamhet som det ska chefas över, vilket gör att de inte kan bedöma personens kompetenser i relation till det jobb som faktiskt ska utföras. Det finns dessutom en mängd studier som visar att chefer ogärna rekryterar personer de tror är smartare än de själva, eller har högre utbildning än chefen i fråga (så vida det inte är för en specifik profession, t.ex. en läkare, lärare eller bioprocessingenjör). Den forskning som finns kring rekrytering visar att när kraven är ospecifika i tjänstebeskrivningen så är följande faktorer de som spelar in mest:
Kritiskt tänkande, kreativitet osv. värdesätts i regel inte på riktigt. Det är en myt. Det är kodord för att "inte behöva hjälp, tydliga instruktioner, eller de bästa verktygen." Med andra ord att kunna vara produktiv trots dåliga chefer. Den som är intresserad kan läsa Mats Alvessons, Roland Paulsens mfl.s forskning om funktionell dumhet.
- Hur lätt chefen känner igen sig i den sökande (klädstil, hobbies, kön, hudfärg, etc)
- Att den sökande har samma utbildning som chefen, helst från samma lärosäte
- Olika trender som chefen i fråga tror på för tillfället (ett tag var "storytelling" extremt viktigt inom PR, och då plötsligt fick etnologer reklamjobb, när det föll ur modet anställdes mycket färre etnologer av reklamfirmor).
- Och, kanske viktigast, att personen verkar lättstyrd (dvs. lydig).
Med det i bakfickan bör TS alltså söka jobb hos en arbetsgivare som hänger här på forumet, och framställa sig som foglig, lydig och självgående mot denne.
En mer konstruktiv ansats kan vara att söka ett jobb som inte kräver utbildningen som TS har, men i en organisation där det finns chans att avancera till en sådan position. Känner chefen personen och gillar denne trumfar det det mesta.
Känner inte heller riktigt igen den bilden från den kontakt (ganska många möten och seminarier) jag hade med Trygghetsstiftelsen, eller i mitt arbetssökande. I min kontakt med potentiella arbetsgivare på och utanför intervjuer så var intrycket till min (doktors)examen och bakgrund generellt väldigt positiv (trots alla varningar jag hört om motsatsen), så där verkar vi ha diametralt skilda erfarenheter. Och bevisligen existerar det åtminstone några mer vettiga chefer där ute också, som inte drar sig för att anställa någon med högre utbildningsnivå, till exempel de som anställde mig (såvitt jag vet är jag ensam med doktorsexamen på mitt företag). Så en mindre cynisk approach är att försöka hitta dessa, och jobba mot dem, och där är ju givetvis personliga relationer och nätverkande viktigt. Den främsta svårigheten för mig låg just i att argumentera för värdet av de mer generella färdigheterna jämfört med de mer konkreta, och att förklara vad det var jag faktiskt gjorde, rent konkret, under åren på universitetet, på ett sätt som intervjuaren kunde förstå och värdesätta.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Nå, jag har ju inte riktigt någon idé om vad jag skulle forska kring i det fallet, så jag tror inte jag ger mig in på det. Överlag känns det som mer arbete med ansökningen, mer jobb och sämre långsiktiga prospekt än att söka in till bibliotekarieutbildningen. Jag är inte helt hundra på att jag besitter kapaciteten att fokusera på ett smalt ämne under så pass lång tid.
Jo det finns säkert undantag, det är ju en generell bild. Sen kan det bero på var i landet det rör sig om. I Stockholmsområdet finns nästan alla disputerade i humaniora/samhällskunskap som inte jobbar på universitet, så där finns sannolikt en annan erfarenhet av att rekrytera disputerade.
Jag upplevde genrellt att min forskarutbildning sågs som ett problem förutom när chefen själv var disputerad. Flera sa typ ”forskare kan aldrig göra klart, tar för lång tid på sig och är för noggranna”.
Jag läste kulturvetarlinjen på Stockholms uni i fyra år. Av det blev jag biblioteksassistent. Det var kul, men ingen lön och inga karriärmöjligheter. Så jag pluggade vidare till journalist i två år. Det var en helt hopplös bransch redan då (tidigt 00-tal), men jag hade tur och fick jobb.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Det är vad jag är nu. Däremot har jag inte någonsin haft tur i fråga om arbete, så jag tror inte jag satsar på något som kräver det.
De vanligaste vägarna verkar vara att vidareutbilda sig till bibliotekarie, lärare eller journalist.
I journalistsvängen finns massor av humanister, både på redaktionerna och som frilansare. Men det är som sagt en dysfunktionell bransch, och jag skulle nog inte rekommendera till någon som inte redan brann för journalistik.
I min erfarenhet ses humanistisk utbildning lite som kuriosa av rekryterare och chefer. Det är inget negativt, men inte heller det som ger en jobbet.
I journalistsvängen finns massor av humanister, både på redaktionerna och som frilansare. Men det är som sagt en dysfunktionell bransch, och jag skulle nog inte rekommendera till någon som inte redan brann för journalistik.
I min erfarenhet ses humanistisk utbildning lite som kuriosa av rekryterare och chefer. Det är inget negativt, men inte heller det som ger en jobbet.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Jo, det är ju bibliotekarie jag ämnar sikta på. Känns som det jobb av de tre som i lägsta grad löper risk att trötta ut en under dagen. Jag har ju hellre ett stillsamt arbete och en meningsfull fritid än ger mig ut på jakt efter något superhäftigt jobb.