Jag har inte Mutant UA, men gamla Mutant tycker jag hade helt perfekt nivå på humorn, vilket nådde en höjdpunkt i äventyret Nekropolis. Där kunde man bland annat möta ett gäng auktoritära robotar som stannade ens bil och gav en instruktioner på det gamla språket (som ingen hajar idag). Rollpersonerna blir säkert rädda när robotarna beordrar dem att stiga ur fordonet och följa med dem till en plats där de verkar vara i full fart att utföra märkliga experiment med dem. Bland annat får de andas ut i ett elektroniskt metallrör, blicka in i en lysande pinne som robotarna viftar med framför deras ögon och gå över en linje som målats på marken, osv.
I själva verket är det en trafikkontroll från tiden före katastrofen.
Man kan se det som en rätt vemodig upplevelse om man vill, om meningslösa funktioner från en svunnen tid som fortfarande är i full gång, men jag tror att de flesta spelgrupper tyckte att den situationen var våldsamt komisk och förvirrande.
Just den här känslan - att man aldrig vet vad som kan komma att hända härnäst, men att det ändå kunde vara något helt vardagligt som en trafikkontroll som verkligen fick spelarna att bli förvirrade (medan muterade växter och psi-mutanter ofta var betydligt enklare att acceptera), det tycker jag var lite av Mutants signum. Det gjorde att tokroliga muterade djur ändå kunde uppfattas som mycket läskiga, och att riktigt läskiga saker som jättespindlar och jätteamöbor ändå kunde uppfattas med en skön ironisk distans. Det jag älskade med Mutant var att det aldrig fanns några tydliga gränsdragningar mellan det klyschiga, det putslustiga, det allvarliga, det skruvade, det vardagliga och det trovärdiga. Det var det som gjorde det så enkelt att vara rädd i ena stunden för att gapflabba i nästa.
För mig är humor livsviktigt i de flesta typer av rollspel, och det är ofta Mutant-typen av humor jag vill åt. Ankor i DoD är ett bra exempel. De är skrattretande, men man kan också mycket enkelt göra dem vemodiga och ömtåligt utsatta. I Döda Skogen så grillade orcher ankor på spett utanför deras grotta. Man gapflabbar inte åt ankor när man har bilden av osande ankkött fastetsad på näthinnan. Men de blir ändå roligare på så vis. De blir liksom verkligare.
Men okej, om jag har något generellt att säga om humor i rollspel så är det att jag nog ofta ogillar utstuderad metahumor; sånt som spelaren förstår, men som rollpersonen omöjligtvis skulle kunna begripa. Det känns lite som att man skrattar över rollpersonens huvud med sån humor. Det pajar lite av illusionen också. Men okej... Jag tycker det är okej i gamla Mutant, så jag vet inte riktigt var gränsen går.