Humor är en aspekt av rollspelandet som inte diskuterats sönder lika mycket som till exempel skräck inom rollspel(hoppas jag i alla fall). Personligen uppskattar jag de roliga situationer som allt som oftast upptstår mellan rollpersonerna på ett naturligt sätt. Men rena humorrollspel har jag faktiskt rätt svårt för. Det lilla jag har sett av Svenil till exempel har inte tilltalat mig särskilt mycket. Visst, det är kul att läsa, men inte särskilt kul att spela. Delar av M:UA faller också in under denna kategori. Den något överdrivna humorn är egentligen min främsta invändning mot just M:UA. Jag kan tänka mig att Discworld lider av samma problem. Hur hanterar ni det hela?
Nekromanti Humor i rollspel
- Thread starter walium
- Start date
Humor är viktigt !
Humor är ju helt kalrt uppskatat, för min del i rollspel !! Alltid skoj om man kan lägga in nån liten touch på det hela. Så att man får sig ett litet skratt då & då. Jag tror att det är, om inet anant, upplivande för stämmningen.
Ang. rena humorspel som typ paranoia & Svenil Rollspelet kan vara riktigt skoj fakskt. Är man på rätt humör så..
Humor är ju helt kalrt uppskatat, för min del i rollspel !! Alltid skoj om man kan lägga in nån liten touch på det hela. Så att man får sig ett litet skratt då & då. Jag tror att det är, om inet anant, upplivande för stämmningen.
Ang. rena humorspel som typ paranoia & Svenil Rollspelet kan vara riktigt skoj fakskt. Är man på rätt humör så..
Krille
Super Moderator
"Den något överdrivna humorn är egentligen min främsta invändning mot just M:UA. Jag kan tänka mig att Discworld lider av samma problem. Hur hanterar ni det hela?"
Humor? Problem? Vad är du för en konstig gök?
Humor som sådant är inte ett problem, såvida inte man möjligen är ett överseriöst pretto som överdoserar Norén. Tvärtom så anser jag att humor är en essentiell del av en trevlig spelkväll. Jag har faktiskt större problem med humorlösa seriösa produktioner som tar sig självt på alldeles för stort allvar.
Det sagt så är det faktiskt svårt att skriva humorrollspel. Det är mycket lättare att skriva oseriösa och flamsiga rollspel, och det är också så de flesta rollspel produceras. Tricket bakom att skriva ett bra humorrollspel är att ta humorn på allvar, och göra det möjligt att faktiskt spela i det.
Så om man ska ta några exempel på bra humorrollspel:
Mutant: Undergångens Arvtagare är faktiskt inte ett humorrollspel. Det är tvärtom ett rätt seriöst äventyrsrollspel. Däremot är det fyllt av humoristiska referenser och kul namn, men det gör det inte till humor mer än staden Penzium gör Eon till ett humorrollspel.
Paranoia är däremot ett riktigt bra humorrollspel. Förutom att det tar sig själv på yttersta allvar (det är så att säga seriöst oseriöst) så är det också så överproppat med absurda möjligheter att det är svårt att inte ha skoj med det. Utöver skoj prylar (som till exempel det röststyrda användarvänliga plasmageväret - "Varning! Omfattande skada kan orsakas om detta gevär avfyras ovarsamt! Är du säker på att du vill avfyra vapnet?") så är själva institutionen och miljön så råabsurd att den bara kan orsaka gapskratt.
Dixieland by dark var Risings bidrag till dogmautmaningen mot mig, och jag uppskattade det å det högsta. Det tog det oallvarliga på största möjliga allvar och var fullt med oväntade poänger. Ett helt otroligt trevligt litet humorrollspel, och endast två sidor stort.
Humor? Problem? Vad är du för en konstig gök?
Humor som sådant är inte ett problem, såvida inte man möjligen är ett överseriöst pretto som överdoserar Norén. Tvärtom så anser jag att humor är en essentiell del av en trevlig spelkväll. Jag har faktiskt större problem med humorlösa seriösa produktioner som tar sig självt på alldeles för stort allvar.
