Krille
Super Moderator
Den här tråden skrämmer mig. Inte så mycket att Marco berördes och mådde dåligt av rollspelet, utan alla positiva kommentarer om det.
Nu spolar jag tillbaka klockan drygt tio år: jag ligger på Jubileumskliniken på Sahlgrenska med central venkateter som droppar in närmare fem liter cellgift varje dag i en vecka. Jag har fått cancer, den har opererats bort, och för säkerhets skull så har jag fått en kur med cytostatika också. Jag mår fullkomligt skit av de här gifterna som i princip har ihjäl allt i kroppen som växer snabbt, inklusive cancerceller, benmärg och tarmludd. Jag kan knappt äta något mer avancerat än ärtpuré, jag har ingen ork att göra någonting över huvud taget, och att öppna ögonen ger mig huvudvärk. Marco kan förmodligen intyga rätt bra hur kasst jag mådde den veckan.
Jag klarade av det. Jag överlevde och är numera friskförklarad. Men vad som hände därefter... till en början var tredje månad, sedan var fjärde, var sjätte och slutligen en gång om året så var det dags för återkontroller med lungröntgen, datortomografi och blodprover - och varje gång den här huggande, förlamande känslan i bröstkorgen: tänk om det är positivt den här gången?
En av orsakerna till att jag inte ångestrollspelar är just den där kopplingen till cancern och ångesten och cellgiftsterapin. Jag har varit där. Jag har mått så jävla dåligt man kan må. Varje gång som påhittad och fantiserad ångest kommer fram så känner jag ett hugg av det där, och jag vill inte dit igen. Så jag stänger av.
Därför ställer jag mig helt frågande till sådana där "ångestspelare", dvs rollspelare som tycker att ångest är bra. Jag har nånstans en fördom om att sådana spelare inte har råkat ut för något som kan liknas vid ångest utan bara fantiserar om det, lite på samma sätt som våldtäktsfantasier kan vara upphetsande. Men det är säkert bara en fördom - ni har säkert haft era personliga tragedier i era historier.
Så gör ett försök. Försök att förklara för mig vad som gör ångest så vackert. Vad är det som gör att vissa personer aktivt försöker uppleva det?
Nu spolar jag tillbaka klockan drygt tio år: jag ligger på Jubileumskliniken på Sahlgrenska med central venkateter som droppar in närmare fem liter cellgift varje dag i en vecka. Jag har fått cancer, den har opererats bort, och för säkerhets skull så har jag fått en kur med cytostatika också. Jag mår fullkomligt skit av de här gifterna som i princip har ihjäl allt i kroppen som växer snabbt, inklusive cancerceller, benmärg och tarmludd. Jag kan knappt äta något mer avancerat än ärtpuré, jag har ingen ork att göra någonting över huvud taget, och att öppna ögonen ger mig huvudvärk. Marco kan förmodligen intyga rätt bra hur kasst jag mådde den veckan.
Jag klarade av det. Jag överlevde och är numera friskförklarad. Men vad som hände därefter... till en början var tredje månad, sedan var fjärde, var sjätte och slutligen en gång om året så var det dags för återkontroller med lungröntgen, datortomografi och blodprover - och varje gång den här huggande, förlamande känslan i bröstkorgen: tänk om det är positivt den här gången?
En av orsakerna till att jag inte ångestrollspelar är just den där kopplingen till cancern och ångesten och cellgiftsterapin. Jag har varit där. Jag har mått så jävla dåligt man kan må. Varje gång som påhittad och fantiserad ångest kommer fram så känner jag ett hugg av det där, och jag vill inte dit igen. Så jag stänger av.
Därför ställer jag mig helt frågande till sådana där "ångestspelare", dvs rollspelare som tycker att ångest är bra. Jag har nånstans en fördom om att sådana spelare inte har råkat ut för något som kan liknas vid ångest utan bara fantiserar om det, lite på samma sätt som våldtäktsfantasier kan vara upphetsande. Men det är säkert bara en fördom - ni har säkert haft era personliga tragedier i era historier.
Så gör ett försök. Försök att förklara för mig vad som gör ångest så vackert. Vad är det som gör att vissa personer aktivt försöker uppleva det?