Det sagt så är det faktiskt svårt att skriva humorrollspel. Det är mycket lättare att skriva oseriösa och flamsiga rollspel, och det är också så de flesta rollspel produceras. Tricket bakom att skriva ett bra humorrollspel är att ta humorn på allvar, och göra det möjligt att faktiskt spela i det.
Så om man ska ta några exempel på bra humorrollspel:
Mutant: Undergångens Arvtagare är faktiskt inte ett humorrollspel. Det är tvärtom ett rätt seriöst äventyrsrollspel. Däremot är det fyllt av humoristiska referenser och kul namn, men det gör det inte till humor mer än staden Penzium gör Eon till ett humorrollspel.
Paranoia är däremot ett riktigt bra humorrollspel. Förutom att det tar sig själv på yttersta allvar (det är så att säga seriöst oseriöst) så är det också så överproppat med absurda möjligheter att det är svårt att inte ha skoj med det. Utöver skoj prylar (som till exempel det röststyrda användarvänliga plasmageväret - "Varning! Omfattande skada kan orsakas om detta gevär avfyras ovarsamt! Är du säker på att du vill avfyra vapnet?") så är själva institutionen och miljön så råabsurd att den bara kan orsaka gapskratt.
Dixieland by dark var Risings bidrag till dogmautmaningen mot mig, och jag uppskattade det å det högsta. Det tog det oallvarliga på största möjliga allvar och var fullt med oväntade poänger. Ett helt otroligt trevligt litet humorrollspel, och endast två sidor stort.
"Humor? Problem? Vad är du för en konstig gök?"
Jag har inga problem med det i lagom doser och vid rätt tillfällen.
"Mutant: Undergångens Arvtagare är faktiskt inte ett humorrollspel. Det är tvärtom ett rätt seriöst äventyrsrollspel. Däremot är det fyllt av humoristiska referenser och kul namn, men det gör det inte till humor mer än staden Penzium gör Eon till ett humorrollspel."
Jag har aldrig sagt att det var ett humorrollspel. Däremot menar jag att de "humoristiska referenserna" som du kallar dem, ibland går till överdrift. Det blir helt enkelt för viktigt med roliga namn och företelser istället för seriöst äventyrsspelande. Och den åsikten är naturligtvis lika subjektiv som din eller någon annans.
Ytterst handlar det om kontroll antar jag. Jag vill både som spelare och spelledare veta vilken sort äventyr och rollspels som jag ger mig i kast med. M:UA är lite bedrägligt eftersom det på ytan ser ut just som ett äventyrsrollspel som sedan visar sig innehålla en rejäl dos torr humor. Egentligen sådan typ av humor som jag gillar, men då främst inom skönlitterära verk.
Jag har inga problem med det i lagom doser och vid rätt tillfällen.
"Mutant: Undergångens Arvtagare är faktiskt inte ett humorrollspel. Det är tvärtom ett rätt seriöst äventyrsrollspel. Däremot är det fyllt av humoristiska referenser och kul namn, men det gör det inte till humor mer än staden Penzium gör Eon till ett humorrollspel."
Jag har aldrig sagt att det var ett humorrollspel. Däremot menar jag att de "humoristiska referenserna" som du kallar dem, ibland går till överdrift. Det blir helt enkelt för viktigt med roliga namn och företelser istället för seriöst äventyrsspelande. Och den åsikten är naturligtvis lika subjektiv som din eller någon annans.
Ytterst handlar det om kontroll antar jag. Jag vill både som spelare och spelledare veta vilken sort äventyr och rollspels som jag ger mig i kast med. M:UA är lite bedrägligt eftersom det på ytan ser ut just som ett äventyrsrollspel som sedan visar sig innehålla en rejäl dos torr humor. Egentligen sådan typ av humor som jag gillar, men då främst inom skönlitterära verk.
Krille
Super Moderator
"Det blir helt enkelt för viktigt med roliga namn och företelser istället för seriöst äventyrsspelande."
Jag har lite svårt att se hur roliga namn och företeelser kan ta udden av seriöst äventyrsrollspelande. Seriöst äventyrsrollspelande är en fråga om handling, plats och intrig. Namn och företeelser är på sin höjd etiketterna på ovanstående. Att mutanter förtrycks och ställs inför rätta för allsköns förseelser för att de är mutanter är bra äventyr och möjlighet till intrig och handling. Att lagarna ifråga är fulla av brott som "ful uppsyn" och "uppseendeväckande tryne" och står uppräknade i Kjellförteckningen (efter kejsar Kjell) är bara etikett. En kul etikett, medges, men ändå bara en etikett, och den kommer inte ivägen för intrigen eller handlingen.
"Ytterst handlar det om kontroll antar jag. Jag vill både som spelare och spelledare veta vilken sort äventyr och rollspels som jag ger mig i kast med."
I så fall borde spel som Svenil, Discworld eller Paranoia inte bereda några som helst problem. Då vet du ju vad du får, och vill du inte ha det så spelar du helt enkelt inte de rollspelen.
Jag har lite svårt att se hur roliga namn och företeelser kan ta udden av seriöst äventyrsrollspelande. Seriöst äventyrsrollspelande är en fråga om handling, plats och intrig. Namn och företeelser är på sin höjd etiketterna på ovanstående. Att mutanter förtrycks och ställs inför rätta för allsköns förseelser för att de är mutanter är bra äventyr och möjlighet till intrig och handling. Att lagarna ifråga är fulla av brott som "ful uppsyn" och "uppseendeväckande tryne" och står uppräknade i Kjellförteckningen (efter kejsar Kjell) är bara etikett. En kul etikett, medges, men ändå bara en etikett, och den kommer inte ivägen för intrigen eller handlingen.
"Ytterst handlar det om kontroll antar jag. Jag vill både som spelare och spelledare veta vilken sort äventyr och rollspels som jag ger mig i kast med."
I så fall borde spel som Svenil, Discworld eller Paranoia inte bereda några som helst problem. Då vet du ju vad du får, och vill du inte ha det så spelar du helt enkelt inte de rollspelen.
Pom
Swashbuckler
Garvande äventyrare
Jag tror inte jag någonsin har spelat i mina vanliga grupper utan att det blivit skratt åtminstone någon gång under varje spelmöte. Det blir liksom en naturlig följd av att umgås med goda vänner. Även i de nattsvartaste dramer finns det plats för en gnutta humor: det blir dels en säkerhetsventil och dels en kontrast som belyser hur vidriga omständigheterna i stort faktiskt är. Vissa sessioner blir 80% skrattfest och inte alls vad man tänkte sig, men det ser jag enbart som en fördel.
Men något renodlat humorspel har jag aldrig kört (det närmaste är väl äventyret The Land Beyond the Magic Mirror till AD&D). Jag har aldrig heller medvetet gjort ett helt äventyr med den uttalade avsikten att nu skall det bli komedi.
Jag tror inte jag någonsin har spelat i mina vanliga grupper utan att det blivit skratt åtminstone någon gång under varje spelmöte. Det blir liksom en naturlig följd av att umgås med goda vänner. Även i de nattsvartaste dramer finns det plats för en gnutta humor: det blir dels en säkerhetsventil och dels en kontrast som belyser hur vidriga omständigheterna i stort faktiskt är. Vissa sessioner blir 80% skrattfest och inte alls vad man tänkte sig, men det ser jag enbart som en fördel.
Men något renodlat humorspel har jag aldrig kört (det närmaste är väl äventyret The Land Beyond the Magic Mirror till AD&D). Jag har aldrig heller medvetet gjort ett helt äventyr med den uttalade avsikten att nu skall det bli komedi.
GlueBall_UBBT
Warrior
Problemet är när någon kläcker ur sig en stämningsdödande kommentar. Igår kväll spelade vi med en mer läskig miljö än vanligt. Tyvärr klarade inte alla att hålla skärpan i mörkret utan vi började alla, inklusive jag, att referera till filmer och serier som vi sett. Bland annat "naruto" och "scary movie 3" var uppe ett antal gånger, vilket fick mig som spelledare först att gapgarva och sedan ångra mig för att min stämning jag jobbat så hårt med föll sönder med ett kras.
Annars är det roligt med in-game kommentarer som rollpersoner och slps yttrar. Igår sa en slp till exempel:
"De är så odisciplinerade att de inte skulle kunna ta en order om du så körde upp den i röven på dem!"
Sådant uppskattas. Det är roligt men förstör inte stämningen.
GlueBall - är alldeles för saer för att spelleda
Annars är det roligt med in-game kommentarer som rollpersoner och slps yttrar. Igår sa en slp till exempel:
"De är så odisciplinerade att de inte skulle kunna ta en order om du så körde upp den i röven på dem!"
Sådant uppskattas. Det är roligt men förstör inte stämningen.
GlueBall - är alldeles för saer för att spelleda
GrottrolletNaug
Swashbuckler
En plats för var sak och var sak på sin plats
Humor är jätteviktigt. Våran spelgrupps spelstil har helt klart ordentliga skrattsalvor varje kväll, men både spelare och spelledare är väldigt känsliga och lyhörda för när stämningen inte längre är anpassad för humor. En allvarlig strid, en tragisk död, ett stigmatiserat erkännande, osv. Många ställen dödar bara humorn stämningen på, och så länge man kan hålla humorn borta från dom situationerna så är det bara att tuta och köra. Det är så vi gör i alla fall.
Vi håller oss oftast till humor som driver med etablerade karaktärer, vi försöker få till kvicka och vitsiga dialoger (vilket på senare dagar gått riktigt bra. Vi skyller på Buffy
) och till viss del situationsbaserad humor. Även fast den senaste är lite ovanligare. Metahumor förekommer också ibland när stämningen tillåter (vilket faktiskt är rätt så sällan, men det händer). Dom replikskiftena har iofs en tendens att "strykas ur protokollet".
/Naug, skrattar mycket under sina spelmöten
Humor är jätteviktigt. Våran spelgrupps spelstil har helt klart ordentliga skrattsalvor varje kväll, men både spelare och spelledare är väldigt känsliga och lyhörda för när stämningen inte längre är anpassad för humor. En allvarlig strid, en tragisk död, ett stigmatiserat erkännande, osv. Många ställen dödar bara humorn stämningen på, och så länge man kan hålla humorn borta från dom situationerna så är det bara att tuta och köra. Det är så vi gör i alla fall.
Vi håller oss oftast till humor som driver med etablerade karaktärer, vi försöker få till kvicka och vitsiga dialoger (vilket på senare dagar gått riktigt bra. Vi skyller på Buffy
) och till viss del situationsbaserad humor. Även fast den senaste är lite ovanligare. Metahumor förekommer också ibland när stämningen tillåter (vilket faktiskt är rätt så sällan, men det händer). Dom replikskiftena har iofs en tendens att "strykas ur protokollet"./Naug, skrattar mycket under sina spelmöten
Jag jämför med film. Långtifrån alla filmer blir bättre av humor. Olika typer av humor är fel i olika typer av filmer. Det är samma sak med rollspel, och det är nog det walium försöker säga. Om man har en bild av M:UA som ett apokalyptiskt efterkatastrofenspel och vill spela så kan fel typ av humor förstöra det hela. Vill man spela historisk fantasy kanske inte moderna typer av humor fungerar. Etc, etc.
Humor är bra och bör närvara på alla spelkvällar, men man måste kunna kontrollera vilken humor och hur mycket humor som används, eftersom det annars så lätt förlöjligar hela spelkvällen (förvisso kul första, andra och tredje gången, men inte därefter...) eller ändrar på den tilltänkta stämningen.
/RD
Humor är bra och bör närvara på alla spelkvällar, men man måste kunna kontrollera vilken humor och hur mycket humor som används, eftersom det annars så lätt förlöjligar hela spelkvällen (förvisso kul första, andra och tredje gången, men inte därefter...) eller ändrar på den tilltänkta stämningen.
/RD
Krille
Super Moderator
"Om man har en bild av M:UA som ett apokalyptiskt efterkatastrofenspel och vill spela så kan fel typ av humor förstöra det hela."
I så fall så stämmer inte spelarens vision överens med konstruktörens, och då är en viss friktion bara naturligt. Att säga att det är fel att spelet innehåller humor är som att säga att det är fel att mellanmjölkspaketen är gröna. Möjligen är så tycker man inte om den gröna färgen, men det är faktiskt ens eget problem. Lev med den gröna färgen eller måla över den, men skyll inte på mjölken.
I så fall så stämmer inte spelarens vision överens med konstruktörens, och då är en viss friktion bara naturligt. Att säga att det är fel att spelet innehåller humor är som att säga att det är fel att mellanmjölkspaketen är gröna. Möjligen är så tycker man inte om den gröna färgen, men det är faktiskt ens eget problem. Lev med den gröna färgen eller måla över den, men skyll inte på mjölken.
"I så fall så stämmer inte spelarens vision överens med konstruktörens, och då är en viss friktion bara naturligt. Att säga att det är fel att spelet innehåller humor är som att säga att det är fel att mellanmjölkspaketen är gröna. Möjligen är så tycker man inte om den gröna färgen, men det är faktiskt ens eget problem. Lev med den gröna färgen eller måla över den, men skyll inte på mjölken."
Kul att du är så okarakteristiskt tolerant just när det gäller M:UA.
RipperDoc sammanfattar annars rätt bra vad jag tycker är problemet med M:UA. Jag kanske är ensam om att tycka detta och det beror alldeles säkert på att min vision eller defintion av genren postapokalyptiska spel inte till fullo överensstämmer med konstruktörernas. Jag tycker faktiskt att M:UA är ett riktigt trevligt spel och hade inte haft något emot att spela det oftare. Just därför känns den inbyggda humorn som lite extra smolk i bägaren, jag tycker att den tidvis går lite för långt. Jag tror att min ståndpunkt i frågan är ganska klar och föredrar att i fortsättningen slippa intetsägande inlägg som ditt.
Kul att du är så okarakteristiskt tolerant just när det gäller M:UA.
RipperDoc sammanfattar annars rätt bra vad jag tycker är problemet med M:UA. Jag kanske är ensam om att tycka detta och det beror alldeles säkert på att min vision eller defintion av genren postapokalyptiska spel inte till fullo överensstämmer med konstruktörernas. Jag tycker faktiskt att M:UA är ett riktigt trevligt spel och hade inte haft något emot att spela det oftare. Just därför känns den inbyggda humorn som lite extra smolk i bägaren, jag tycker att den tidvis går lite för långt. Jag tror att min ståndpunkt i frågan är ganska klar och föredrar att i fortsättningen slippa intetsägande inlägg som ditt.
Krille
Super Moderator
"Jag kanske är ensam om att tycka detta och det beror alldeles säkert på att min vision eller defintion av genren postapokalyptiska spel inte till fullo överensstämmer med konstruktörernas."
Det finns alltså en postapokalyptisk genremall som man måste passa in sig i, på samma sätt som det finns en fantasymall med en del skogsninjor, en del grottvikingar, en del apmänniskor och två delar magi, som man inte får avvika från utan att bli bränd på bål som kättare? "Alla postapokalyptiska spel måste innehålla en del ruiner, en del mutanter, två delar mystiska manicker som lika gärna kunde kallas magi, en del överlevnadsångest och noll delar humor?" Lite mer variation än så måste väl postapokalypsen få ha?
Det finns alltså en postapokalyptisk genremall som man måste passa in sig i, på samma sätt som det finns en fantasymall med en del skogsninjor, en del grottvikingar, en del apmänniskor och två delar magi, som man inte får avvika från utan att bli bränd på bål som kättare? "Alla postapokalyptiska spel måste innehålla en del ruiner, en del mutanter, två delar mystiska manicker som lika gärna kunde kallas magi, en del överlevnadsångest och noll delar humor?" Lite mer variation än så måste väl postapokalypsen få ha?
"Det finns alltså en postapokalyptisk genremall som man måste passa in sig i, på samma sätt som det finns en fantasymall med en del skogsninjor, en del grottvikingar, en del apmänniskor och två delar magi, som man inte får avvika från utan att bli bränd på bål som kättare? "Alla postapokalyptiska spel måste innehålla en del ruiner, en del mutanter, två delar mystiska manicker som lika gärna kunde kallas magi, en del överlevnadsångest och noll delar humor?" Lite mer variation än så måste väl postapokalypsen få ha?"
Nu låter du din egen vrede och bitterhet rinna över igen.
Jag har väl aldrig hävdat att jag har en fixering vid dåliga stereotyper eller klichéer? Allt jag säger är att jag tycker att humorn kan vara ett problem i vissa spel, och nämner M:UA som ett exempel. Har du så stora problem med det att du inte kan skriva några vettiga inlägg så borde du kanske hålla dig borta ifrån hela tråden?
Nu låter du din egen vrede och bitterhet rinna över igen.
Jag har väl aldrig hävdat att jag har en fixering vid dåliga stereotyper eller klichéer? Allt jag säger är att jag tycker att humorn kan vara ett problem i vissa spel, och nämner M:UA som ett exempel. Har du så stora problem med det att du inte kan skriva några vettiga inlägg så borde du kanske hålla dig borta ifrån hela tråden?
"Men rena humorrollspel har jag faktiskt rätt svårt för. Det lilla jag har sett av Svenil till exempel har inte tilltalat mig särskilt mycket. Visst, det är kul att läsa, men inte särskilt kul att spela. Delar av M:UA faller också in under denna kategori. Den något överdrivna humorn är egentligen min främsta invändning mot just M:UA. Jag kan tänka mig att Discworld lider av samma problem. Hur hanterar ni det hela?"
Svenil har jag bara bläddrat igenom, konceptet tilltalar mig inte. Discworld vill jag inte pröva då jag inte gillar att spela i världar baserade på litterärar verk (förutom Tekumel då). Men M:UA, det gillar jag. Humorn där är inget problem fö rmig alls. Visst, det finns stort allvar i settingen. BPM, sockerhuliganism, Vita Liljan, knegarnas sunkiga situation osv osv, men om man brer på för mycket av allvar och pngest så blir det bara Äckel-Bob av det hela, inget jag vill röra vid. Men vad är det som är "humor" i M:UA? Vissa namn. Det är bara att byta om man inte gillar. Hamnstadens Sockerklubb och några smådetaljer. Vill man skruva upp det hela har alla lustiga namn och det finns sjukheter runt varje hörn, visst. men som det står har några namn de tagit från gamla texter och reliker utan att veta innebörden och det är väl inget problem? Jag reagerar inte på att folk heter Cooper och Smith längre.
Storuggla, dinglar med kaniner
Svenil har jag bara bläddrat igenom, konceptet tilltalar mig inte. Discworld vill jag inte pröva då jag inte gillar att spela i världar baserade på litterärar verk (förutom Tekumel då). Men M:UA, det gillar jag. Humorn där är inget problem fö rmig alls. Visst, det finns stort allvar i settingen. BPM, sockerhuliganism, Vita Liljan, knegarnas sunkiga situation osv osv, men om man brer på för mycket av allvar och pngest så blir det bara Äckel-Bob av det hela, inget jag vill röra vid. Men vad är det som är "humor" i M:UA? Vissa namn. Det är bara att byta om man inte gillar. Hamnstadens Sockerklubb och några smådetaljer. Vill man skruva upp det hela har alla lustiga namn och det finns sjukheter runt varje hörn, visst. men som det står har några namn de tagit från gamla texter och reliker utan att veta innebörden och det är väl inget problem? Jag reagerar inte på att folk heter Cooper och Smith längre.
Storuggla, dinglar med kaniner
Man Mountainman
Storsvagåret
Hur hanterar ni det hela?
Jag har inget emot att slänga in lite slapstick i mina äventyr för att lätta upp stämningen. Jag spelleder sällan superseriösa scenarion och kan därför ta mig den friheten. I Buffy - the vampire slayer-rollspelet som jag spelledde i somras är dumma skämt förstås en stapelvara - för att ta ett exempel.
Tittar man till vänster där jag angivit mina favoritrollspel så ser man att ett av dem är "Teenagers from outer space". Av detta bör framgå att jag inte heller har något emot renodlade humorrollspel. Jag har faktiskt bara spellet Teenagers en enda gång, men det var väldigt skoj och vi skrattade mycket. På ett sätt tror jag att humorrollspel är den ideala typen av spel för mig, eftersom det är en speltyp där jag kan slänga ur mig alla de fåniga idéer jag har en tendens att få under en spelsession utan att behöva oroa mig för sammanhang och stämning. Dock förutsätter detta väl på något sätt att mina spelare uppskattar min humor.
Jag har inget emot att slänga in lite slapstick i mina äventyr för att lätta upp stämningen. Jag spelleder sällan superseriösa scenarion och kan därför ta mig den friheten. I Buffy - the vampire slayer-rollspelet som jag spelledde i somras är dumma skämt förstås en stapelvara - för att ta ett exempel.
Tittar man till vänster där jag angivit mina favoritrollspel så ser man att ett av dem är "Teenagers from outer space". Av detta bör framgå att jag inte heller har något emot renodlade humorrollspel. Jag har faktiskt bara spellet Teenagers en enda gång, men det var väldigt skoj och vi skrattade mycket. På ett sätt tror jag att humorrollspel är den ideala typen av spel för mig, eftersom det är en speltyp där jag kan slänga ur mig alla de fåniga idéer jag har en tendens att få under en spelsession utan att behöva oroa mig för sammanhang och stämning. Dock förutsätter detta väl på något sätt att mina spelare uppskattar min humor.
Rising
Vila i frid
Jag har inte Mutant UA, men gamla Mutant tycker jag hade helt perfekt nivå på humorn, vilket nådde en höjdpunkt i äventyret Nekropolis. Där kunde man bland annat möta ett gäng auktoritära robotar som stannade ens bil och gav en instruktioner på det gamla språket (som ingen hajar idag). Rollpersonerna blir säkert rädda när robotarna beordrar dem att stiga ur fordonet och följa med dem till en plats där de verkar vara i full fart att utföra märkliga experiment med dem. Bland annat får de andas ut i ett elektroniskt metallrör, blicka in i en lysande pinne som robotarna viftar med framför deras ögon och gå över en linje som målats på marken, osv.
I själva verket är det en trafikkontroll från tiden före katastrofen.
Man kan se det som en rätt vemodig upplevelse om man vill, om meningslösa funktioner från en svunnen tid som fortfarande är i full gång, men jag tror att de flesta spelgrupper tyckte att den situationen var våldsamt komisk och förvirrande.
Just den här känslan - att man aldrig vet vad som kan komma att hända härnäst, men att det ändå kunde vara något helt vardagligt som en trafikkontroll som verkligen fick spelarna att bli förvirrade (medan muterade växter och psi-mutanter ofta var betydligt enklare att acceptera), det tycker jag var lite av Mutants signum. Det gjorde att tokroliga muterade djur ändå kunde uppfattas som mycket läskiga, och att riktigt läskiga saker som jättespindlar och jätteamöbor ändå kunde uppfattas med en skön ironisk distans. Det jag älskade med Mutant var att det aldrig fanns några tydliga gränsdragningar mellan det klyschiga, det putslustiga, det allvarliga, det skruvade, det vardagliga och det trovärdiga. Det var det som gjorde det så enkelt att vara rädd i ena stunden för att gapflabba i nästa.
För mig är humor livsviktigt i de flesta typer av rollspel, och det är ofta Mutant-typen av humor jag vill åt. Ankor i DoD är ett bra exempel. De är skrattretande, men man kan också mycket enkelt göra dem vemodiga och ömtåligt utsatta. I Döda Skogen så grillade orcher ankor på spett utanför deras grotta. Man gapflabbar inte åt ankor när man har bilden av osande ankkött fastetsad på näthinnan. Men de blir ändå roligare på så vis. De blir liksom verkligare.
Men okej, om jag har något generellt att säga om humor i rollspel så är det att jag nog ofta ogillar utstuderad metahumor; sånt som spelaren förstår, men som rollpersonen omöjligtvis skulle kunna begripa. Det känns lite som att man skrattar över rollpersonens huvud med sån humor. Det pajar lite av illusionen också. Men okej... Jag tycker det är okej i gamla Mutant, så jag vet inte riktigt var gränsen går.
I själva verket är det en trafikkontroll från tiden före katastrofen.
Man kan se det som en rätt vemodig upplevelse om man vill, om meningslösa funktioner från en svunnen tid som fortfarande är i full gång, men jag tror att de flesta spelgrupper tyckte att den situationen var våldsamt komisk och förvirrande.
Just den här känslan - att man aldrig vet vad som kan komma att hända härnäst, men att det ändå kunde vara något helt vardagligt som en trafikkontroll som verkligen fick spelarna att bli förvirrade (medan muterade växter och psi-mutanter ofta var betydligt enklare att acceptera), det tycker jag var lite av Mutants signum. Det gjorde att tokroliga muterade djur ändå kunde uppfattas som mycket läskiga, och att riktigt läskiga saker som jättespindlar och jätteamöbor ändå kunde uppfattas med en skön ironisk distans. Det jag älskade med Mutant var att det aldrig fanns några tydliga gränsdragningar mellan det klyschiga, det putslustiga, det allvarliga, det skruvade, det vardagliga och det trovärdiga. Det var det som gjorde det så enkelt att vara rädd i ena stunden för att gapflabba i nästa.
För mig är humor livsviktigt i de flesta typer av rollspel, och det är ofta Mutant-typen av humor jag vill åt. Ankor i DoD är ett bra exempel. De är skrattretande, men man kan också mycket enkelt göra dem vemodiga och ömtåligt utsatta. I Döda Skogen så grillade orcher ankor på spett utanför deras grotta. Man gapflabbar inte åt ankor när man har bilden av osande ankkött fastetsad på näthinnan. Men de blir ändå roligare på så vis. De blir liksom verkligare.
Men okej, om jag har något generellt att säga om humor i rollspel så är det att jag nog ofta ogillar utstuderad metahumor; sånt som spelaren förstår, men som rollpersonen omöjligtvis skulle kunna begripa. Det känns lite som att man skrattar över rollpersonens huvud med sån humor. Det pajar lite av illusionen också. Men okej... Jag tycker det är okej i gamla Mutant, så jag vet inte riktigt var gränsen går.
Usch. Humor är värdelöst. I konflikthantering och gruppfunktion är humor ett vanligt sätt att få parterna att slappna av för att underlätta arbetet. Och slappna av är ju det sista man ska få spelarna att göra under ett spelmöte.
Drabbas man av en tät och jobbig stämning ligger det i människans natur att försöka skingra denna och "må bättre" genom att skratta, fnittra eller något liknande. Alltså ligger det inom ramarna för spelledarens uppgifter att aktivt motarbeta all humor som kan förekomma i hennes scenarion.
Humor är vår största fiende.
- Lycan
Drabbas man av en tät och jobbig stämning ligger det i människans natur att försöka skingra denna och "må bättre" genom att skratta, fnittra eller något liknande. Alltså ligger det inom ramarna för spelledarens uppgifter att aktivt motarbeta all humor som kan förekomma i hennes scenarion.
Humor är vår största fiende.
- Lycan
G
Guest
Guest
Sluta upp...
...med att låta så bitsk är du snäll. Det går att lägga fram dina åsikter på ett trevligare sätt så gör det i framtiden är du snäll.
...med att låta så bitsk är du snäll. Det går att lägga fram dina åsikter på ett trevligare sätt så gör det i framtiden är du snäll.
Rosen
Myrmidon
Om man har en bild av M:UA som ett apokalyptiskt efterkatastrofenspel och vill spela så kan fel typ av humor förstöra det hela.
Fel typ av humor kan väl förstöra vilket spel som helst? Typ, kiss&bajs-humor är faktiskt inte helt malplacerad i WFRP, men jag skulle ha rätt svårt att se den platsa i MERP...
Och postapokalyps och humoristiska referenser tycker jag alltid har hört samman - titta på Wastelands.
--
Åke
Fel typ av humor kan väl förstöra vilket spel som helst? Typ, kiss&bajs-humor är faktiskt inte helt malplacerad i WFRP, men jag skulle ha rätt svårt att se den platsa i MERP...
Och postapokalyps och humoristiska referenser tycker jag alltid har hört samman - titta på Wastelands.
--
Åke
Jag menade inte att vara så bokstavlig i mitt inlägg (M:UA var bara ett exempel). Jag ville bara lyfta fram (det självklara) att humor inte alltid passar, och dessutom att även om humor passar så beror det på vilken typ av humor. Det har för övrigt inget med färgen på mjölkpaket att göra 
/RD
/RD